Det är i en debattartikel i DN som företrädare för ett flertal universitet med ekonomiutbildningar beskriver studenter som inte kan avrunda rätt, omvandla decimaltal till procent, beräkna bråktal och som har en generellt dålig taluppfattning. Vidare skriver de att:
"Bristerna förvånar, då det handlar om grundläggande kunskaper i matematik som studenterna borde ha inhämtat redan på grundskolenivå."
De beskriver att en konsekvens blir att högskolor och universitet måste kompensera för bristerna i grundskolan, att statliga medel, som egentligen ska gå till universitetsstudier, måste läggas på att komplettera matematikkunskaper som studenterna redan ska eftersom de uppfyllt kraven för att komma in på utbildningen. Glädjebetygen skördar åter nya offer.
Unga vuxna kommer alltså oförtjänt in på utbildningar på meriter som saknar kunskapsmässig grund. Det tränger med andra ord ut de som faktiskt förtjänar platserna.
Dessutom innebär betygsinflationen i grundskolan att högskolor och universitet i praktiken får ta det uppdrag som komvux, vuxenutbildningen, egentligen har. Då högskolor och universitet inte får några extra resurser från staten för detta så innebär det att resurser dräneras från den faktiska universitetsutbildningen.
Jag har i en tidigare ledare skrivit om att Luleå tekniska universitet tvingats införa ett hälsovetenskapligt basår för att de ser att studenterna som kommer in på bland annat sjuksköterskeprogrammet inte klarar studierna. De har bristande läsförståelse, kan inte läsa en hel bok, brister i koncentrationsförmåga, förstår inte frågorna på tentan eller instruktionen till inlämningsuppgiften.
Ansvariga på LTU såg att det fanns en "sorts inflation i meritvärdena". I ledaren skrev jag även om att Handelshögskolan har skärpt sina antagningskrav just för att de ser att studenter som kommit in där saknat de faktiska kunskaperna för att klara utbildningarna.
Författarna till ovan nämnda debattartikel menar att det i grund och botten är ett systemfel som svenskt utbildningsväsende står inför. Jag håller med dem. Och regeringen gör ingenting. Och, som jag också tidigare skrivit om, kanske det inte är så märkligt? Vår skolminister har tidigare varit både aktieägare och styrelseledamot i börsnoterade friskolekoncernen Tellusgruppen. Hon är inte ensam, svängdörrarna mellan politik och skolföretag är väl använd och kopplingarna många.
Problemet är såklart att intressena sammanblandas, både privatägda skolor och företag inom vård och omsorg är beroende av politiska beslut och skattemedel för sina vinster. När folkvalda har större intressen av att hålla sig väl med dem än med svenska medborgare så har vi stora problem.
De problemen yttrar sig nu. Skolvalet, marknadiseringen av den svenska skolan, infördes 1992 under den moderata regeringen ledd av Carl Bildt. Nu har några generationer av barn och unga slussats igenom det marknadsanpassade skolsystemet i Sverige. Vi har sett konsekvenserna. Företagsägda skolor har generellt lägre lärartäthet, lägre löner, större klasser, väljer bort elever som behöver mer hjälp och stöd och erbjuder höga betyg men sämre kunskaper.
Jag fattar inte varför det inte är ett allmänt uppror mot detta? Är föräldrar nöjda med att deras barn får höga betyg trots att kunskaperna de har innebär att de knappt kan läsa eller räkna?
Ur led är tiden.