"Jag har aldrig blivit mobbad eller något sådant, utan jag har haft mina kompisar och de har inte brytt sig om att jag gått i särskolan. Sedan har jag haft fotbollen och hockeyn också", säger Petter.
I den gula villan i Böle står kaffet uppdukat i vardagsrummet och Petter och sambon Carro busar med dottern Edith, ett och ett halvt år. Sedan Petter blev pappa själv har en del tankar från skoltiden kommit tillbaka.
– Jag vill absolut inte att något liknande som hände mig ska hända henne.
I lågstadiet i Älvsbyn hade Petter läs- och skrivsvårigheter och en logopedutredning pekade på misstänkt dyslexi. Han fick stödinsatser från skolan, men allt förändrades då samma skolpsykolog som tidigare utrett Jasmin Karlsson, även klassade honom som lindrigt utvecklingsstörd.
Han skrevs in i grundsärskolan (i dag anpassad grundskola) och trots att hans lärare där nästan direkt ifrågasatte om det verkligen var rätt plats för honom, fick han gå kvar i mer än två och ett halvt år.
Vad minns du från den tiden?
– Det kändes fel och jag kände mig aldrig hemma där. Jag gick alltid tio meter bakom eller tio meter framför mina klasskamrater, det var pinsamt när andra tittade på oss.
Skolpsykologen slog dessutom fast att Petter inte heller hade nog hög IQ för att kunna spela lagsporter.
– Men jag fortsatte att spela i mitt hockeylag och mitt fotbollslag som vanligt, där var jag som vem som helst. Mina kompisar brydde sig heller inte om vilken skola jag gick på, så jag blev aldrig utsatt för mobbning. Det är samma kompisar som jag har kvar än i dag.
"Jag har aldrig tagit det så hårt, det har gått så bra för mig ändå i livet", säger Petter som den felaktiga placeringen i grundsärskolan.
Över en kopp kaffe minns Petter tillbaka på sin tunga skolgång. "Jag kan exempelvis typ inte ett enda ord engelska i dag" säger han.
Men trots att lärarna gång på gång slog larm, agerade kommunen inte.
– Det slutade med att det var en lärare som cyklade hem till mamma på sommarlovet och sa att: "Ni måste göra en ny utredning på Petter", dom kände att jag inte jag inte hörde hemma där.
Till sist gjordes en ny psykologutredning som slog fast att Petter inte alls var utvecklingsstörd utan har grav dyslexi och språksvårigheter.
– Redan första dagen när vi höll på med utredningen så frågade psykologen: "Vilken klass vill du börja i". Han menade att det inte spelade så stor roll eftersom jag ändå låg så mycket efter. Då valde jag att gå upp en årskurs till dem som jag spelade hockey med där jag hade mest kompisar.
Petter Dahlqvist med sin ögonsten, dottern Edith, 1,5 år.
Men nästan tre år inom grundsärskolan hade satt spår, Petter kunde i princip varken läsa eller skriva när han kom tillbaka igen till den vanliga skolan och fick hjälp av en speciallärare.
– Jag minns att hon frågade mig om jag skrev på kinesiska (skratt). Den hjälpen skulle jag ju ha haft från början, men det var väl för dyrt för Älvsbyns kommun.
Petter Dahlqvist håller ett öga på dotter Edith, 1,5 år och konstaterar att familjen betyder allt. "Jag har fått min revansch", säger han.
"Jag var aldrig arg, men jag tyckte att det kändes fel hela tiden", säger Petter som åren i grundsärskolan.
Resten av skoltiden blev också tuff för honom, men det är något som inte syns i betygen från kommunen.
– Vid jul i nian hade jag inte godkänt i några ämnen, men när jag gick ut så hade jag plötsligt godkänt i alla ämnen, säger Petter.
Han berättar att han själv istället hade velat göra en lösning där en elev får godkänt, fast det framgår ändå att man egentligen inte har det på grund av omständigheter. På så sätt kan man ändå komma in på gymnasiet.
– Nu trodde Strömbackaskolan istället att jag var en helt vanlig elev med godkända betyg, fast så var det ju inte, säger Petter som under gymnasietiden fokuserade på att få godkänt i svenska, matte och det praktiska plåtslagarämnet.
Parallellt med skoltiden pågick sedan en fem år lång rättsprocess då Petters föräldrar stämde Älvsbyns kommun för bland annat felaktig myndighetsutövning.
Skolinspektionen och socialstyrelsen gav honom rätt. Även tingsrätten slog fast att kommunen agerat försumligt och fattat flera felaktiga beslut på otillräckliga grunder.
Kommunen överklagade till hovrätten, men det blev ingen rättegång då Älvsbyns kommun istället erbjöd Petter en förlikning.
I dag är han tacksam över att hans föräldrar orkade kämpa för honom.
– Men vi gjorde det aldrig för några pengar, utan för att få rätt mot kommunen. I slutändan fick vi inte en enda krona, utan kommunen betalade istället allt, min advokat hade kostat över en miljon kronor när vi slutade, den skulden hade jag fått när jag var 18 år om vi förlorat.
Petter Dahlqvist som 13-åring år 2011. Då hade han fått komma tillbaka till vanlig skola igen, men även där blev det tufft för honom.
Petter Dahlqvist med sin mamma Susanne Dahlqvist efter att det blivit klart med en förlikning med Älvsbyns kommun år 2015. "Det är sjukt att en person ska behöva kämpa mot en hel kommun ensam, förklorar man kan det bli väldigt tufft ekonomiskt", säger Petter. (Arkivbild)
Petter förstår i dag att den utredning som klassade honom som utvecklingsstörd inte alls håller. Skolpsykologen var inte heller behörig.
– Det ska också egentligen var fyra olika utredningar som alla visar samma sak, men här gjordes bara en utredning och sedan skrev två andra personer under.
Hur påverkas du av skoltiden i dag?
– En sak är att jag inte kan typ ett enda ord engelska. Jag har haft nog svårt att lära mig att läsa och skriva. I särskolan fick jag lära mig att säga: "My name is Petter" på engelskan, när kompisarna i den vanliga skolan läste engelskaböcker.
Han konstaterar också att han aldrig fick någon papper om militärtjänstgöring.
– Sedan skriver jag aldrig någonting, som att hålla på och skicka sms till någon. Nej, då ringer jag istället.
"Det blev fel från början och sedan höll de varandra om ryggen", säger Petter om utredningen som felaktigt klassade honom som utvecklingsstörd.
Petter har i dag fast jobb som plåtslagare på Plåtcentrum i Öjebyn.
– Jag hade min praktik i Älvsbyn, men ville jobba i Piteå så jag ringde dom: "Jag har sett dig på tv, det är bara att komma hit", tyckte ägaren.
Hur tänker du kring att allt fler elever placeras inom anpassad grundskola i dag?
– Det är en grymt bra skola, men man ska inte vara där om man inte hör hemma där. Det känns fruktansvärt med ökningen, det måste finnas förklaringar.
Hur känns allt det här i dag?
– Att jag är stämplad som utvecklingsstörd kommer jag alltid att få leva med. Men i dag spelar det inte så stor roll, jag har inte tagit det så hårt. Jag tycker jag har lyckats ändå, men jag vill verkligen inte att det som hände mig ska hända någon annan.