Emelie Lövgren var 14 år när hon och hennes familj tvingades fly för sina liv när tsunamivågen sköljde in över Thailand 2004. 20 år senare minns hon skräcken i sin mammas röst. "Jag förstod inte att det var hon som skrek", säger hon.
Det är Annandag jul. 14-åriga Emelie Lövgren och hennes familj har spenderat julafton i Phuket och har därefter åkt vidare strax nordöst till Ao Nang. Vädret är fint och den turistande familjen, som består av Emelie, hennes mamma och styvpappa, biologiska bror samt tre halvsyskon, ska ut på båttur. Tanken är att åka ut till Phi Phi-öarna, kända bland många svenskar för sina idylliska stränder.
Väl på båten fattar Emelies styvpappa ett spontant beslut att ändra rutten och istället åka till det mer närbelägna Railay Beach. Beslutet väcker högljutt missnöje hos de övriga familjemedlemmarna, men det kommer förmodligen komma att rädda deras liv. Några timmar senare kommer den enorma tsunamivågen att skölja in över Indiska Oceanens stränder. Hela städer kommer att jämnas med marken. Hundratusentals människor kommer att dö. Men det vet inte 14-åriga Emelie och hennes familj något om.
– Det var inget speciellt med den dagen. Vi klev upp och käkade frukost. Vi skulle åka båt. Det var första gången vi var i Thailand, minns Emelie nu, 20 år senare.
VÅGEN KOMMER
Familjen stiger av på Railay Beach och barnen börjar genast bada. Det är fortfarande tidigt på dagen och fortfarande glest på stranden. Klockan är strax innan 10 på förmiddagen när Emelie och hennes syskon plötsligt blir vittnen till en märklig scen. Ett tyskt par ska åka från stranden i båt, men när de vänder sig mot båten har allt vatten försvunnit. Båten står på botten.
– Sedan ser vi ut mot horisonten. Det ser ut som två väggar av vatten som rör sig mot fastlandet. Mamma har berättat hur min styvpappa sa ”det måste vara en tidvattenvåg”, och han hann inte säga klart ordet innan mamma vänder och skrikande börjar springa mot oss barn som är i vattnet. Hon förstod att något var väldigt fel, säger Emelie.
Familjen springer mot högre höjd. När Emelie ser sig om ser hon tsunamin svepa in mot land.
– Jag tittar bakåt och då ser jag hur en vägg av vatten kommer mot oss. Längre ut ligger det båtar och vågen bara plöjer genom dem. De bara försvinner.
I kaoset och paniken som följer tappar familjen bort varandra.
– Mamma skriker att hon inte kan hitta min lillebror. Då hör vi hur vattnet kommer mellan träden, säger Emelie.
"Mamma skriker att hon inte kan hitta min lillebror. Då hör vi hur vattnet kommer mellan träden."
Emelie Lövgren
Överlevare
Bland träden en bit från stranden finns flera stora bungalows som står på pelare. Emelie skickas upp i en av dem där hon förenas med sina halvsyskon. Hennes mamma springer iväg för att leta efter brodern men hittar honom ingenstans. När hon bryter ihop på stranden sker något som i efterhand kan förefalla som både en ödets välvilliga försyn eller ett sannskyldigt mirakel.
– Min mammas bikini hade gått sönder när vi kom till Thailand och hon hade svårt att hitta en ny som passade. Till slut fick hon nöja sig med en neongrön bikini som hon inte alls tyckte om. Den var verkligen lyste. Vi hade skojat så mycket om den och drivit med det, berättar Emelie och fortsätter:
– När hon inte kunde hitta min bror bröt hon till slut ihop, hon satte sig ner och bara liksom sjönk ihop. Då ropade min bror på henne, för han hade sett den här skrikgröna bikinin springa runt bland träden.
Efter den första vågen ebbat ut kunde Emelie och hennes familj fortsätta mot högre höjd. De hittade en platå på ett närliggande berg där de samlades med andra som överlevt vågen. Vissa, som Emelie och hennes familj, klarade sig helskinnade. Andra var skadade efter att ha svepts med i vågen. Ytterligare andra var döende eller döda. Emelie minns ljuden.
