I framtiden hoppas Daniel bli polis och hjälpa andra människor.
Han var bara fyra år gammal och minns inte mycket. Men en sak kommer han tydligt ihåg: Bilen.
Den såg ut som en gammal Epa-traktor och det var där i det trånga kvalmiga bagageutrymmet han låg tillsammans med sin mamma och lillebror och ett par andra personer från Sydsudan.
För andra gången i sitt liv var Daniel på flykt.
Vid det första tillfället var han bara någon månad gammal och från det har han inga minnen. Sydsudan var då och är fortfarande rankat som världens fattigaste och kanske även farligaste land. Inbördeskriget då som nu urskillningslöst och framtidshoppet för befolkningen nära noll.
Så Daniels pappa tog familjen och flydde till vänner i Egypten.
Väl där uppstod sprickor i familjen och pappan drog vidare till Israel och lämnade kvar övriga.
Men för att hålla ihop familjen följde Daniel, lillebror Sunday och mamma Angelina efter några månader senare.
– Israel var det bästa alternativet för oss. Vi tog oss kanske inte dit den rätta vägen om du ska följa reglerna, men det var den som vi behövde ta, säger Daniel.
Minnesbilderna är vaga. Men han har fått berättat för sig att de vandrade i Sinaiöknen innan de fick tag i chauffören till den Epa-liknande bilen.
– Vi gömde oss i den för i området fanns det personer som utförde kidnappningar och sen sålde människor. Det var en jättefarlig resa till Israel och riktigt tufft för oss.
– Men vi hade inget val. Vi kunde inte stanna och för att vi skulle överleva och för att Israels militärer inte skulle upptäcka oss behövde vi gömma oss i bagageutrymmet.
Trion tog sig obemärkt in i Israel till turistorten Eilat och hämtades upp av några bekanta.
De hamnade i ett flyktingläger. Efter några månader godkände myndigheterna deras flyktingstatus och de fick stanna i Israel.
Daniel och familjen återförenades med pappan. Men situationen varade inte länge. Pappan hade alkoholproblem och aggressiva utfall vilket slet hårt på familjen.
– Det var mycket bråk och gick inte så bra. Polisen kom till vårt hus flera gånger och det var jättesvårt och inte roligt att vara hemma. Vi fick se saker barn inte ska se.
Daniel är fem, lillebror Sunday tre, när livet förändras igen.
En nederländska som heter Moria jobbar på barnens förskola och fattar tycke för Sunday.
En stor del av sin uppväxt spenderade Daniel i Tel Aviv.
Efter samtal med Daniels mamma och socialen blir Moria och hennes man Tom som extraföräldrar åt barnen.
– Det kändes som att vi alltid var där. Vi var aldrig hemma, men när vi var hos dem kändes det som hemma. Det var jättekul att bo där.
Daniel gick i skolan, lärde sig hebreiska och hittade lugnet.
– De hjälpte oss med allt och det var utan att be om pengar eller något sådant. Det var bara vanliga människor som sträckte ut sin hand. Det var en fantastisk känsla för oss. Det har jag och min bror pratat jättemycket om efteråt. De gav oss verkligen mycket kärlek.
Massa vänner har dött. En del av dem nära sådana.
Daniel Joseph John Mot
Tom och Morias kärleksfulla hjälp har räddat honom och brorsan.
– Vi bodde i en fin familj i ett fint hus. När du bor i en fattig familj kan saker gå åt fel håll. Jag hade andra invandrarvänner och kan se vilket liv de har fått. Vissa har blivit kriminella och skjutit folk. Jag är jättetacksam att allt som kunde hända inte hände för mig. För det är jättelätt att saker sker när du runt om dig har folk i samma situation och även faror. Du kan inte heller tjäna pengar för du är den du är. Då är det lätt att gå den dåliga vägen för att kunna få pengar och allt det där andra.
I åtta år har syskonen Tom och Morias hus som sitt egentliga hem. Försöken att återförenas med pappan fungerar bara för korta stunder.
När han är 14 år bestämmer sig Daniels mamma för att lämna Israel och flytta till Sverige med barnen.
– Hon hade det jättetufft med pengar och det var krig i Israel, så hon ville till ett bättre land.
Genom olika kontakter hamnar de i Sverige och Piteå.
– Morsan har alltid varit där för oss. Även om det var jättedåligt hemma så var hon alltid där för oss. Hon älskar oss som fan och hon tog oss hit så att vi kunde leva ett bättre liv.
"Här i Piteå är folk mer slutna till sig och inte lika öppna som i Israel".
I dag bor hon och Daniel kvar i Piteå. Sunday pluggar i Umeå.
Efter problemen i Sydsudan, Egypten och Israel har de funnit sin plats i Sverige sedan åtta år.
– Jag vill bo Sverige, jag har inga planer på att flytta från Piteå. Jag har aldrig bott så här länge på någon plats, säger Daniel.
Varför har det blivit så?
– Det är jättekul att bo i Piteå. Här är det lugnt, man gillar inte så mycket stress. Det är en jätteskillnad mot Tel Aviv. Vi var så förvånade när vi kom hit och efter ett tag inte hade sett en enda polisbil, skrattar Daniel.
