I 30 år har Ulla och Anders drivit Algots gård i Svensbyn. Gården tog de över 1995 efter Ullas föräldrar, Ragnar och Gerda Eriksson, som den tredje generationen att driva jordbruk på platsen. Namnet på gården kommer däremot från en ännu tidigare generation.
– Min farfar hette Algot Eriksson och därav namnet. Han bodde här, på samma plats som vårt hus står, fast i ett annat hus tillsammans med min farmor Jenny Eriksson, berättar Ulla Bergström.
Trots den snöfattiga vintern är Algots gård fortfarande delvis inbäddad i snö den här eftermiddagen i slutet av mars. Vårsolen har börjat göra sitt och gårdsplanen börjar tina fram. Just nu lyser solen rakt in på köksbordet i Svensbyn. Där sitter syskonen Erik, 25 år, och Lisa, 30 år. Det är de två som har tänkt att driva Algots gård vidare. I familjen finns även den äldre brodern Björn Bergström, som likt sina syskon hyser stor kärlek till gården men som valt en annan bana i yrkeslivet.
– Jag är 57 år och Anders är 59 år så vi ska ändå jobba på ett par år till innan vi blir pensionärer. Men vi vill inte stå hinder för att en generationsväxling ska bli utan vi känner att man ska smida medan järnet är varmt. De känner sig intresserade och det är också väldigt roligt att få jobba tillsammans. Så känner vi än så länge i alla fall, skrattar Ulla och häller upp kaffe.
Fjärde generationen
Stämningen är god runt bordet och det märks att det är ett sammansvetsat gäng. Numerärt är det 4,25 tjänster som ser till att de många sysslorna kring 75 mjölkkor, lika många ungdjur och brukandet av cirka 230 hektar mark blir gjorda. Dessutom entreprenad med plogning av Svensbyns vägar samt lite växtodling. Förutom familjemedlemmarna själva jobbar även Jonas Ståhl på gården sedan 28 år tillbaka.
– Att få tag i en till sådan som Jonas, det finns nog inte. Han är unik, säger Ulla.
Ansvarsområdena på gården har de delat upp sinsemellan och Erik är ansvarig för underhåll och maskiner. Lisa har axlat det administrativa medans Ulla ansvarar för ladugården och Anders för plogning, markunderhåll, skogsarbete och flisning. Men fastän det känns som en självklarhet att de fyra personerna runt bordet ska driva mjölkgården tillsammans innan föräldrarna bestämmer sig för att sluta så har det inte alltid varit så.
– Jag funderade faktiskt på vad som gått fel, säger pappa Anders skämtsamt om att Erik och Lisa meddelade att de hade intresse av att driva gården.
Gårdens fortsatta överlevnad inom familjen aktualiserades i och med att Ulla diagnostiserades med reumatism för cirka fyra och ett halvt år sedan. Under en kort period började sjukdomssymtomen att visa sig, först i en led och sedan i en annan. Ulla som hade sjukvårdsförsäkring fick snabbt besöka en reumatolog, något som annars kan vara en utmaning.
– Om än jag tycker att alla har rätt till lika vård så är man som företagare väldigt utsatt. Djuren måste ju tas om hand, säger hon och fortsätter:
– Ganska snabbt fick jag behandling med medicin och det blev en vändning direkt. Men det var ett halvår där det kändes tufft. Nu äter jag medicin och går på kontroller men jag har kunnat jobba till stor del. När du har en sådan här diagnos så är det inte självklart att få må bra, jag vet ju inte hur den kommer att bete sig.
Det var också i samband med sjukdomsbeskedet som föräldrarna hörde av sig till sonen Erik för att fråga om han ville komma hem och jobba på gården. Erik jobbade för tillfället inom industribranschen men tog tjänstledigt i ett halvår för att jobba hemma i Svensbyn. När halvåret passerat återvände han till industrin men sa upp sig efter sex månader.
– Jag skulle ju absolut inte jobba med det här, skrattar han och fortsätter:
– Men det som fick mig att ta steget är att det är otroligt varierat. Jag har aldrig ångest över att fara på jobbet. Det lockade att jobba åt sig själv för allt man gör har man själv nytta av på något sätt. Man måste lära sig lite om allting för att jobba på en bondgård.
