En septembermorgon 2011 klev jag in genom stora glasdörrar iklädd svarta stuprörsjeans och en orange tröja med trekvartsärmar. På fötterna bar jag Converse och på axeln hängde en Fred Perry väska, och det var då jag började högstadiet.

Nu går nyblivna tonåringar sina första veckor på högstadiet och i samband med det läser jag Sandra Beijers nyutgivna bok ”Mellan oss” som handlar om just den ­tiden. Som läsare får vi följa sjundeklassaren Minna, som bestämt sig för att bli någon annan nu. Någon med nya kompisar, högre status, högklackat, målade ögon och läppar som någon kysst.

Efteråt har jag drabbats av flashbacks som smyger sig in när jag dricker morgonkaffet, går på rast från föreläsningar eller bäddar upp sängen om kvällarna. Därför tänkte jag minnas lite med er nu.

Artikelbild

Mycket vatten har runnit under många broar sedan jag gick i högstadiet, men det är inte svårt att känna det Minna känner. Det får mig att minnas nätterna jag drömde om vem jag skulle vara inför högstadiet. Hur skulle jag gå i korridoren och vem skulle kyssa mig först?

Plötsligt kommer jag ihåg vem som hade skåp­platserna bredvid mig, varenda gömd vrå på Christinaskolan där man kunde prata ifred och sättet man klev över niornas ben som de vägrade att dra in när de satt i korridorerna innan lektionerna. De in­officiella reglerna och spelen lyser starkt igen och påminner mig om varför spänningen var hög och varför vartenda steg kändes livsviktigt.

Det är svårt att försöka ta reda på vem man är ­eller vem man vill vara när man knappt fyllt tretton och slungas in i en värld där alla de saker man absolut inte får göra, är de saker som alla förväntar sig att en gör.

Tankarna går i ett. Det handlar om att inte vara sist med att kyssas, få mens, gå på fest, bli tillsammans med någon (om än för bara tre veckor) eller röra i en cigarett. Men det handlar också om att inte vara först. Sedan känns det som om alla gjort allting utom en själv, eller att en själv gjort allt det ingen annan gjort än. För kanske hörde man någon snacka om det i korridoren och kanske tror man på det, trots att man inte vet om det stämmer.

I ”Mellan oss” åker vi med på högstadiets känslostyrda berg-o-dalbana. Jag vet att det kändes som att man dog när saker inte blev som de var tänkta att bli, men man dör inte. Allt känns bara lite starkare i högstadiet. Och idag kan jag se tillbaka på högstadietiden och tycka att mycket som jag och mina vänner oroade oss för då var så himla onödigt, för var sak har sin tid och allting ­kommer till slut.

Lycka till i korridorerna i höst!

Agnes Hansius