Ulrika Lindkvist Petterssons sambo Per Huhta har gått bort i cancer. Ulrika beskriver sorgen som förlamande. "Jag vet inte hur jag ska klara det här", säger hon.
Hemma hos Ulrika Lindkvist Pettersson råder kaos. Flyttlådor trängs med blommor, avskedshälsningar och bilder på henne och sambon Per Huhta. Under två år och nio månader kämpade Per mot cancern i hans mage. Under natten mot torsdag den 20 mars gick han bort. Nu kämpar Ulrika istället med sorgen samtidigt som allt det praktiska ska ordnas, både med dödsbo men också med flytt.
– Jag sa till Pelle att jag inte ville bo kvar här efter att han gått bort, så då tog vi tag i försäljningen medan han levde. Vi hann förvisso få det sålt, men vi har inte hunnit bli klara med flytten ännu. Jag ber om ursäkt för att det är så stökigt, säger Ulrika när hon tar emot PT:s reporter i parets hus i Öjebyn.
PT träffar Ulrika mitt i sorgen. Efter att Pers levervärden kollapsat meddelade läkarna att slutet var nära, och att det var dags att säga farväl. Ulrika fanns vid sambons sida till slutet.
– Man såg att han hörde vad vi sa. Jag viskade till honom och pratade med honom och pussade på honom. Han tryckte sig mot mig, och sen försvann han mer och mer. Han fick medicin så att han inte skulle lida. Jag höll hans hand, men han orkade inte nypa..., säger hon innan tårarna tar över.
– Det är så otroligt smärtsamt. Jag visste ju att det skulle göra ont, men jag hade ingen aning om att det skulle kännas så här smärtsamt. Att det skulle göra så här jävla ont att mista honom. Trots att jag visste att han skulle gå bort. Jag tog hem hans kudde som han dog på. Jag har sovit på den varenda kväll. Jag vill bara ha honom tillbaka.
Bland avskedshälsningarna ses också grattishälsningar till Ulrika. Hon fyllde år prick en vecka efter att Per gått bor, en födelsedag som bara fick ensamheten att tränga sig på ännu mer.
– Det var så konstigt. Att inte ha honom vid min sida. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli änka vid 51 års ålder.
Många Piteåbor känner igen Per Huhta sedan tiden då han drev bistron och restaurangen Nodo. Sedan dess har många också träffat på honom som vakt på stan efter att han började jobba för Securitas. Han var en mångsysslare, mental coach, personlig tränare, företagare, anställd och biker. I hemmet finns flera bilder som föreställer Per och Ulrika på motorcykel, ett intresse Ulrika fick från sin sambo.
– Han lärde mig köra hoj. Han köpte en Harley Davidsson till mig i Mors dag-present. Vi gjorde två längre resor på motorcykel.
Många Piteåbor minns Per Huhta från tiden när han drev Nodo bistro & café. (Arkivbild)
Det var under den sista av dessa motorcykelresor som sjukdomens symptom brutalt slog till. Paret var på väg till Norge och hade pausat i Klimpfjäll när Per under svåra smärtor fick föras till Lycksele lasarett. Efter en operation i magen konstaterades att Per hade långt gången cancer. Beskedet skulle kasta in paret på den två år långa sjukdomsresa som nu slutat med Pers bortgång.
– Per var lösningsorienterad in i döden. Inga dåliga nyheter bet på honom. För honom var det bara en fråga om lösningar. ”Hur löser vi det här då?”. Så var han. Ibland sa jag till honom att ”men vet du, du får bryta ihop, det är helt okej”. Då svarade han bara att ”nej då älskling, det sköter du så bra”, säger Ulrika och skrattar mellan tårarna.
Det blev många timmar i soffan under den sista tiden i Per Huhtas liv. Sambon Ulrika smeker hans kudde som påminner om hans närvaro.
Under de dryga två åren han kämpat med cancern har Ulrika lagt upp bilder och uppdateringar från parets vardag på sociala medier. På så sätt har många utomstående kunnat ta del av den sjukdomsresa som rört sig mellan hopp och förtvivlan, mellan vardagslivet hemma i soffan i Öjebyn och de ibland brutala sjukhusbesöken. Ulrika berättar att valet att dela med sig av Pers sjukdomsresa bottnar i att de båda uppskattat ärlighet och transparens.
