Elin har många minnen på Felix i telefonen. Som när han fick en väghyvel i julklapp. "Det är fint att ha korten kvar och se tillbaka".
Det var i april 2019 och familjen hade samlats hemma hos Elin Sandbergs bror på gården i Rosvik. I maskinhallen höll man på att byta däck. Barnen var där inne och lekte och Elin Sandberg beskriver att de hade roligt, att det var tjo och tjim som vanligt. Men plötsligt hände något och på ett ögonblick förändrades allt för tvåbarnsmamman.
Elin minns Felix som en solstråle.
– Han var jätterolig. Han älskade fordon och han var en glad prick som gjorde alla glada. Han gillade att prata och surra, men han kunde vara lite blyg också.
Felix gillade att åka lastbil precis som sin mamma. Hon visar en bild på en lycklig liten pojke som precis hade fått en leksaksväghyvel i julklapp.
– Han sa: "Jag ska köra väghyvel när jag blir stor", jag minns att han sa det på pitemål. Han brann för traktorer, berättar Elin.
Hon gläds åt minnet, men det leder oss tillbaka till olycksdagen då allt hände.
– Jag kommer aldrig att glömma det, säger hon.
I maskinhallen hördes plötsligt en duns. Elin stod bakom traktorn och såg det inte, men ett av traktordäcken som stått lutat mot väggen föll.
– Felix hade satt sig i däcket så det föll över honom och han dog direkt.
På frågan om hur man går vidare efter att man förlorat ett barn säger hon att hon inte har något bra svar. "Man får kämpa, men det är svårt för man kommer aldrig att komma över det."
Elin sitter vid köksbordet hemma i villan i Svensbyn. Med tårar i ögonen berättar hon om det hon minns från dagen då hon förlorade sitt barn.
–Det var över på en sekund, jag var helt chockad.
Felix fördes med ambulans till Sunderby sjukhus. Där fick Elin säga farväl till sin femårige son – innan hon lämnade sjukhuset utan honom. På parkeringen stod hon kvar och tänkte: Vad ska jag göra nu?
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att antingen ger jag upp eller så fortsätter jag och jag valde att fortsätta. Jag kan inte ge upp nu, jag har en till son. Det är honom jag har kämpat för. Men jag kommer alltid att ha ett hål i själen, det kommer aldrig att försvinna.
"Man lär sig att leva runt sorgen till slut"
Förut kunde hon inte prata om olyckan. Nu känner hon att hon har kunnat bearbeta händelsen men minnet från maskinhallen kommer att följa med henne för evigt.
– I början spelades det upp säkert 50 gånger om dagen, nu kan det komma upp ibland. Jag minns en gång när vi skulle byta traktordäck på jobbet, eller när jag skulle köra däck med lastbilen och jag ville bara spy.
Syskonen Elmer och Felix när de var 3 och 5 år. "De älskade att åka lastbil båda två och de sken upp som solar när man hämtade dem. Det var två bröder som gillade att spela pajas och de hade både humor och humör", berättar mamma Elin.
Hon berättar hon knappt minns vad hon gjorde månaderna efteråt och hur overkligt det kändes att beställa en gravsten till sin son. Hon levde länge i förnekelse.
– Nu känns det som att jag har börjat förstå allt som har hänt och att jag aldrig kommer att få tillbaka honom.
Elin beskriver att sorgen är mer hanterbar i dag.
– Jag har lärt mig att leva med det under åren, även om det fortfarande är jobbigt går det att leva runt det. I början hade jag ingen framtid, det som räddade mig var hans lillebror. Jag hade någon att kämpa för och det är det jag har strävat efter, att han ska ha det bra och få en bra framtid.
"Det var som att man levde i en overklighet, det går inte att beskriva. Det var ett tomrum bara. Men jag är tjurig och hård och det tror jag räddar en ganska mycket även om man har sina dåliga dagar. Det går att ta sig igenom. Man lär sig att leva runt sorgen till slut."
"Nu känner jag att jag har något att leva för även om tankarna på Felix aldrig kommer att försvinna. Man hittar saker som gör att man orkar med, men nog kan jag sitta i lastbilen och bara storgråta när jag kommer på något och sen kör jag igen. Det är bra att få det ur sig. Det är upp och ner och det kommer det att vara hela tiden."
I år skulle Felix ha fyllt tolv år.
– Jag tänker på honom varenda högtid, varenda jul eller som nu när det är skolavslutningstider. Jag sitter där när hans lillebror tar examen och det är kul men man sitter ändå och tänker på honom. Det river upp varenda gång, jag vill se honom där också.
Hon berättar att det är något man bara får ta sig igenom.
– Jag brukar bita ihop, sen bryter jag ihop ett tag och så kommer jag igen. Det är lite oförklarligt, jag vet inte hur jag pallar med egentligen. Det går, men det är kämpigt. Det är just högtiderna som är jobbigast. Han skulle ha fyllt år vid julen, då vill man bara bort härifrån men man kan ju inte fly undan det heller.
Elin säger att i början trodde hon att olyckan var hennes fel.
– Hade jag varit två sekunder snabbare så hade det inte hänt. Alla sa åt mig att jag inte kunde tänka så, men hur ska jag tänka då? Nu i efterhand har jag insett att det inte är någons fel. Det var en olycka och det kan hända var som helst, när som helst.
Felix hann bara bli fem år gammal. "Man ska inte överleva sitt barn", säger mamman Elin Sandberg.
Barnens namn är tatuerade på armen, storebror och lillebror.
Men det har satt sina spår. Hon tar upp ett exempel när hans lillebror skulle börja cykla själv med kompisar.
– Då var det nästan som att jag skulle följa efter honom var han än åkte, men jag har varit tvungen att släppa det. Jag kan inte jaga honom bara för att han har en mamma som har varit med om det här. Jag har varit lite överdriven, det får ju inte hända honom något, men de spärrarna har jag börjat släppa på mer och mer.
Något hon reflekterat över under dessa år är att det, förutom släktingar, inte är många som har frågat hur hon mår – att man inte vågar prata om döden. Hon vill att Felix ska bli ihågkommen.
– Det är bättre när någon frågar än när man inte gör det. Jag vet att en del har sagt att man inte ska prata om Felix, men jag vill ju gärna prata om honom. Det är inte farligt att prata om det, det är bättre för mig än att sitta tyst. Men alla känner kanske inte som jag gör, det får man också respektera att alla kanske inte orkar.