Jag kan nog inte riktigt beskriva chocken man upplever när man är fast, fem minuter ifrån ett terrordåd, eftersom jag inte heller upplevde en ”vanlig” chock. När vi fick reda på att det hände så satt vi i en restaurang, hade precis beställt vår mat och jag satt och ojade mig över att vi fortfarande inte har en regering i Sverige. Våra underbara lärare förklarade lugnt situationen för oss, att någon hade öppnat eld på Place Kléber där vi hade varit för mindre än en halvtimme sen. Min reaktion? ”Ojdå”.

Det var först när jag pratade med min mamma som chocken kom som ett knytnävslag i magen. Tänk om vi hade varit där då? Tänk om jag hade träffat min familj för sista gången i söndags? Och tänk om jag hade dött? Jag har väl inte gjort allt jag vill göra i livet, det är inte dags för mig att dra vidare ännu.

Och sådan tur hade vi, att det inte skulle bli så. För vi satt i trygghet. Tyvärr hade tre andra människor inte samma tur. Mina tankar går till de utsatta offren och deras familjer. Trösten där och då fick bli en mindre god efterrätt och det tysta stödet vi i klassen gav varandra.

Artikelbild

Julstämningen i Strasbourg rubbades när tre människor sköts till döds och 12 skadades, vissa allvarligt. Julia Aspari var på plats och skriver om sina upplevelser.

Dagen efter kom ”efterchocken” då jag endast kunde tänka på att ingen i min klass, mig inkluderad, reagerade lika starkt som vi kanske borde ha gjort. Vi tänkte bara på att vi ville hem till hotellet efter att ha varit fast på restaurangen i tre timmar och att det som hade hänt var lite läskigt.

Men det var ju inte bara lite läskigt. Det som hände var en tragedi för mänskligheten, men det har hänt så ofta nu att vi har anpassat oss till situationen och inte längre reagerar som vi borde. Jag tror inte heller att vi har tappat en bit av vår mänsklighet – det här är en överlevnadsmekanism för att vi inte ska fastna i traumat och för att vi ska kunna gå vidare, precis som med allt annat. Problemet är dock att vi inte orkar stanna upp för att reflektera över varför dessa terrordåd händer. För varför vill någon oprovocerat mörda människor på en gata?

Eftersom man alltid vill utpeka en syndabock ger detta tyvärr utrymme för rädsla och hat mot folkgrupper och religioner som inte har ett skvatt att göra med dessa terrordåd. Vi kan endast beskylla gärningsmännen och inga andra.

Därefter kunde vi fortsätta med vår resa utan större problem. På fredagen fick vi komma till Europaparlamentet och leva som parlamentariker för en dag. Även om våra värdar gjorde sitt bästa för att nämna terrordådet var det ingen som stannade upp för att reflektera över händelseförloppet.

Därför fick jag med mig en otroligt viktig läxa efter att ha kommit hem – ingen gynnas av att inte adressera elefanten i rummet och försöka gömma den bakom en genomskinlig gardin.

Julia Aspari