– Per var väldigt rak och sån är jag också. Många är rädda för att prata om döden. Vi ville försöka öppna upp för andra att våga prata om det. Vi har inte tyckt att Pers sjukdom är något hemligt, något att hymla om. Per var en väldigt inbjudande person. Det har också varit ett sätt att hålla kontakten med våra vänner och bekanta.
Hon sticker inte under stol med att vissa tyckt att det varit jobbigt att se en del material som paret lagt ut.
– Det har varit jobbigt för en del, men vill man inte läsa behöver man inte. Vissa ville heller inte komma och hälsa på, helt enkelt för att de tyckte det var jobbigt att se hur Per förvandlats. De sa att de var rädda för att bryta ihop. Och det är helt okej det också. Men vi har också fått väldigt mycket stöd.
På bordet i köket trängs blommor och bilder med avskedshälsningar från nära och kära.
Per och Ulrika har en stor umgängeskrets och många har hört av sig för att beklaga Pers bortgång och för att visa Ulrika stöd.
Många har hört av sig för att beklaga Pers bortgång och ge Ulrika stöd.
Bland Per Huhtas sista tankar och önskningar finns både dikter och en önskan om att begravas i sin MC-väst.
Som sambo har Ulrika dragit ett tungt lass då hon både tagit hand om Per samtidigt som hon arbetat. När Per nu gått bort är saknaden enorm, samtidigt som de praktiska göromålen bara blivit fler. Ulrika beskriver administrationen mitt i sorgen som överväldigande.
– Det är så mycket att ordna när någon har gått bort. Det är papper, bankärenden, dödsbo, begravningsbyråer, försäkringsbolag och organisationer. Jag önskar bara att jag slapp allt detta. Men jag vet att det måste göras. Jag vet att jag måste ta tag i det. Per sa till mig att jag inte får sticka huvudet i sanden. Men det är så otroligt tungt.
Parallellt med allt som måste göras har sorgen gjort att orken fullständigt gått ur Ulrika. Hon beskriver tanken på att gå tillbaka till jobbet inom psykiatrin som otänkbart just nu, men mitt i sorgen har hon också fått kämpa för att få vara sjukskriven under tiden efter sambons död.
– De ville inte sjukskriva mig, vårdcentralen skrev i chatten att ”sorg är inte en sjukdom”. Samtidigt ville samma person medicinera upp mig på beroendeframkallande mediciner. Självklart vill jag väl tillbaka till jobbet, jag är ju bara heart broken. Jag vill inte ha starka mediciner. Jag vill bara få sörja ifred.
Per Huhta och Ulrika Lindkvist Pettersson var ett par i sex år.
Till veckan väntar begravning i Piteå kyrka. Dödsannonsen i tidningen pryds av en Harley Davidson. Trogen sin sambos sista önskan har UIrika lämnat hans MC-väst till begravningsbyrån. Den ska han nu begravas i. Hon visar bilder i telefonen från motorcykelresor och turer. Hon berättar att han skrivit i Vita arkivet att han ville ha sin begravning så enkel som möjligt.
– Han ville bara ha en billig plywood-kista med ett Harley-täcke på, men det finns inga sådana kistor, skrattar Ulrika mellan tårarna.
– Så det blir en svart kista med silverhandtag istället. Han var lite av en rocker. Han skulle nog tyckt om den.
Under vårt samtal berör vi många delar av sorgen och vad det innebär när en älskad går bort, men mest av allt förefaller Ulrika vilja prata om Per. Om vem han var, om de många personer han träffade och berörde, och om vem han var för henne.
– Han var så otroligt smart, så ödmjuk och icke-dömande. Han brukade kalla sig själv för den ”allvetande skräphögen”, men jag tycker inte han var någon skräphög. Han var den finaste jag någonsin träffat. Han var en stor själ. Vänlig, kunnig och helt underbar. Han såg mig för den jag var. Han lät mig vara den jag är.
Hur gör man? Hur går man vidare när en älskad person dör?
– Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska fixa det här. Fastän han sa till mig att ”du kommer att klara det älskling, du är så mycket starkare än du tror”, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag tar en dag i taget, ett andetag i taget. Jag vill att han ska vara här och förklara för mig vad jag ska göra.
Ulrika Lindkvist Pettersson.