Inredaren och läraren Ulrika Lindgren bor mitt i Öjebyns medeltida kyrkstad. I det gamla huset möter det gamla 1800-talshuset en inredare som ständigt vill förändra sin omgivning. "Det blir aldrig klart. Jag måste göra om", säger hon.
Många Piteåbor har säkert vid något tillfälle besökt Öjeby kyrkstad. Kyrkmarknaden lockar många besökare varje sommar och de mysiga julmarknaderna har länge varit populära besöksmål för både Piteåbor och turister. Men hur skulle det kännas att faktiskt bo i en sådan miljö? Det vet Ulrika Lindgren. Som en av få personer äger hon faktiskt ett hus mitt i kyrkstan där hon bor året runt.
– Det är väldigt speciellt. Och svinroligt. Det är en så häftig historisk miljö. Det sitter verkligen i väggarna, säger hon.
Jag besöker Ulrika i hemmet en regnig dag i slutet på maj. Ingen av oss har för vana att äta frukost och båda har slarvat med lunchen. Således bjuder hon på hela köret. Smoothie, kaffe och mackor. Medan vi sitter vid köksbordet går ett antal personer förbi ute på gatan. De kikar in genom fönstret. Ulrika berättar att det under sommaren är många turister som tittar in, men säger att hon tycker att det bara är trevligt.
– När jag just köpt huset ville jag nästan att folk skulle kolla in genom fönstret när de gick förbi. Det var så roligt att se hur förvånade de blev när de upptäckte att det faktiskt bor någon här, skrattar Ulrika.
Under sommarens kyrkmarknad bedriver hon någon sorts inofficiellt café för bekanta som kommer och hälsar på, och under åren har många visat nyfikenhet kring hur det är att bo i ett gammalt hus mitt i kyrkstaden.
– Många frågar om det spökar, men det gör det inte. Det är jag helt säker på.
Ulrika Lindgrens kök kombinerar arbetsytor med matplats och det är ofta här hon hänger med sina vänner. Som så många andra ytor hemma hos Ulrika är också köket under ständig förändring. "Just nu gillar kombinationen av ljusblått och rött", säger Ulrika.
Köket är till stor del detsamma som när Ulrika flyttade in i huset 2010. "Jag tycker om att jag kan titta ut på min trädgård när jag står vid diskbänken".
Klotformen, som exempelvis äpplen och apelsiner, återkommer ofta i Ulrikas inredning. "Det kan vara en rolig idé att ha en form som återkommer genom hela hemmet", säger hon.
Den smala hyllan till vänster som rymmer tepåsar och kryddor har Ulrikas pappa svetsat. Ursprungligen var det ett cd-ställ.
Ulrika Lindgren.
Konst tar stor plats i Ulrikas hem och på väggarna samsas både hennes egna och andras verk. Här ses bland annat två tryck av Amanda Mendiant. Tavlan med den mörka profilen gjorde Ulrika själv i årskurs 6 och föreställer henne själv.
"Jag gillar att tänka i väderstreck. Därför gillar jag också kompasser", säger Ulrika.
Placeringen av kyl och frys är egentligen en nödlösning. "Mitt kylskåp gick sönder och de nya vitvarorna rymdes inte på samma ställe. Istället har jag försökt göra dem till en del av den mörka väggen".
Bredvid kakelugnen finns en hylla som är gjord av Pensionatets ägare Lisa Hellmers pappa. Trycket har hon hittat på second hand. "Jag gillar grafiska motiv", säger Ulrika.
"Jag köper sällan saker på nätet men den här djurplanschen talade till mig".
"MEN GUD, DET BOR JU NÅGON HÄR!"
