Det blir i det här fallet en levnadsberättelse i det mindre formatet, eftersom systrarna inte efterlämnat speciellt mycket information om sina liv. Stenen berättar om vilka som gravsatts, med namn och datum. Även om gravstenen inte i sig kan berätta hela historien om de begravda personerna, och vad de genomlevt, är den en viktig utgångspunkt för att komma vidare, djupare in i personernas liv.

Stenen representerar tre personers liv och livsöden och öppnar upp för vidare berättelser om de sociala sammanhang som omgav dem vid tidpunkten för deras levnad och död, litet kring deras identitet och tillhörighet och hur samhället såg ut vid den tiden då stenen restes.

Levnadsöden som en kyrkogård döljer kan väckas till liv och stenen över systrarna Amelie, Hilda och Hanna Björzell bidrar med ytterligare en dimension, nämligen förståelsen av människors liv och leverne förr i tiden I det här fallet för drygt 100 år sedan.

Artikelbild

… och Amalia Björzell.

De gravsattes på den kyrkogård son i september 1882 invigdes av prosten Simon Brandell, eller ”dödsåkern” som den i folkmun kallades.

Många av de gravstenar som finns på kyrkogårdarna runt om i bygderna är i sig som berättelser med titlar och utsmyckningar, men kan även avslöja unika berättelser. De små noteringar som finns om systrarna Björzell blir en intressant källa till den lokala historien.

Några namn, årtal och ibland några ord, ofta en hänvisning till ett bibelord, får plats på en gravsten. Men nu har begravningsbranschen introducerat sin del till historien genom så kallade QR-koder, som fästs på gravstenen vilken i sin tur leder den intresserade att via sin mobiltelefon komma till en minnessida och eventuellt fotocollage på webben. På det sättet får man veta mer om den avlidne.

På den äldre delen av kyrkogården står många stenar där texten har huggits in för hand, utan moderna maskiner. Sådant var tidsödande. Stenar med inskriptioner var länge något som få hade råd med. På vissa områden, på äldre kyrkogårdar, finns vare sig gravkors eller sten rest över graven. Det var i början av 1900-talet som det blev mer allmänt att få en beständig gravvård rest.

Artikelbild

I denna grav på Piteå kyrkogård vilar de tre mamsellerna Björzell.

Syskonen Björzell var samtliga fröknar och födda i Luleå. Föräldrarna var en tid bosatta på Stadsön i Luleå, i en fastighet kallad Karlslund. Fadern Erik Björzell var kronofogde. Efternamnet Björzell kommer troligen från födelsebyn Björsbyn., där fadern var född.

Gården Karslund köptes senare av Luossavaara-Kirunavaara AB. Den användes som barnkoloni i några år. Sedan köpte Nederluleå kommun huset som prästbostad. Bernhard Rutfors blev näste ägare som hade landfiskalskontoret i samma hus. Han blev senare kronofogde till Piteå.

Artikelbild

Systrarnas mor, Johanna Björzell, född Hammargren (1807-1873).

Erik Björzell gifte sig 1827 i Piteå med jungfru Johanna Margareta Hammargren, född i Degerfors (Jävre). Hennes far Jacob titulerades rådman, bruksinspektor och handelsman. Han i sin tur var gift med Eva Forsberg.

En syster till Johanna Margareta, Amanda, gifte sig med brukspatron Thure Lorentz Svenonius, bördig från Hovmantorp och som slutade sina dagar i Stockholm.

När systrarna Björzells fader avled flyttade modern 1849 till Öjebyn och sedan 1851 till Piteå. Hon avled i november 1873 i hjärnblödning.

Den enda av systrarna som finns omnämnd i tidningarna från den tiden är Amelié (Amalia). Hon var född 1828 och gick ur tiden den 22 februari 1908 i en ålder av 79 år. Norrbottens-Posten skriver ”avled efter en längre tids sjuklighet i en ålder av något över 79 år. Den gamla, som efterlämnar minnet av en hjärtegod och präktig kvinna sörjes närmast av en yngre syster, bosatt härstädes”. Hon begravdes den 10 mars.

Hilda Björzell föddes 1830. Hon drabbades av en stroke och lunginflammation och avled 1896, i en ålder av 66 år. Hon begravdes de 4 juni.

Johanna Lovisa (Hanna) föddes 1837 och dog 1913, i en ålder av 76 år. Hon begravdes den 18 maj. Det finns en notering att hon rådfrågat stadsläkare Ernst Schildt för sin lunginflammation.

Det berättas att när den indiske skalden och filosofen Rabindranath Tagore, från Calcutta i Indien, fick Nobelpriset i litteratur, besökte Sverige i början av 1920-talet lyfte han i sitt första föredrag fram en Piteåbo. En person som för honom var ett kärt minne, nämligen kyrkoherdesonen Karl Erik Hammargren, allmänt kallad för den ”indiske filosofen” Efter att i ungdomsåren ha trampat Piteås gator bytte Karl Erik Hammargren ut Häggholmens mark mot Gangesområdets myller. Karl-Erik Hammargren, vilken i Indien ägnade sina krafter och sitt liv i barmhärtighetens tjänst. Hammargren blev inte mer än 36 år gammal. Han avled i Calcutta 1894. Karl-Erik Hammargren bodde första tiden hos släktingar i Piteå, nämligen mamsellerna Björzell.