Kommunen kapade sonens assistans – hon går i personlig konkurs

Kommunen kapade sonens assistans – hon går i personlig konkurs

Luleå
Lästid cirka 5 min

Hennes son fick allvarliga hjärnskador när han blev påkörd av en bilist. Trots hans svåra skador drog Piteå kommun drastiskt in på hans assistans och tvingade hans föräldrar att till stor del bära bördan själva. Nu har Marianne Metsävainio blivit vräkt efter att ha gått i personlig konkurs. "Kommunen har förstört mitt liv", säger hon.

( Den här artikeln, som publicerades första gången 1 september 2024, är en av läsarnas favoriter under året. )

Den 19 september 2016 var Marianne Metsävainio på sitt arbete i Luleå. Under lunchen kommer samtalet in på olyckor och missöden och Marianne berättar hur glad hon är över att hennes tre barn inte varit med om några tillbud. För den vidskeplige kommer tajmingen för diskussionen att framstå som obehagligt dålig. Bara några timmar senare kommer nämligen en polis att ringa till Marianne och berätta att hennes 10-årige son Elvis svävar mellan liv och död efter att ha blivit påkörd av en bil.

– Han skulle cykla till en kompis i Böle. En kvinna kom körandes på fel sida av vägen och körde på Elvis. Hans huvud prickade hennes framruta. Polisen ringde när jag var på jobbet och berättade att det skett en olycka. Att Elvis blivit påkörd och att han var på väg till Umeå i helikopter. Det var en dag som förändrade mitt liv, säger Marianne.

Elvis ådrog sig allvarliga hjärnskador och flögs med ambulanshelikopter till Umeå. För att avlasta hjärnan sövdes han ner under tre veckor. Han skulle aldrig komma att bli densamme. Marianne och Elvis pappa, skilda vid tillfället för olyckan, förstod tidigt att det skulle bli en lång kamp för Elvis hälsa. Vad de däremot inte förstod var att Piteå kommun skulle motarbeta dem vartenda steg på vägen, och att kommunens beslut skulle komma att leda till finansiell katastrof för Marianne.

– Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli så här. De har förstört mitt liv, säger hon.

undefined
Den 19 september 2016 förändrades Mariannes liv när den då 10-årige sonen Elvis fick allvarliga hjärnskador när han kördes på av en bil.

När Elvis kommer hem från sjukhuset får familjen hjälp enligt socialtjänstlagen (SoL), som slår fast att en individ med behov av stöd ska kunna få en skälig levnadsnivå. Under de första två åren har familjen assistans på nära nog heltid. Marianne slutar på sitt jobb och börjar istället arbeta som anhörigassistent. Hon tar hand om Elvis dygnet runt och får betalt under de timmar som familjen tilldelats assistans.

– Jag tog på mig assistentrollen för Elvis och blev anställd åt kommunen på heltid. Olyckan hade nyss hänt och vi ville såklart vara hemma med honom så mycket som det bara gick. Min plan var att vara hemma som assistent en period och sedan gå tillbaka till att jobba som vanligt, men så blev det inte, berättar hon.

Familjen får tips om att söka hjälp enligt LSS, som till skillnad från SoL slår fast att individen ska få möjlighet till goda, snarare än skäliga, levnadsvillkor. Förhoppningen är att Elvis ska få assistans på heltid. När kommunen väl kommer med besked så blir det en chock för familjen. Istället för assistans på heltid stryper kommunen assistanstimmarna till en bråkdel av vad Elvis har haft. Drygt 120 timmar per vecka blir 19 timmar, trots att Elvis behov av stöd är detsamma. Marianne beskriver beskedet som förödande.

– Det var helt förkrossande. Vi förstod ingenting. Elvis kunde inte göra någonting själv. Ingenting. Ändå drog kommunen in assistansen. Det var som att de körde på Elvis igen. Vi fick ta hela ansvaret, men jag tappade inkomsten. Kommunens beslut var en katastrof.

undefined

"Det känns som att jag blivit påkörd varenda dag under åtta års tid."

