Insändare: Föräldraledighet – dags att börja prata mindre om skuld

Jag läste Joanna Abrahamssons ledarkrönika om föräldraledighet i Norrbotten. Den med rubriken att män här är "sämre än snittet". Och som så ofta är det inte själva siffrorna jag reagerar på – de är korrekta. Det är själva formen. Den snabba slutsatsen, den tydliga skuldmarkören. Som om det bara fanns en väg, en mall, ett facit.
För ja, det ser ut så i statistiken. Kvinnor i Norrbotten tar ut en större del av föräldraledigheten än män. I vissa kommuner, som i Arvidsjaur, är skillnaderna stora. Men när man börjar beskriva det som ett moraliskt misslyckande snarare än ett socialt mönster, då slår det över för mig.

Jag bor i en liten kommun. Jag ser hur människor pusslar, inte för att de är bakåtsträvare utan för att verkligheten inte ger så mycket svängrum. Skiftjobb. Pendling. Osäkra anställningar med lönetillägg istället för bättre grundlöner. Inkomstskillnader som inte går att ignorera.
Och ibland, ja, en vilja hos kvinnorna att vara hemma mer. Som man kan ha många åsikter om, men som också rymmer kärlek, kontrollbehov, skuld, närhet. Allt det där som inte ryms i ett jämställdhetsindex.
Mellan rätt och fel finns ett helt liv. En massa kompromisser, tysta uppgörelser vid köksbordet, en längtan efter att få vara med sitt barn eller en rädsla för att halka efter på jobbet. Allt det där som inte ryms i procenten, men som styr ändå.
Så när jag läser krönikor som den här, där slutsatsen är att män i Norrbotten är "sämre", så tänker jag att det kanske inte är svar vi behöver. Kanske är det bättre frågor. Kanske är det dags att börja prata mindre om skuld och mer om vad vi faktiskt kan uppnå – tillsammans.