För systern Lisa var det Jukkasjärvi som blev bostadsorten efter gymnasiet. Där jobbade hon på Ishotellet med aktiviteter, men 2020 ville Lisa tillbaka till hemorten och sedan dess har hon jobbat deltid på gården. Än så länge är det bara Erik som gått in som delägare, men på sikt kommer även Lisa att göra det. Men redan nu diskuteras det för fullt inför framtiden och hur de ska trygga lönsamheten i företaget.
– Största utmaningen är så klart lönsamheten och att man ska ha råd att investera. Ett företag som inte investerar är på avveckling. Att få ihop kalkylerna och våga satsa på det. Allt är lättare om du kan förlita dig på att du är lönsam hela tiden, säger Erik.
– Då kan man hantera övriga problem mycket bättre, som till exempel väder, för då finns det marginaler och en uthållighet på ett annat sätt, säger Lisa.
"Maten måste bli dyrare"
Men det går så klart inte att sitta vid ett köksbord med fyra bönder utan att vidröra den pågående samhällsdiskussionen kring priserna på varorna i matbutiken.
– Jag tror att maten måste bli dyrare, säger Ulla.
Hon menar att det måste skapas utrymme för företagen att investera i klimatsmarta lösningar för att de politiskt uppsatta klimatmålen ska nås.
Vad har ni gjort för att förbättra gården ur klimatsynpunkt?
– Det är ett arbete som ständigt pågår. Metanutsläppen som kommer från kornas matsmältning är naturligt svåra att göra något åt men ingår i ett kretslopp med långa cykler. Sedan är det klart att vi kan göra mycket. Vi har investerat med pengar från Klimatklivet i en flispanna så vi torkar spannmål med flis i stället för olja, säger Lisa.
Flispannan värmer också upp byggnader och vatten. Även mindre förändringar som lågt hängande frukter att byta alla lysrör i ladugården har gjorts. En ganska stor kostnad men som gett en lägre förbrukning av el.
Men de stora satsningarna kan bli svåra när det politiska läget svänger.
– Man har lärt sig att det är dålig framförhållning i den här branschen. Det är hela tiden långsiktiga beslut som man fattar men förutsättningarna kan komma att hinna ändras innan man är där, konstaterar Anders.
För att produktionen ska tryggas vill de att EU-stöden ska göras om så att de gynnar lantbruk som satsar, producerar mer och utvecklas. Med en större säkerhet i marker och jordbruk skulle tilltron hos bankerna öka och det skulle bli enklare att satsa. Men att söka ekonomiska stöd är också en av de större utmaningarna enligt syskonen Lisa och Erik.
– Det är en utmaning med politiken. Vi är jätteduktiga i Sverige med att sätta krav kring hur djuren ska ha det, hur miljön ska skötas och hur arbetsförhållandena ska vara. Därför är det så tråkigt att bli bortvald i ostdisken, säger Lisa.
Hon poängterar dock vikten av att lagar och regler kring bland annat djurhållning och miljö följs.
– Men det hade underlättat om reglerna var enklare att följa. Jag tror många hade fått mer energi av det.
Guldmedaljutdelning på slottet
För 30 år sedan när Ulla och Anders tog över gården var det först bara Anders som jobbade heltid där. Under småbarnsåren behöll Ulla sin heltidsanställning som sjuksköterska som senare övergick i att paret började jobba tillsammans på Algots gård. 2006 storsatsade man och intill den befintliga ladugården byggde man lösdrift och installerade en mjölkrobot.
– Tekniken underlättar vårt förebyggande arbete. Är det något som avviker i till exempel viktnedgång eller idissling gäller det att agera direkt. Kor är otroliga djur om man ger dem rätt förutsättningar, säger Ulla.
Nu ska paret prisas för bedriften att leverera mjölk i toppklass under 23 år. Den 7 april ska de ta emot LRF Mjölks guldmedalj av kung Carl XVI Gustaf i Stockholm.
– Vi ser fram emot att ta emot guldmedaljen på slottet. Den blir en bekräftelse på kraften i företaget, säger Ulla.
Den för dagen något längre kafferasten går mot sitt slut och det är dags att hämta spån och gå till ladugården. En vana som, generationsväxlingen till trots, troligtvis inte kommer vara enkel att bryta.
– Så länge vi är friska och mår bra kommer vi säkert att vara en del i lantbruket. Samtidigt ser vi fram emot att få backa tillbaka och inte vara hundra procent ansvariga, säger Ulla Bergström.