Sanna anförtrodde sig mycket till sin storasyster Viktoria Isaksson. "Jag vet att hon mådde otroligt dåligt och skämdes över diagnosen", säger hon.
Det är nu elva år sedan som 22-åriga Sanna inte dök upp på jobbet på Frasses i Luleå en kall dag i februari.
Storasyster Viktoria, som jobbade på samma arbetsplats, var den som åkte hem till hennes lägenhet.
– Så det var jag som hittade henne, säger hon och hennes händer skakar litegrann när hon håller hårt i kaffekoppen.
Det är efter PT:s reportage om Jasmin Karlsson och Petter Dahlqvist, som båda två placerades felaktigt inom särskolan (i dag anpassad grundskola), som Viktoria ringer sin pappa. Sedan blir beslutet att kontakta PT.
– Det känns som att tiden är inne nu. Vi vet att ingenting vi gör kommer att få Sanna tillbaka igen, men vi vill äntligen ge henne upprättelse.
Vi sitter vid köksbordet hemma hos föräldrarna Peter och Lisa Bergman i Vistträsk utanför Älvsbyn. Det var här i det vita huset som Sanna växte upp. Familjen minns en glad tjej, som alltid månade om alla och älskade att ha alla samlade.
– Extra viktigt var det på julafton, då skulle vi vara tillsammans, säger Lisa.
KALLADES TILL MÖTE PÅ SKOLAN
Men Sanna hade även sina mörka sidor.
– Hon kunde bli fruktansvärt arg, explodera av ilska för ingenting. Då tassade man liksom lite på tå för henne, säger Viktoria.
"Jag tänker på Sanna varje dag"
Lisa Bergman, Sannas mamma
I skolan hade Sanna det tufft med att läsa och skriva. I årskurs åtta kallades föräldrarna till ett möte i ett klassrum på Vidselskolan. En psykologutredning visade att deras dotter var lindrigt utvecklingsstörd, förslaget var nu att låta henne gå kvar i klassen, men läsa särskolans kursplan.
– Det är många år sedan, så det är svårt att minnas exakt. Men vi trodde ju såklart på det personalen sa. Men samtidigt så pressade de också på för att få oss att skriva under papperna. De lovade oss guld och gröna skogar om hon skulle börja inom särskolan och ekonomiskt så skulle också allt lösa sig för henne, säger Peter.
Sanna Bergman blev bara 22 år. En morgon i februari dök hon inte upp på jobbet på Frasses i Luleå. Ett jobb som hon älskade.
Föräldrarna skrev under och Sannas skolböcker byttes ut till enklare. Efter högstadiet gick Sanna sedan vidare till gymnasiesärskolan på Strömbackaskolan i Piteå.
– Älvsbyns kommun skulle ordna boende åt henne, men när vi kom dit så kände vi direkt att: "Här ska hon inte vara", de andra eleverna hade så mycket mer problem. Så jag ordnade henne en egen lägenhet i Piteå istället, säger Peter.
Familjen berättar att Sanna var bäst i klassen på gymnasiesärskolan och en förebild för andra elever. Men samtidigt kände hon att hon inte passade in där.
– Hon mådde otroligt dåligt över diagnosen utvecklingsstörd och skämdes jättemycket, hon ville inget hellre än att det skulle göras en ny utredning, säger Viktoria.
"Min lilla ängel. 8/2-14". På mamma Lisas arm sitter en änglatatuering till minne av Sanna.
Till sist blev det Sannas faster som hjälpte henne med en kontakt till en psykolog. En ny utredning gjordes under tredje året på gymnasiet. Den visade att hon var normalbegåvad.
– Det var en sådan lättnad, jag minns att hon grät av glädje: "Jag är inte utvecklingsstörd", ropade hon och var så lycklig, säger Viktoria.
Sanna tog även körkortet utan problem.
– Hon hade bara ett fel på teoriprovet som hon gjorde muntligt, säger Viktoria.
Hemma i barndomshemmet i Vistträsk står Sannas rum kvar och det finns mängder av bilder på henne. För familjen är det viktigt att hon inte glöms bort.
Sanna flyttade hem till Vistträsk igen och läste in högstadiet, hon gick sedan vidare till hotell- och restauranginriktningen på gymnasiet.
– Efter det började hon jobba med mig på Frasses i Luleå. Hon var så sjukt duktig, snabbast av alla och så fin med kunderna, säger Viktoria.
KÄNDE STOR BITTERHET
Men samtidigt har de förstått att skammen, ilskan och bitterheten fanns kvar hos Sanna.
– Hon var väldigt bitter på oss för att vi inte hade lyssnat på henne när hon ville göra en ny utredning. Men vi var så rädda för att hon skulle bli besviken. Vi litade på det skolan hade sagt, de var ju proffsen, säger Peter.
Till sist kom dagen i februari 2014 då Sanna tog beslutet att avsluta sitt liv.
– Jag är helt övertygad om att en av orsakerna var att hon fick fel diagnos, säger Viktoria.
"Det kommer aldrig bli detsamma utan dina skratt här"
Personalen på Frasses i Luleå
Samtidigt är familjen noga med att poängtera att det nog inte var hela orsaken, utan Sanna hade även andra problem.
– Men i den Lex Maria-anmälan som gjordes efteråt så skrev överläkaren på Sunderby Sjukhus att det här hade haft stor inverkan, säger Peter.
Han har flera gånger varit på väg till kommunhuset för att ta upp vad som hände med hans dotter, men vänt i dörren då han känt att det inte skulle göra någon nytta.
– Sanna finns inte kvar längre, så egentligen spelar det ingen roll, säger Peter som kämpat för att acceptera och gå vidare.
Viktoria har funderat mycket på hur Sannas liv hade kunna se ut om hon aldrig fått den här diagnosen.
– För en del personer som placeras felaktigt inom särskolan går det bra, men för min lillasyster blev det aldrig så, det gör mig så ledsen.
"Jag funderar mycket på hur hennes liv hade kunnat se ut om hon aldrig fått den här diagnosen. För en del personer som placeras felaktigt inom särskolan går det bra, men för min lillasyster blev det aldrig så, det gör mig så ledsen", säger Viktoria Isaksson.
Samma skolpsykolog satte felaktiga diagnoser på Jasmin, Petter och Sanna. Hon fick senare sparken, men någon ursäkt från kommunen har Sannas familj aldrig fått.
– Jag har haft så mycket olika känslor, men i dag är det mest ilska mot Älvsbyns kommun. Hur kan de leva med vad de har gjort? säger Viktoria.
ÄNGELN PÅ MÅNEN
I köket i Vistträsk finns en byrå med flera inramade bilder på Sanna och en teckning av henne. Hon ligger begravd på kyrkogården i Älvsbyn.
– Jag tänker på henne varje dag, säger Lisa.
Viktoria har två egna barn i dag, hennes andra syster har en liten pojke.
– De hann aldrig träffa Sanna, så för dom är hon "Mostern på månen". Vi pratar om Sanna hela tiden, hon får inte glömmas bort.
Mår du dåligt – ring hit
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112 (SOS Alarm).
Här finns också hjälp om du har det jobbigt i tillvaron eller lider av psykisk ohälsa:
Mind självmordslinjen: Telefon: 90101, chat.mind.se, mejlsvar@mind.se
Bris: Ring, mejla eller chatta. Telefon: 116 111.
Jourhavande präst: Telefon: 112.
Jourhavande medmänniska: Telefon: 08–702 16 80
Barn och ungdomspsykiatrin: Hitta närmaste mottagning på bup.se.
Källa: mind.se