( Den här artikeln, som publicerades första gången 19 oktober 2024, är en av läsarnas favoriter under året. )
Allt började med att Eva-Lena kände att något var fel i nedre delen av magen.
– Det var som ett motstånd när jag böjde mig fram, nåt mjukt var i vägen men det gjorde inte ont, säger Eva-Lena, som bokade en tid för att kolla upp vad det var hon kände.
Det gjordes en ultraljudsundersökning och läkarens ord slog ner som en bomb. "Det är inte godartat och det ser inte bra ut."
– Beskedet var chockartat och jag kände mig helt darrig när jag klev ner från bänken. Jag hade lite svårt att uppfatta vad som sades, var det godartat eller inte godartat. Vad betyder det här och hur kan det drabba mig. Jag som känner mig så pigg och fräsch.
Efter att det konstaterats att det var cancer blev det bråttom. Eva-Lena opererades i Umeå och med hela veckan var dottern Elin. Mannen och döttrarna, systrarna, vännerna och sist men inte minst arbetsgivaren har varit viktiga stöd och har hjälpt Eva-Lena på cancerresan som påbörjades i april. Att dottern Agnes i somras flyttade hem till Piteå från Saudiarabien värmde särskilt.
"Träning är min livsstil."
Eva-Lena Bergkvist
– Det har betytt oerhört mycket för mig att ha folk omkring mig som bryr sig. Många ringer och frågar hur jag mår och hur det går för mig, säger Eva-Lena som hela tiden varit öppen med vad hon drabbats av och som berättar för människor hon möter om vad som hänt och vad hon genomgår.
– Det är mitt sätt att hantera det här. Jag basunerar inte ut det på sociala medier men jag är inte hemlig på något sätt.
Operationen tog åtta timmar och bestod av en stor buköppning där äggstockar, livmoder och allt som hör till togs bort.
– Det var svårt när jag låg där på operationsbordet innan operationen. Jag hade aldrig blivit sövd och visste inte vad jag hade att vänta. Jag minns att tårarna rann. Men personalen var så proffsig, förklarade vad som skulle hända och att när jag vaknade från narkosen skulle det bara kännas som att jag sovit en stund.
När Eva-Lena vaknade upp fick hon veta att allt gått bra och efter en vecka fick hon lämna sjukhuset. Några veckor efter operationen var det dags för cellgifter, en behandling som ofta ger illamående, trötthet och håravfall.
Sammanlagt blev det sex cellgiftsbehandlingar med tre veckors mellanrum. Innan det påbörjades kom barndomsvännen Mona förbi och kortade av det långa lockiga håret. Efter andra cellgiftsbehandlingen, då håret började lossna och dö, klippte systern håret riktigt kort.
– Just då var det skönt att få bort det.
I samband med att cellgiftsbehandlingen inleddes fick hon prova ut två peruker som hon ofta använder.
– Jag trivs bra i mina peruker och jag känner mig lite mindre "cancrig" med hår.
Nu har cancerbehandlingen gått över i en lite lugnare fas och Eva-Lena har lite mer tid för reflektion. Hon känner sig lyckligt lottad som fått genomgå en cancerbehandling utan att må illa eller ha ont. Nu tar hon tabletter och går på täta kontroller.
– Jag har mått bra så här långt i behandlingen och har flera gånger fått höra att jag har min goda fysik att tacka för det. Sedan har det underlättat för mig att ha en positiv inställning där jag kunnat dra nytta av min tävlingsinstinkt.
Träningen som alltid varit en stor del av hennes liv håller hon igång med. I augusti var tanken att hon skulle ställa upp i veteran-VM i Göteborg men med en pågående cellgiftsbehandling gick inte det. Men tanken på nya tävlingar finns och redan i november planerar hon att komma till start i Pite Energi spel.
– Jag skulle vilja delta i någon kastgren. Jag hoppas att kroppen ställer upp på det.