Som reportageidé har Ulrika Lindgrens hus stirrat mig i ansiktet länge. Vi är vänner sedan många år tillbaka. Hon var min lärare under mina journaliststudier på LTU och sedan dess har vi periodvis varit kollegor och undervisat studenter i allt från textproduktion till fotografering. Vid hennes köksbord har vi byggt hela universitetskurser och i trädgården har vi druckit hinkvis med smoothies och kaffe. Det är bara konstatera, det är dags för ett hemma-hos-reportage hos Ulrika. Ironiskt nog började Ulrikas resa mot att äga huset också som en reportageidé under åren då hon arbetade som fastanställd journalist på Piteå-Tidningen.
– Jag körde förbi här en gång och upptäckte att ”men Gud, det bor ju någon här!”. Så jag knackade på och efter lite övertalning fick jag komma och göra ett reportage. På den tiden bestod huset av tre små ettor, samt två kyrkrum på övervåningen där tillresta präster kunde bo. Jag tyckte det var så häftigt, att folk faktiskt bodde mitt i kyrkstan.
Ulrika Lindgrens hus ligger mitt i Öjebyns medeltida kyrkstad.
Några år senare kom huset ut till försäljning. Då hade Ulrika redan bestämt sig för att skaffa nytt boende så efter ett återbesök på adressen för visning blev det så att hon köpte huset tillsammans med sin dåvarande sambo. Vid det läget var de gamla lägenheterna redan borta och huset radikalt omgjort.
– Det var huset som lockade mig, mer än placeringen. När vi köpte det var det nyrenoverat. Den familj som bodde i huset innan oss hade köpt huset av församlingen och sedan jobbat stenhårt med att göra om det till ett enfamiljshus. Så köket var nytt och det fanns många nya ytor.
På somrarna besöker många turister Öjeby kyrkstad och många förvånas över att det är någon som faktiskt bor mitt i kyrkbyn. "Många tittar in genom fönstret och blir förvånade", säger Ulrika Lindgren.
GODISFABRIK OCH SPEGELMAKERI
Huset byggdes under mitten av 1800-talet och har under åren hunnit spela många roller. Under 20-talet bedrev man godistillverkning här och under 40-talet togs huset över av den driftiga entreprenörsfamiljen Sjömark. Nils Sjömark var spegelmakare och drev vid denna tid ett spegelmakeri i ett av husen bredvid. Han startade också en livsmedelsbutik som under en tid bedrevs i huset. 1978 övertogs fastigheten av Piteå landsförsamling och renoverades, varpå den döptes om till "Storkyrkstugan". Då hade den gjorts om till tre lägenheter som hyrdes av privatpersoner.* Ulrika köpte huset 2010. Under alla renoveringar har man behållit många av 1800-talets bekvämligheter, såsom kakelugn, två vedspisar och två öppna spisar.
– Det finns eldstad i alla rum. Jag eldar i kakelugnen och i en av vedspisarna. De andra använder jag däremot inte, säger hon.
Skåpet är nyinflyttat och kommer från Ulrikas föräldrars hus. Det har länge funnits inom familjen. För att det skulle platsa kände sig Ulrika tvungen att måla om väggen. "Jag hade en ljusare färg på väggen och det blev för gulligt. Jag ville inte måla om skåpet, så jag målade om väggen istället."
För Ulrika är det inte husets ålder som är det huvudsakliga, utan känslan huset frambringar.
– Jag har egentligen ingen vurm för gamla hus, men jag har en vurm för det skeva. Det hittar man ofta i gamla hus. Grejen med det här huset är inte att det är gammalt, utan det hantverksmässiga. Titta bara på taklisterna och den omsorg som någon lagt ner på att göra på det här sättet. Timringen, taklisterna. Det är fint att se vilken kärlek man lagt ner på det, säger hon.
Ulrika Lindgrens hus ligger mitt i Öjeby kyrkstad och byggdes i mitten på 1800-talet. Fastigheten har hunnit tjäna som både godisfabrik, spegelmakarbostad, café och lägenhetshus. Ulrika köpte huset 2010.