– Det var knäpp tyst i flera timmar när vi satt där. Sedan hörde vi skriken eka mot berget när människor började leta efter sina familjemedlemmar.
Många anhöriga letade desperat efter sina saknade familjemedlemmar. Många kunde aldrig identifieras.
HANS UPPDRAG: FÅ HEM DE SVENSKAR SOM DÖTT
Tv-sändningarna från katastrofen kablas ut över hela världen. Hemma i Rosvik sitter begravningsentreprenören Kenneth Texvall, dåvarande ägare av Piteå Begravningsbyrå. Tillsammans med sin fru Anita ser han katastrofen breda ut sig på skärmen. Illa berörd säger Kennet till sin fru: "Det här är illa. De kommer behöva hjälp av proffs."
Begravningsentreprenören Kenneth Texvall och hans fru Anita Texvall spenderade tre månader i Thailand efter katastrofen och fick se flera av de hårdast drabbade platserna. "Man såg spåren av svenskar överallt", säger Anita om besöket i Khao Lak.
En vecka senare är Kenneth Texvall på väg till Thailand. På förfrågan från en kontakt hos dåvarande Räddningsverket, i dag Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), har han tackat ja till att spendera en månad i landet för att hjälpa till. De flyger till Phuket där de inkvarteras på ett hotell. Nu börjar ett omfattande arbete för att bygga en fungerande organisation. Målet: att hitta avlidna svenskar, ta hand om deras kroppar och föra dem tillbaka till Sverige.
– Vi satte oss ned med blädderblock och började se över vad vi skulle göra och hur vi skulle organisera oss. Vårt arbete var att hitta igen döda svenskar. Då gällde det att ta DNA från släktingar i Sverige och sedan kontrollera denna mot kroppar man hittat i Thailand. Ingenting fanns på plats. Vi fick börja med att bygga upp organisationen från grunden, från skrivpapper och vattenflaskor till kistor, kylar och ceremoniplatser, minns han.
Begravningsentreprenören Kenneth Texvall på plats i Khao Lak.
Efter en vecka anländer Kenneths fru Anita till Thailand. Då hon studerar på distans vill hon finnas där som stöd för maken. Tillsammans besöker de några av de värsta drabbade platserna. Katastrofen är enorm. Makarna minns chocken när de anlända till Khao Lak, en bland svenskar populär turistort som fullständigt jämnades med marken av vågen.
– Det var fruktansvärt. Khao Lak är väldigt flackt och bakom stranden finns en bergvägg. Det såg ut som att det inträffat en explosion. Ett stort hotell som stått på platsen var borta. Det fanns bara en receptionsdisk kvar. Allt hade tryckts ihop när vågen rammade rakt in i bergväggen. Alla dog. Det fanns ingenstans att fly, berättar Kenneth.
– Det hängde pampers-blöjor i träden. Man såg spåren av svenskar överallt, minns Anita.
Den populära turistorten Khao Lak blev fullständigt tillintetgjord av tsunamivågen. Många svenskar dog på denna ort.
Enorma vattenmassor dränkte kuststäder och samhällen när tsunamivågen plöjde fram över land.
Den stora polisbåten spolades upp cirka en kilometer från havet, ett tyst vittnesmål om den enorma kraften i tsunamivågen som sköljde över turistorten Khao Lak. Båten finns än i dag kvar på platsen som ett monument över tsunamikatastrofen 2004.
Volontärer från hela världen kommer till Thailand för att hjälpa till med bärgning av de avlidna. Lokala tempel i närheten av Thailands kustremsa fungerar som uppsamlingsplatser och snart strömmar de avlidna till. Nära Khao Lak förs tusentals kroppar till templet Wat Yan Yao där de travas i högar på tempelgården. Det finns inga kylrum på plats och temperaturerna överstiger ofta 35 grader. Kenneth och Anita minns lukten när de kom till platsen.
– Man kände stanken av ruttnande kroppar redan i minibussen. Det gick inte att andas på området. Lukterna var rent makabra, säger Anita.
Rättsodontologer och underställd personal jobbar med DNA-identifiering av döda kroppar.
En uppsjö olika fordon användes för att frakta de avlidna från stränder, byar och annan bebyggelse. Här körs döda på ett bilflak.
