Skoterprofilen: "Ska inte ljuga och säga att allt är bra"

Skoterprofilen: "Ska inte ljuga och säga att allt är bra"

Piteå
Lästid cirka 8 min

Han var en av världens bästa skoterförare. Så en dag blev det tyst om Johan Lidman. Fem år senare är han redo att berätta. Om det upprivande bråket som avslutade karriären, bitterheten till sporten och årets SM-medalj i en annan idrott.
– Jag ska inte sitta och ljuga och säga att allt är bra. Det har helt klart varit lite tufft.

Svensbyfjärdens tunna, nästan snöfria istäcke, inleds bara ett par tiotal meter bort och sträcker vackert ut sig som den dominerande faktorn i landskapet denna grådaskiga decemberdag när solen precis gått upp och snart är på väg ner.

Inne i svärfars villa, innanför ett fönster som sträcker sig från golv till tak, slår sig Johan Lidman ner i en träfåtölj beklädd i fårull och lutar sig bakåt. 

– Om jag ska vara ärlig så har det helt klart varit en omställning. Det har gått några år, men jag finner mig själv i att fortfarande försöka komma in i något slags normalt liv med rutiner. Jag är en person som kanske skulle behöva mer rutiner, men inte har lätt för att skapa dem, säger han.

undefined
Fem år efter karriären slutade jobbar Johan Lidman fortfarande med att vänja sig vid det annorlunda livet. " Det här att komma ner i varv har tagit extremt länge för mig", säger han.

Att jobba på maskinuthyrningsföretaget Cramo är bra, men bjuder inte på samma adrenalinpåslag och frihet för en tidigare proffsförare inom skotercross.

– För mig är det lite inrutat att ha ett sju-fyra-jobb. Det ska jag vara ärlig med. Det har helt klart varit en utmaning. Jag kämpar mentalt med att komma in i den normala lunken och livet. Det är något annat än att alltid ha en press på sig och kämpa mot ett mål. Det här att komma ner i varv har tagit extremt länge för mig. Ibland känns det som att jag lyckas med det och ibland som att jag inte har det.

I fem år har han försökt men sviterna av karriäravslutet lever kvar.

– Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att allt är bra. Nej, det har varit lite tufft faktiskt.

För att förstå varför behöver vi sätta sakerna i sitt sammanhang och backa till tidigt 2000-tal. Johan Lidman växer upp i Piteå. Han cyklar BMX men det är skotercrossen som blir det stora idrottsintresset. Han gör det bra, men samtidigt som han åldersmässigt tar klivet in i vuxenvärlden upplever Johan att karriären står still. 

– Det gick tungt och jag utvecklades inte så mycket.

undefined
Johan Lidman har tagit SM-guld flera gånger.

Men Lidman håller i. Fortsätter att träna och 2010 kommer det totala genombrottet. SM-guld i stadioncross. SM-guld i skotercross och dessutom ett VM-silver.

– Jag fattade knappt själv allt som hände. På SM i skotercross var jag klar segrare redan efter två av tre finaler. Och då blev jag förvånad, för jag mötte ju alla de bästa i Sverige. Jag var faktiskt chockad. Det var en galen känsla.

Framgångar leder till ett proffskontrakt i USA. År 2014 är Johan Lidman bättre än någonsin. I åtta raka lopp är han topp fem och tar även två pallplatser.

– Den där säsongen är lite av en öm punkt faktiskt. Det gick så bra och så gjorde jag illa mig. Jag kommer ofta tillbaka till det och tänker; vad hade hänt om jag inte hade gjort det?

undefined
Han har kört och vunnit inför tusentals åskådare.

Johan Lidman hade tagit starten och var i ledningen när han gjorde ett misstag, felbedömde ett hopp och landade för tidigt. Ena knät slog i skotern med full kraft. Knäskålen klövs. Säsongen var över men inte problemen.

Det blev operation, läkning, rehab, en knäskål som sprack igen – och en ny operation.

