Efter en behandling på ett år och två månader är Matilda utskriven: "Jag känner mig trygg med att stå på egna ben."
Det är en solig eftermiddag, Matilda har precis kommit hem från jobbet och hjälper sonen Oliver, 6 år, att skära upp ett äpple i köket. Senare planerar de att cykla in till stan och köpa glass.
Det är en stor kontrast i jämförelse med för tre år sedan, då hon i stället tillbringade en stor del av sin tid i en sjukhussäng på ätstörningsenheten på Sunderby sjukhus.
– Då hade jag i många år ägnat mig åt självskadebeteende, som att kontrollera vad jag åt och drabbades av svår anorexia. Sedan var det mer eller mindre tvång som gjorde att jag hamnade i Sunderbyn. De sa att: "Antingen så lägger du in dig eller så blir det en njurtransplantation" då jag var så nära njursvikt.
Vändningen kom när Matilda under ett läkarbesök fick göra en självskattning på depression. Då såg läkaren även tecken på trauma och en annan läkare med mer kunskap kring posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, kallades in. Ett psykiatriskt tillstånd som uppkommer som en följd av en eller flera traumatiska händelser som inneburit livsfara och/eller extrem psykisk påfrestning.
Matilda fick sedan göra fler tester:
– Då kom en händelse fram som skett för elva år sedan i mitt hem. Jag hade tryckt undan den stenhårt för att överleva i många år och inte tänkt på den alls. Men alla beteenden som jag fått efter händelsen hade jag kvar. Som min anorexia och depressioner, det har varit väldigt självdestruktivt i mitt liv.
Matilda var dock inte alls positiv till att en remiss skulle skickas och såg inte hur begränsad hon var i vardagen.
– Jag ville inte ha någon behandling alls utan tyckte att det här kunde jag trycka bort själv. Men efter några dagar kände jag ändå att jag inte ville sitta i den här sjukhussängen längre, så jag lät dem skicka iväg remissen.
Matilda hade då under många år levt ett väldigt begränsat, kontrollerat och ensamt liv, med dörren alltid låst med säkerhetskedja och en flyktplan redo.
– Det första jag kollade när jag flyttade in i den här lägenheten var hur jag öppnade alla fönster, om grannens markis satt fast i väggen och hur stupröret var monterat i fall jag skulle behöva ta mig ner.
"Jag har hittat det lugna i mig själv, jag är bra nog, jag klarar mig och jag behöver inte heller alltid vara på topp. Mår jag själv bra är jag också en bra mamma."
Matilda Rutström med sin ögonsten, sonen Oliver, 6 år. "Han betyder allt för mig."
Ett par månader efter att remissen skickats skulle Matilda få komma på ett första bedömningssamtal hos psykiatrin i Piteå. Det blev en tuff tid med mycket tankar och funderingar.
– Sedan var det så olyckligt att jag under de här månaderna även råkade ut för en annan allvarlig incident, den här gången utanför mitt hem. Så när det var dags för bedömningssamtalet så fick jag göra det på två olika trauman och det konstaterades PTSD på båda.
"Jag har fått mitt liv tillbaka igen"
Matilda Rutström, 29 år
Redan under det första samtalet bröt Matilda ihop och ville avsluta.
– Jag ville inte alls prata om det. Men någonstans i kroppen så kände jag också att jag kan inte fortsätta ha det så här heller, jag var tvungen att göra någonting.
Behandlingen började med att hon skulle utsättas för lindrigt obehag som att ha ett tungt halsband på sig.
– Men det gav mig ingenting alls och halvvägs in i behandlingen kändes det hopplöst. Då frågade min psykolog om vi i stället skulle börja i den andra ändan, med det allra mest drastiska och jag fick höra att jag måste ge upp kontrollen. Från den dagen så var som att någonting vände.
Matilda konstaterade att hon inte längre kunde sitta hemma och tänka att: "tänk om" hela tiden, som att någon exempelvis skulle försöka bryta sig in.
– Grunden till allt är ju att jag inte fått vara trygg i mitt eget hem och hemma måste man få vara trygg.
Matilda Rutström beskriver sig själv som i grunden en väldigt glad och utåtriktad person som tycker om att vara med där det händer och tycker inte om att sitta stilla. En favorit är att träna styrketräning. "Nu kan jag leva mitt liv fullt ut."
"Nu ligger sommaren framför oss, jag vill bara fortsätta att leva mitt liv fullt ut, med min son, mina vänner och familj. Bara göra sådant som jag mår bra av."
Matilda har svårt för bullriga miljöer, men mindes att hon ändå fixat att vara med på en AW på bowlinghallen. Psykologens förslag blev då att fortsätta behandlingen där på fiket, med ryggen mot omgivningen.
– Jag minns att jag bara ville kräkas. Det var fruktansvärt, men så började det gå bättre och jag började snabbt se resultat, då ville jag utsätta mig ännu mer. Men under den tyngsta delen av behandlingen sov jag ingenting, drömde mardrömmar om minnena som kom upp och bara låg och skakade. Jag var nära att kasta in handduken många gånger.
Vad är PTSD
Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är en förkortning av engelskans posttraumatic stress disorder.
Är ett psykiatriskt tillstånd som uppkommer som en följd av en eller flera traumatiska händelser som inneburit livsfara och/eller extrem psykisk påfrestning. Det kan handla om dödshot, att vara på flykt, krig, långvarig mobbning, våld, sexuella övergrepp, missfall eller cancerbesked.
Diagnosen PTSD förknippas oftast med ett stort psykiskt lidande, vid utebliven behandling riskerar förloppet att bli mycket långvarigt.
Syftet med en psykologisk behandling är att minska rädsla och skräck kopplade till minnena. De jobbiga minnena försvinner när man slutar undvika det som känns obehagligt.
Med rätt behandling har många med posttraumatiskt stressyndrom goda chanser att må bra igen.
Källa: Hjärnfonden och 1177
Hon berättar att något av det viktigaste med behandlingen var att bli av med känslan av skuld och skam, att inte tänka att: "Hade jag bara inte gjort så här, så hade det inte hänt". Hon lärde sig också att sätta ord på sina tankar.
– Men också att lära mig att uttrycka ilska. En ilska för att jag har blivit utsatt för något som jag inte kunde rå för och att jag faktiskt inte hade kunna göra annorlunda.
I dag har Matilda fått ett helt annat lugn och en trygghet i sig själv – som att städa och samtidigt lyssna på hög musik och ha ytterdörren på vid gavel hemma för att få luft in i lägenheten.
– Det känns som att jag har fått mitt liv tillbaka igen, det är en sådan lättnad.
Matilda Rutström och sonen Oliver hittar på roliga saker tillsammans i sommar.
Oliver visar upp en av sina många kepsar med favoritlaget Luleå Hockey.
Efter ett år och två månaders behandling var hon redo att avsluta.
– Jag är trygg med att stå på egna ben och klara mig själv, med alla de verktyg jag fått med mig.
Under det sista samtalet gjordes en ny självskattning och psykologen ritade upp på en tavla hur hon hade mått när hon började och hur hon mår i dag.
– Skillnaden var så stor att jag började gråta. Jag kände mig så stolt över allt jobb jag lagt ner. I dag har jag en helt annan glöd inom mig, nu vill jag fortsätta att våga utmana mig.
Matilda är tacksam över personer som pushat och hjälpt henne efter vägen, hon har hela tiden varit öppen med sin behandling.
– Om det här reportaget gör att jag hjälper en enda person så är det värt det.