SVÅRT ATT IDENTIFIERA DE AVLIDNA
Kenneth och hans kollegor arbetar under veckor i sträck med att försöka hitta de svenskar som avlidit i katastrofen. Bilder och namn på de saknade och försvunna sträcker sig hundratals meter på alla orter som drabbats. Kropparnas skick är dåligt och när förruttnelseprocessen väl tagit fart går det inte att skilja etnicitet eller nationalitet åt.
– Kropparna blev alldeles mörka. Det var helt omöjligt att på utseendet avgöra om någon såg svensk eller europeisk ut. Det gick inte att skilja en svensk från en thailändare. Vi var helt beroende av DNA-tester för att hitta de svenskar som dött, säger Kenneth och fortsätter:
– Jag är van att ta hand om döda människor. Jag har sett det mesta, men det vi såg i Thailand var galet. Det tog priset. Det var fruktansvärt.
Människor som bekräftats avlidna tilldelas individuella nummer för att förenkla identifiering.
Anita Texvall åkte till Thailand för att stötta sin make i arbetet med att ta hand om avlidna svenskar.
"VILLE FÅ ETT AVSLUT"
Kenneth Texvall och frun Anita befann sig på plats i Thailand i totalt tre månader. Där många fick psykiska problem av upplevelsen klarade sig Kenneth med sin psykiska hälsa intakt. 20 år senare ser både han och hans fru Anita tillbaka på den tiden som en viktig upplevelse. De har också återvänt till Thailand efter katastrofen.
– Jag ville få ett avslut. Knyta ihop det vi upplevt. Som av en slump kom jag tillbaka under en minnesceremoni och fick då prata med anhöriga till folk som gått bort. De hade många frågor och jag fick berätta om hur vi jobbade och hur vi gick tillväga för att identifiera de som omkommit. Jag minns speciellt en 10-årig tjej som hade förlorat båda sina föräldrar. Hon ställde frågor till mig och jag försökte svara. Och på något sätt så var det skönt att få den rollen. Då var jag tillbaka i mitt jobb – att prata med anhöriga. Där var jag hemma.
En ceremoni hålls över avlidna svenskar innan kistorna ska fraktas hem till Sverige.
I början användes militära fraktflygplan för att frakta de avlidna svenskarna tillbaka till Sverige. Sedermera togs fraktuppdraget över av reguljärt flyg för snabbare hemfärd.
Kenneth Texvall är en passionerad hobbymusiker. När han och hans kollegor höll ceremonier för avlidna svenskar efter tsunamikatastrofen var det ofta han som spelade gitarr. "Vi sjöng alltid psalmen 'Var inte rädd'", minns han och spelar ackorden på gitarren.
Under tre månader arbetade Kenneth Texvall med att ta hand om avlidna svenskar i Thailand och säkerställa att deras kroppar återbördades till Sverige.
DEN SVENSKA REGERINGENS SVEK
Även Emelie Lövgren har besökt Thailand igen flera gånger efter katastrofen och har i dag hon en positiv relation till landet. Trots att många år har gått är hon dock fortfarande besviken över hur den svenska regeringens agerande, som hon beskriver som ett svek.
– Det blev tydligt att de andra EU-länderna var måna om att hämta hem sina landsmän. Sverige gjorde inte alls det. Svenskarna fick ingen hjälp att ta sig hem. Man valde att inte skicka någon hjälp. Sveriges hantering av hela den här tragedin var katastrofal på alla sätt.
I dag känner hon själv att hon kan hantera de känslor som katastrofen lämnat henne med, men än i dag minns hon lukten av de döda som vågen lämnade efter sig.
– Jag minns att man parkerade en lastbil med ett stort flak. Allt eftersom de fiskade upp döda människor fylldes flaket på med kroppar. Där låg de i 35 graders värme. Den lukten försvinner inte. Den skulle jag känna igen än i dag.
Emelie Lövgren och hennes familj överlevde katastrofen i Thailand, men 20 år senare minns hon fortfarande hur de lämnades i sticket av den svenska regeringen. "Sveriges hantering av hela den här tragedin var katastrofal", säger hon.