– Det grämer mig lite att jag inte kunde hålla mig hel och se till att få ett långt kontrakt och bygga på det. Jag har ju alltid känt att jag aldrig riktigt har fått ut det jag har i mig.

Jag hade blivit så bränd att jag inte litade på folk

Johan Lidman

När skadan kom trivdes Johan väldigt bra med proffslivet i USA. Tävlingarna gick bättre än någonsin. Han och sambon Lisa hade det bra socialt och Johan behövde inte tänka på så mycket annat än att vara på plats för träningar och tävlingar.

– Allt runt om fungerade skitbra. Sen hade jag inte bästa skotern. Jag hade haft en Polaris i två år men bytt till en Ski-Doo. Jag minns att jag tvekade över erbjudandet. 

Ski-Doo och teamet Warnert hade bestämt sig för att värva Lidman. Han tvekade men pengarna var större än de han hade haft så han tackade ja.

– Jag minns att jag förstod att jag skulle ha en sämre skoter och det lustiga är att det inte gjorde någonting. Det var som att jag bara överkom det i min körning, för jag mådde så bra, var så peppad och hade känslan av att de verkligen ville ha mig. Att känna sig behövd var en väldigt upplyftande känsla.

undefined

Den är ju obefintlig

Johan Lidman om förhållandet till skotercrossen idag.

Tävlingarna går bra tills kraschen i Fargo.

Har du aldrig varit rädd?

– Det finns sporter som är ännu mer skadedrabbade. Men visst, man hoppar flera meter upp i luften och har folk omkring sig i full fart med 220-kilosmaskiner. Det är klart att någonting kommer ju att hända. När jag nu har ett distansförhållande till det är jag glad att det inte blev något värre. Jag känner inte någon förare som inte har blivit skadad. Så här i efterhand när man inte har suttit på en skoter på länge kan man fundera över det.

Det var det jag tänkte fråga. Vad har du haft för relation till skoteråkningen de senaste fem åren?

– Den är ju obefintlig.

Det är så alltså?

– Jaja, helt obefintlig. Vi åker ut på isen här bakom och kör till Lisas systers kille på Hemlunda under påsken, säger Johan Lidman vrider stolen ett halvt varv och pekar med handen ut mot isen.

– Men nu har svärfar sålt skotern så det blir inte någon körning i vinter.

Många har svårt att släppa skoterkörningen, se på Petter Nårsa som inte kan köra på snö längre och då övergår till snöskoter på vatten.

– Jag köper det till hundra procent och tror att jag hade varit likadan om inte det tråkiga hade hänt. För mig tog det hårt. Jag blev lite bitter. Senast jag körde skoter på riktigt var i New York 2019.

Johan Lidman kraschade på den tävlingen i amerikanska proffsserien.

– Skotern kvaddades totalt. Den såg ut som ett tacoskal.

undefined
Johan Lidman hade en förhoppning om att hamna i samma stall som kompisen Emil Öhman, men Öhman valde att åka hem till Sverige.

Två veckor senare åkte han hem och kom aldrig tillbaka. Johan upplevde att teamet hade lovat saker som aldrig infriades. Det var utrustning som inte höll tillräcklig kvalité och pengar till honom som inte betalades ut.

De har inte heller i dag betalt vad de var skyldiga?

– Nej, nej, det har de inte.

Konflikten skapade en spricka där båda parterna anklagade varandra för inte leva upp till olika saker. Den gick aldrig att reparera.

– För mig var det då omöjligt att prestera på den nivån utifrån förutsättningarna som var. I dag försöker jag förlåta och gå vidare.

Där och då var det tuffare.

– Det var oerhört skönt att komma därifrån. Men i mitt huvud var jag inte bara klar med sporten för det utan försökte hitta ett kontrakt någon annanstans.

undefined
Silver på VM i skotercross hör till meriterna.

Samtidigt drogs skotercrossen i USA med krympande ekonomiska möjligheter. Stallen och därmed proffsförarna blev färre. Inget av de större teamen hade någon plats för Johan Lidman.