Han fortsätter:
– Det var jättekul att bo i Israel men det var för mycket krig. Varenda gång larmet gick var du tvungen att springa ner i skyddsrummet. Det var inte så kul att se dina kompisar gå till militären och vissa av dem kom aldrig tillbaka. De dog helt enkelt. Massa vänner har dött. En del av dem nära.
I februari i år åkte Daniel tillbaka till Israel. Elva dagar spenderade han med Tom och Moria, som han också ser som sina föräldrar. Han kunde träffa sin kusin som gift sig och besökte flera begravningsplatser.
– Jag skulle ringa min kompis för att träffa honom men så fanns han inte längre. Sen är det någon mer du har tappat och någon till. Det är bara en sån dålig känsla i luften.
Palestiner blickar ut över förödelsen efter en israelisk attack.
Kriget mellan Hamas och Israel har skördat tusentals dödsoffer. Militära som civila.
Efter ett blodigt angrepp från terrorstämplade Hamas i oktober 2023 utbröt ett krig på Gazaremsan där Israel har fått svidande internationell kritik för att orsakat tusentals människors död i jakten på terrorister.
Under sina dagar i Israel i februari besökte Daniel ett område som Hamas attackerat.
– Du såg att det hade skjutits överallt. Det var blod i husen som såg helt förstörda ut. Det var jävligt tufft att se allt. Vi försökte hjälpa folk med deras hus, städade, ordnade soffor och sånt.
"Att spela fotboll har hjälpt mig jättemycket med min svenska"
Resan till Israel gjorde att Daniel missade en dryg veckas träning med Piteå IF. Så här långt in i intervjun har vi inte varit inne på temat fotboll.
Men det är vad han sysslar med. Den långe anfallaren var utlånad till Munksund/Skuthamn ifjol, men tillhör i år åter Piteå IF som är ett topplag i division 2.
Det var som tioåring i Israel han började spela fotboll. Men första gången i någorlunda organiserad form med regelbundna matcher var i Öjebyn som 14-åring.
"Efter match gick man till omklädningsrummet och tog en bärs"
Daniel om tiden i MSSK
Ett par år senare plockades han upp i Piteås akademilag och efter bra insatser där fick han plats i Piteås ettantrupp. En utlåning till Munksund/Skuthamn i division 3 ifjol gav mer speltid och utveckling. Därför tog PIF hem honom till årets säsong.
– Det var jävligt skoj att spela med Munksund, du tränade två gånger i veckan och efter match gick man till omklädningsrummet och tog en bärs. Men jag behövde satsa lite mer. I Piteå är det mer tävling. Det är ett steg upp. Folk är mer hungriga och jag känner mig redo att visa vad jag kan och utveckla mig.
Daniels mål är tydligt: Allsvenskan. Helst spel i Hammarby.
– Jag vill spela högre upp och ge det här en chans. Sedan kanske det inte är fotbollen som jag gör till hela min karriär. Men jag vill kunna tjäna pengar innan jag är redo att skapa en familj. Så jag kanske ger fotbollen två år och ser hur det går.
Saker som har hänt i livet. Jag kan inte gå och vara ledsen över sånt.
Vårt samtal har berört tunga händelser i Daniels liv. Ändå är det slående hur han nästan hela tiden ler och hur öppet han pratar om allt.
Har du en optimistisk livssyn?
– Saker som har hänt i livet. Jag kan inte gå och vara ledsen över sånt. Det går inte att bara ställa sig vid sidan och tänka "kolla vad som har hänt mig" och vara deprimerad hela mitt liv över det. Jag har haft en stor hjälp av min familj. Sen är jag också kristen och vänder mig till bibeln. Den hjälper mig. Det är inte enkelt. Det är steg för steg man bygger upp sig. Men jag tror att det är tuffare för min mamma än mig, hon har inte haft det lätt.
Daniel känner sig lyckligt lottad över att ha två mammor och två pappor.
Daniel i samtal med tränaren Johan Norberg.
Daniel kämpar för att ta en startplats i Piteå IF.
Varje år kommer Tom och Moria till Piteå.
– Senast de var här gick vi i stan när jag vände mig om och sa "mamma" och båda mina mammor svarade. Jag fick peka på den jag menade, skrattar Daniel.
Nästa år ska alla träffas i Grekland. Sin biologiska pappa har Daniel bara sporadisk kontakt med.
Skolan och fotbollen har varit viktigt bitar för att komma in i det svenska samhället.
– Att spela fotboll har hjälpt mig jättemycket med min svenska. Det är ju det som pratas i laget så man hade den runt om sig hela tiden och lärde sig uttryck, så då vågade jag prata även om jag inte alltid sa det rätta ordet. Det hjälpte mig också i skolan.
Ifjol tog han studenten från handelsprogrammet och nu jobbar Daniel ibland extra på Clas Ohlson och får en mindre inkomst för att spela i Piteå IF.
I framtiden vill han bli polis.
– Jag har sett en massa dokumentärer om vad som händer i Sverige. Det är ett jobb som kräver mycket och kanske kan jag hjälpa till. Jag kan inte sitta still och syssla med dator eller matte, sånt är inte min grej. Kanske är polis det bästa alternativet för mig. Då kan jag hjälpa folk åt rätt håll, säger Daniel Joseph John Mot.