Vid midsommar berättade PT om Magnus Carlsson, hans kamp mot spinal stenos och den ryggmärgsskada som följde efter operationerna.
Vid midsommar kunde Sporten berätta om Magnus Carlsson och den ryggmärgsskada han drabbats av till följd av spinal stenos. Eller rättare sagt uppstod skadan som en komplikation efter de operationer som sjukdomen krävde.
Nu berättar Anders Eriksson, som är gammal klubbkamrat till Carlsson i ÖAK, att han genomgick samma ingrepp i april. I hans fall var operationen mer lyckad, men det är ändock på stappliga ben som han träffar Sporten fem månader senare.
Han varnar för riskerna som hård styrketräning kan medföra över tid.
– Jag vet att Magnus tror att han fick spinal stenos för att han är kortväxt, och i hans fall kanske det var en faktor, men jag vet även flera andra före detta styrkelyftare som drabbats. Både jag och en gammal träningskompis i Luleå har fått det och sen vet jag ytterligare någon till. Jag tror säkert att lyftandet haft en stor inverkan, säger han.
Spinal stenos innebär att nerver i ryggraden hamnar i kläm, vanligtvis till följd av att diskarna mellan kotorna sjunkit ihop. Åkomman slår oftast till mot personer över 60 år och är sällsynt i människor under 50.
– När man är yngre och bättre tränad kan musklerna hålla tillbaka det, men när man blir äldre börjar musklerna förtvina och slappna av. Då får man sämre stöd och riskerar att drabbas av kotkompression och diskbråck, förklarar Anders Eriksson.
Själv är han 64 år och var aktiv i ÖAK under glansdagarna på 80- och 90-talet. Klubben hade då flera lyftare som skördade stora framgångar både nationellt och internationellt. Eriksson blev mästare i både Sverige, Norden och Europa.
EM-guldet, som han vann i Västtyskland 1988, räknar han som sin främsta merit. När han och Kåre Lundgren, som tog brons i samma mästerskap, kom hem till Hortlax hyllades de av glada vänner och bekanta. Även PT var där vid mottagandet.
– Det var stora rubriker i tidningen, minns Eriksson.
Anders Eriksson och Kåre Lundgren med sina medaljer och pokaler efter EM 1988. Eriksson tävlade i 120-kilosklassen och lyfte totalt 855 kilo i de tre delmomenten (bänkpress, marklyft och knäböj) vilket gav guld (Arkivbild)
Och sex år senare, alltså i maj 1994, kom faktiskt EM till Piteå. Under fyra dagar arrangerades mästerskapet i Norrmalmia.
– Jag var där som "lastare", alltså hjälpte andra lasta stången med vikter, men kunde tyvärr inte tävla själv eftersom att jag var skadad. Det var ryggen då också, så det kan väl hända att mina problem hade börjat redan då.
Den tidigare nämnda Kåre Lundgren, som gick ur tiden 2008, var en pionjär i ÖAK. Han var utövare och tränare i föreningen, samt även förbundskapten i svenska landslaget. Förutom sina egna meriter blev han känd för sina insatser mot doping.
– Det var han som ledde klubben och fick oss att stå på barrikaderna mot doping. Han var en väldigt bra ledare, berättar Anders Eriksson men minns även hur de fick träna fem-sex dagar i veckan, flera timmar åt gången, för att hålla jämna steg med alla som fuskade.
PT hade förstås stor bevakning när styrkelyfts-EM kom till Piteå 1994. I mitten syns Magnus Carlsson och Anders Eriksson, till höger EM-generalen Ove Karlsson och ÖAK:s Mattias Berg.
Till exempel fastnade hela Litauens landslag i tullen på väg till EM i Piteå när de ertappades med anabola steroider i bagaget.
– Jag har doktorerat på muskelceller hos de som använt testosteron och steroider och vet hur de tränar. De som dopade sig behövde inte alls träna lika hårt som vi gjorde för att uppnå samma resultat eller bättre, säger Eriksson.
– Vi tränade väldigt tungt och det var en nyckel till vår framgång, men säkert har man fått äta upp en del på äldre dagar, fortsätter han och syftar på ryggskadorna som han och hans gamla träningskamrater nu lever med.
Trots att Anders Eriksson drabbats av spinal stenos på äldre dagar, så ångrar han inte sin elitkarriär i styrkelyft.
I dag är Eriksson alltså erfaren lektor i omvårdad och medicinsk teknik och vet betydligt mer om kropp och hälsa än han gjorde under sin aktiva idrottskarriär, men trots all kunskap och det faktum att han själv drabbats av spinal stenos så ångrar han inget.
– Jag fick frågan en gång om jag hade struntat i karriären om jag vetat allt då som jag vet nu. Jag svarade att nej, det hade jag inte. Jag fick resa runt i världen och känslan när det gick bra på tävling var helt fantastisk. Den skulle jag inte vilja vara utan. Absolut inte.
Han vill heller inte avskräcka från styrketräning. Tvärtom vill han uppmana till träning högre upp i åren.
– I mitt fall tror jag att pandemin krånglade till det. Då skulle man inte gå på gymmet, så jag satt hemma och musklerna blev förslappade. Det är viktigt att man fortsätter att träna – då har man stor chans att klara sig från sådana här skador.