Elvis Dahlberg om kommunens agerande

Trots att läkare stiger fram och vittnar till Elvis och familjens försvar bedömer kommunen att Elvis ska klara sig med 19 timmar och att den resterande tidens sörjande för Elvis är ett föräldraansvar. Den lön som Marianne haft för att agera assistent åt sonen justeras ner radikalt för att matcha det nya assistansbeslutet. Resten av tiden jobbar hon gratis. Marianne Metsävainio beskriver hur hon tvingats välja mellan sin ekonomi och sin son. Hon väljer det senare, och beslutet kommer att leda till att hon går i personlig konkurs.

– Vilken personlig assistent vill jobba 19 timmar? Ingen vill det. Jag fick ta på mig det. Kommunen drog hårt på föräldraansvaret. Självklart har vi föräldrar ett ansvar för vårt barn, men en del av det ansvaret handlar ju om att arbeta för att försörja dem. Det har inte jag kunnat göra eftersom kommunen nekat oss assistans.

undefined
Sedan 2019 har Mariannes ekonomi havererat. I somras blev hon vräkt från sin lägenhet. Nu är hon bostadslös och bor hos vänner och bekanta. "Det har gått käpprätt åt helvete. Jag har tappat min inkomst under sex år", säger hon och beskyller kommunen för att ha kapat sonens assistans.

Vid den här tiden har den ansträngda situationen tagit ut sitt pris på andra delar av Mariannes liv. När hon separerar från sin sambo tvingas hon hitta en lägenhet som kan rymma hennes tre barn och samtidigt vara anpassad för Elvis behov. En fyra i stan blir lösningen, men det kostar.

– Jag tog den första handikappanpassade lägenheten jag hittade. Den kostade 15 000 per månad i hyra. Jag tänkte bara stanna någon månad och sedan byta, men som mamma till en funktionshindrad kan man heller inte välja och vraka. Det måste finnas hiss och lägenheten måste vara anpassad för en funktionshindrad. Det är inte enkelt. Som ensamstående med begynnande ekonomiska bekymmer är man heller inte jättehet hos fastighetsägarna.

Kostnaderna för Marianne skenar samtidigt som familjen kämpar för att få kommunen att öka Elvis assistans. Trots att assistanstimmarna sakta ökar i takt med att familjen överklagar kommunens beslut till domstol förblir Marianne oförmögen att försörja sig samtidigt som hon tar hand om Elvis. Skulderna byggs upp månad för månad. Snart sitter hon hos Kronofogden.

– Från 2019 har det gått käpprätt åt helvete. Jag fick ett erbjudande om heltidsjobb på Lindbäcks och försökte få det att fungera, men det gick inte. Jag fick inga fler assistanstimmar av kommunen. Jag har tappat min inkomst under sex år. Jag har gått i personlig konkurs och sitter hos Kronofogden. Det har gått helt åt skogen.

undefined
Skulderna kom till slut ikapp Marianne Metsävainio. Hon har hundratusentals kronor i skuld hos Kronofogden och i sommar blev hon vräkt från sin lägenhet. Nu är hon bostadslös och sover hos vänner och familj.
undefined
I dag har Elvis fyllt 18 år och genom försäkringskassan beviljas han nu drygt 130 timmars assistans per vecka, en enorm skillnad jämfört med de 19 timmar han fick när kommunen kapade assistansen för sex år sedan.

I dag har Elvis hunnit fylla 18 år och kommunen kan inte längre hävda föräldraansvar i nekandet av assistans. Via Försäkringskassan har han i dag fått beviljat assistans på nära heltid. För hans mamma Marianne är det däremot redan för sent. Trots att hon under de senaste två åren kunnat jobba halvtid har ekonomin klappat ihop. Hennes skulder hos Kronofogden uppgår till hundratusentals kronor. I början av sommaren blev hon vräkt från sin lägenhet då hon inte kunnat betala hyran. I dag är hon bostadslös och tvingas bo hemma hos vänner och bekanta.

– Hade kommunen gett oss rätt hjälp så hade jag kunnat jobba och Elvis hade mått bättre. Då hade han sluppit ha en urlakad mamma som inte tvingats ägna all energi åt att driva den här frågan i process efter process i domstol. Jag känner mig kvävd. De har gjort mig helt bakbunden. Vad skulle jag gjort då? Skulle jag ha lämnat mitt barn? Vilken mamma skulle gjort det?