ELRÄKNINGARNA: "HAR VARIT HEMSKT"
Ulrika själv har en lång bakgrund inom media och design. I dag jobbar hon som kommunikatör, lärare, inredare, designer och frilansande journalist. Hennes kurser i inredning på Framnäs lockar många deltagare och på sidan av lärarjobbet driver hon sitt eget företag där hon jobbar med inredningsprojekt och event. Innan hon köpte huset i kyrkstaden bodde hon som inneboende i ett väsentligen mer modernt hus. När hon flyttade in från första början kände Ulrika i början att husets ålder tvingade henne att inreda på ett visst sätt, ett tvång hon i dag kommit förbi.
– Jag flyttade från ett 60-talshus till det här, och från början kände jag att jag var tvungen att ha gammaldags inredning och sådär. Det blev som att huset bestämde hur det skulle vara, men efter ett tag kände jag att det där inte blev bra. Jag är inte ute efter att det ska bli ett museum. Det ska vara ett levande hus, säger hon.
Katten Singo flyttade helt sonika in förra sommaren, utan att berätta att hon var gravid. Situationen har resulterat i att Ulrika nu är med tre katter.
Bland de mer problematiska sidorna med att äga ett stort och gammalt hus är den moderna elkonsumtionen och de medföljande elpriserna. De senaste vintrarnas kyla och påföljande höga elpriser har tagit ut sin rätt.
– Det har varit hemskt. Jag har direktverkande el, kakelugnen och luftvärmepump, men när elen var så dyr för något år sedan så blev det skyhöga elräkningar. Då hade jag löpande el. Sedan tog jag ett fastprisabonnemang, men det blir inte bra heller eftersom elpriserna gick ner. Nu ligger jag på rörligt igen och nu är det okej. I dag betalar jag inte så mycket mer än andra som bor i hus med likvärdig yta.
"Jag har en rufsig trädgård, och jag har ett rufsigt hem."
Ulrika Lindgren
Inredare och boende i Öjeby kyrkstad
ÅNGEST ÖVER STÖK?
Under de många år jag känt Ulrika och under de många gånger jag varit på besök har hennes hus alltid framstått som något av ett levande slott som ständigt förändras. Nya saker kommer in och tar plats, väggar målas om, hela rum förändras till oigenkännlighet från ett besök till ett annat. Vissa rum blir förvaringsstationer, möbler skuffas undan. Som inredare är det här, i sitt hem, som Ulrika utövar sin kreativa sida.
– Det här hemmet är mitt labb. Min experimentyta. Därför ser det aldrig likadant ut från ett år till ett annat och det är ofta ganska stökigt.
Just stöket är något vi ofta återkommit till. Som ett ständigt inredningsprojekt är huset fullt av prylar och nyanlända saker som väntar på en ny plats. Ulrika ber ofta om ursäkt för "stöket", en fras som för mig blivit något av ett signum. Detta kräver närmare undersökning.
Du brukar ju ofta be om ursäkt för att det är stökigt. Har du ångest över det?
– Ja, men det är ju för att det är stökigt. Jag kan däremot leva i stöket. Det är värre när andra kommer hit, säger hon och fortsätter:
– Jag gillar inte när det är stökigt, men jag gillar när det är rufsigt. Jag har en rufsig trädgård, och jag har ett rufsigt hem. Jag eftersträvar aldrig perfektionism. Jag vill att det ska skava lite och bråka i ögat.
Stöket är med oss även denna gång. Nya skrymslen har förvandlats till förvaringsytor och de nyinflyttade katterna har gjort sovrummet till en no-go-zone vad gäller nyfikna reportrar med kameror.
Blir du någonsin klar här inne?
– Det blir aldrig klart. Jag måste göra om. Jag håller på. Jag flyttar på grejer. Jag blir stimulerad när jag flyttar på något och så blir det bra. Då pirrar det i magen.
"Om man tittar närmare på motiven som jag har i huset är det ofta kvinnor som är avbildade. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnor."
Tavlan på väggen är ett ofullbordat självporträtt från tiden när Ulrika studerade konst. "Det kommer aldrig att bli färdigställt", säger hon.