– Och jag ville inte kliva tillbaka och köra för något mindre stall. Jag funderade om jag bara skulle köra för bonuspengar och utan riktig grundlön, men det kändes för "risky" när jag skulle fylla 29 år. Jag ville det helt enkelt inte.

undefined
Johan Lidman var aldrig rädd när han tävlade i skotercross. Det är först efter karriären han börjat reflektera mer över vilken farlig sport skotercrossen kan vara med höga farter, hopp och oskyddade förare.
undefined
Pointac silverdome, Detroit. I Sverige mest känt för Arne Hegerfors klassiska ord "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome" i matchen Sverige-Ryssland under fotbolls-VM 1994, men också en plats där Johan Lidman tävlat.

I samma veva fick Johan ett jobb på Cramo i Piteå. Lisa hittade ett jobb som fysioterapeut i Umeå och de började att pendla mellan orterna. Senare flyttade de till Umeå där de bor kvar.

Någon skoterkörning blev det aldrig.

Var det så att du egentligen aldrig tog ett riktigt beslut om att lägga ner din skotersatsning?

– Så var det. Det togs inget beslut. Jag bara lät det rinna ut i sanden utan att bearbeta det på något vis. Jag var ganska bitter på sporten om jag ska vara ärlig.

Hur känner du idag?

– Jag skulle gärna ha gjort på något annorlunda sätt. Jag tror att mycket av min förmåga att lita på folk blev skadat efter det som hände i USA. Jag började tro att folk inte skulle hålla vad de lovar, att inget som sades var sant. Det låter extremt men så var det. Jag hade något bra erbjudande om att köra skoter både i USA och här hemma och anledningen till att jag inte tog något var mest för att jag inte vågade. Det har jag insett i efterhand. 

– Jag hade blivit så bränd att jag inte litade på folk. "De kommer inte betala löner, det kommer inte hålla det eller det". Så tänkte jag. Det är ju ganska allvarligt att jag gjorde det.

Du har aldrig tänkt hoppa in och köra någon SM-tävling?

– Nej, det har absolut inte varit på tapeten. Jag blev så bränd. Men jag har fått avsluta karriären på mina egna villkor vilket man aldrig kan förvänta sig.

undefined
Cyklingen sker i terräng på banor som körs flera varv och beroende på tävlingsform tar det från runt 20 minuter till 1 timme och 15 minuter.
undefined
Johan Lidman tränar ungefär sex gånger i veckan.
undefined
Redan under tiden som skoterproffs tränade han cykling under sommaren.
undefined
Under vintern blir det ett-två löppass per vecka.

Sommaren 2019 vet inte Johan Lidman att skoterkarriären är över. Lika lite vet han att nästa fas i idrottslivet är inledd.

Han är på Mallorca och cyklar med några vänner. Fem år senare, sommaren 2024, tar han sitt första SM-silver i mountainbike och klassen cross country för personer över 30 år. En tävling över stock och sten i terrängen. 

– Det är ganska likt skoterkörningen och väldigt kul tycker jag. Det är inte samma adrenalinpåslag men mycket mjölksyra och riktigt jobbigt, säger den nyblivna 34-åringen.

Vad är det som driver dig?

– Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Det är bara kul. Sen är det väl lite att jag är van att driva på och ha press på mig att prestera. Det kanske inte alltid är bra att jag känner så. Det har jag pratat väldigt mycket med mina nära och kära om. Tävlingspressen jag har kommer från mig själv, den får inte bli negativ som den kanske har varit ibland. Mår man dåligt så påverkas man ju, men drivkraften att lyckas med något är stark.

– Sedan måste jag hitta en balans, för det är ju ändå en hobby och ska vara kul. Men det kan fort spilla över att det blir som ett måste fast det inte är så.

Har du hamnat där någon gång?

– Ja, det har jag absolut. Jag jobbar för att kunna tona ner allt lite och verkligen känna att jag gör det här när jag känner för det. Jag måste bromsa mig själv så att det inte blir för mycket. Idrotten ska vara rolig, säger Johan Lidman.