Hon pratar egentligen helst inte så mycket om det som varit, men vill ändå berätta.
– För att det inte ska drabba någon annan, säger Jasmin Karlsson, 33 år från Piteå, och tar en klunk Cola när vi ses på fiket i stan.
När hon minns tillbaka på årskurs sju i Älvsbyn ser hon en tjej som inte alls mådde bra, hade svårt att hänga med i skolan, fick skulden för mycket och hade tuffa hemförhållanden.
Hon klarade inte kunskapsmålen och en skolpsykolog klassade henne då som utvecklingsstörd med autistiska drag.
– Sedan gick allt jättefort, redan dagen efter fick jag gå över till särskolan. I början tyckte jag det var ganska lugnt och skönt, men sedan blev jag väldigt frustrerad, det fanns ju ingen utmaning alls.
Sjuans mattebok byttes ut till treans och när kompisarna läste geografi och engelska fick Jasmin öva på att sätta fast ett frimärke på ett kuvert, skriva ner vad det var för temperatur ute eller lära sig hur man pantade burkar.
– Det var som att gå från den vanliga skolan till att lära sig att göra de mest enkla saker, under nivån för förskolan.
Kände du att du var på fel ställe?
– Ja, jag var väldigt frustrerad, arg och ledsen på hela världen. Jag började skolka och i nian var jag knappt i skolan alls, men de var ändå tvungna att ge mig VG i alla ämnen för jag kunde ju allt, det var så enkelt.
Jasmin berättar om en lärare som hon haft i årskurs sex som direkt uttryckte att: "Det här är fel" om hennes omplacering till särskolan, men ingen lyssnade och ingen annan reagerade.
Inom särskolan (i dag anpassad grundskola) kan man gå fyra år på högstadiet, något som Jasmin fick göra innan hon gick vidare till industriprogrammet på gymnasiesärskolan i Piteå.
Där var nivån på undervisningen lite högre och Jasmin var "bäst i klassen" trots att hon knappt var där.
– Jag mådde fortfarande inte alls bra, gick in i en depression och kände att jag inte ville leva längre. När jag kom tillbaka till skolan igen så fortsatte jag att skolka.
Samtidigt lade Jasmin ner mycket tid på att hjälpa kompisar som gick i den vanliga skolan.
– Jag satt hemma och hjälpte dem med deras skolarbete så att de skulle få bra betyg. De undrade: "Vad gör du i särskolan" men av lärarna fick jag hela tiden höra att: "Du ska vara här".
Vändningen kom när det blev dags för körkortet.
– "Du behöver hjälp" tyckte skolan och skickade in en ansökan om att jag skulle få förlängd tid och göra teorin muntligt. Men då skrek jag rakt ut att: "Jag kan själv", sedan tog jag körkortet som alla andra, det bara rasslade till.
Nu väcktes frågan om Jasmin verkligen var på rätt ställe och en ny psykologutredning gjordes.
– Jag minns att jag gick in i det där rummet med mina diagnoser och kom ut igen helt normalbegåvad. Jag hade inte en enda diagnos, jag har ju till exempel alltid älskat att skriva.
Men trots utredningen blev hon ändå kvar inom gymnasiesärskolan ytterligare ett år, totalt blev det fyra år även där.
Hon berättar att skolan lovade henne att hon skulle få läsa ikapp, men så blev det inte.
Istället läste hon efter gymnasiet in sjuan, åttan och nian på ett år, sedan tog det tvärstopp.
– Jag blev så fruktansvärt skoltrött, bara jag ser en skolbänk i dag får jag ångest. Det går inte.
I efter hand konstaterades det att skolpsykologen som utredde Jasmin inte hade rätt utbildning. Jasmin stämde Älvsbyns kommun, men livet kom emellan. Hon blev mamma 2014, men hennes dotter dog och hon blev sjukskriven. År 2015 när rättegången skulle hållas var hon mammaledig med sin andra dotter.
– Då ville jag bara gräva ner allting och gå vidare med mitt liv. Det kändes enklast så.
Istället blev det en förlikning med Älvsby kommun och hon fick 200 000 kronor. Men någon ursäkt kom aldrig.
– Nej, och jag vet inte om det skulle hjälpa. Nu är det också för sent.
Jasmin Karlsson lider i dag av PTSD efter händelser i barndomen. Efter att hon förlorat sin dotter gick hon på nytt även in i en mörk depression och sjukskrivning och fick genomgå ECT-behandling.
– Det gick bra, jag känner mig som en ny människa i dag.
Efter ECT-behandlingen fick Jasmin jobb på ett privat assistansbolag, men då hon ville gå över till kommunen blev det svårare.
– De var inte så intresserade, men jag hade en person som jag jobbade med som kunde gå i god för mig.
Hon tycker också det är svårt i sociala sammanhang när hon får frågor: "Var har du gått skola någonstans".
– När jag då säger som det är att: "Jag har varit felplacerad inom särskolan i åtta år", då vill inte folk prata mer med mig.
Hur tänker du på det som hände dig i dag?
– Det är ett hål i mitt liv, det är åtta år som jag inte får tillbaka. Det har exempelvis varit svårt för mig att söka jobb, när folk får höra att jag gått åtta år inom särskolan rynkar de på näsan. Jag känner mig dömd, stämpeln sitter kvar.
Hur ser du på att antalet elever ökar inom den anpassade grundskolan i dag?
– Det är en jättebra skolform och det finns självklart elever som hör hemma där. Men jag tänker att det blir allt större klasser i den vanliga skolan, att om lärarna hade haft mer tid att lägga på varje elev så kanske fler elever skulle klara av att gå i vanlig skola.
I dag bor hon med sambo och sina två barn i Piteå.
– Det som hände mig får absolut inte hända mina barn, där är jag är oerhört beskyddande och vet vilka rättigheter de har.
Men du är på en bra plats i dag?
– Ja, livet blev bra till slut, men det är absolut inte tack vare skolan.