Teckningarna på övervåningen är gjorda av studenter som Ulrika har haft under sina år som lärare.
De timrade väggarna sträcker sig flera meter upp i trapphuset. "De sätter verkligen prägel på mitt hem", säger Ulrika. Här ses foton på Ulrika och dottern Sara.
De tavlor som inte ryms på väggarna hamnar ofta på golvet tills det är dags att växla stil. Fotot på bild är taget av Ulrikas tidigare sambo Patrik Häggqvist.
"MITT STÖRSTA INTRESSE ÄR ATT GLO"
Trots husets ålder och placering mitt i kyrkstaden är det av någon outgrundlig anledning inte K-märkt, så trots den anrika miljön har Ulrika stora möjligheter att inreda som hon själv känner för. Vad gäller de (många) saker hon använder för inredning är Ulrika ett stort fan av återbruk. Nästan alla saker i huset är köpt på second hand.
– Jag tycker att saker är vackra. Mitt största intresse är att glo. Jag vill glo på saker. Därför älskar jag att gå på second hand. Det är inte mycket här hemma som är nytt.
Vid varje besök jag själv gjort hos Ulrika ser man hur nya saker tagit plats i någon del av huset. Hon själv medger att hon gillar att ta hem nya fynd, men framhåller också att det är en del av hennes jobb.
– Jag får ofta höra ”oj, vad du har mycket grejer”. Men ingen säger till en rörmokare att han har för många tänger. Eller som säger till en snickare att hon har för många hammare. Jag är inredare. Jag jobbar ju med saker.
Ulrika Lindgren gillar second hand och det mesta hon äger kommer från second hand-butiker. "Jag har nästan inga möbler eller inredningsdetaljer som inte är återbruk".
Slutligen har trädgården, där vi under åren druckit så många smoothies, en speciell plats hos Ulrika.
– När jag köpte huset var det här en parkering, men jag har gjort om den till trädgård. Häggen stod här sedan tidigare, men resten har jag gjort.
"Jag gillar till och med att rensa ogräs."
Ulrika Lindgren
om vila i trädgården
I dag sticker den ut som en sorts grön fristad bland de många gamla hustaken. Ulrika berättar att det är en plats där hon kopplar av.
– Trädgården är ett ställe där jag får vara kreativ och vila. Jag gillar till och med att rensa ogräs.
Så, önskar du ibland att du bodde i ett mer modernt hus?
– Nej, egentligen inte. Det här är ett vänligt hus. Ett snällt hus. Man bor inte bara här, utan man lever här.
* Historisk fakta tagen från Jonas Berglunds efterforskningar i kyrkstadens historia.
I trädgården hittar Ulrika Lindgren både kreativitet och ro.
I trädgården samsas bråte med praktiska trädgårdsredskap. "Gamla prylar har ofta mycket uttryck. Jag tycker gamla saker är vackra."
Med undantag för häggen har Ulrika Lindgren anlagt sin trädgård helt själv. När hon flyttade in för 15 år sedan var hela ytan en parkeringsplats.
Discokula, flanell och gamla pjäxor. "Det är min mammas pjäxor. De är välanvända. Och jag älskar discokulor", säger Ulrika.
Ulrika Lindgren i sin trädgård.
Ulrikas inredningstips
Inred för DIN eller din familjs egen skull - inte för vad någon annan ska tänka eller gilla.
Våga testa. Färger till exempel, är inte bara dekoration, de kan påverka din sinnesstämning. Tänk ut vilka du gillar och använd dem där du vill.
Låt gärna en specifik form återkomma i ditt hem. Hos mig finns den klotrunda formen i t.ex. lampor, en poster med solsystemet, trädgårdsklot, en jordglob, frukter, mm. Det blir en “hemlig” röd tråd.
Om du behöver något för att komplettera din inredning: handla second hand. Där finns (nästan) ALLT.
Om du kör fast - ta hjälp av någon som kan se med andra ögon.
Inredning är ett intresse och har en funktion. Det är inte en tävling.