Frida Salomonsson på sjukhuset i Umeå i december 1997. Hon hade då en lång och mödosam väg framför sig. De första dagarna fick hon till och med ligga i respirator, men det var mest en säkerhetsåtgärd.
Det var på kvällen den 18 oktober 1997 som olyckan inträffade. Frida Salomonsson och några kompisar skulle få skjuts hem från en klassträff i en stuga utanför Norsjö, när föraren tappade kontrollen över bilen i blixthalkan.
Bilen fick sladd, kolliderade med en mötande bil, gick av vägen och åkte med högra sidan in i en lyktstolpe.
Jag har inga bilder, jag ser inget framför mig
Frida Salomonsson
Så här skrev Norran om händelsen:
Alla sex inblandade fördes till akuten i Skellefteå. Jourhavande kirurg uppger att alla utom den flicka som satt längst till höger i baksätet klarade sig undan med lindriga skador. Den allvarligt skadade flickan fördes till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Själv har Frida bara diffusa minnen av själva olyckan och det som hände direkt efteråt.
– Jag kommer ihåg billysen och att jag är på något sjukhus. Men jag har inga bilder, jag ser inget framför mig, berättar hon.
Tiden som följde minns Frida desto bättre.
Den tillbringade hon till stor del med träning och rehabilitering på sjukhuset i Umeå. Den ryggmärgsskada som hon ådrog sig var nämligen så allvarlig att hon blev förlamad från armhålorna och nedåt.
Hennes tid på sjukhuset följdes också upp i ett reportage i Norran. Där kunde man bland annat läsa:
De som känner Frida säger att hon är viljestark och positiv. Det visar hon även när Norran under några timmar "skuggar" henne på neurorehabavdelningen på Universitetssjukhuset i Umeå. Vill hon ha skor på fötterna är det bara för personal eller föräldrar att göra som hon vill. På med skorna.
Pappa Stig och mamma Carina hos Frida på sjukhuset i Umeå i december 1997. Carina, som tragiskt gick bort i cancer för tio år sedan, förde även dagbok över vad som hände, vilket har varit ett fint stöd och minne för Frida.
I dag konstaterar Frida att den första tiden var omtumlande och jobbig. Trots att hon bara var 15 år minns hon också att hon kände sig ganska vuxen.
– Det var bara att bita ihop och ta tag i det. Jag kände också att jag fick mycket ansvar. Sjukvårdspersonal och rehabpersonal var där mer för att visa, sedan var det upp till mig att använda verktygen.
Många tankar
Förmodligen befann hon sig i någon sorts 15-årsbubbla, och oroade sig mest över sådant som ungdomar i den åldern kan fundera över:
– Det var att kanske inte kunna gå skola och att inte ha några kompisar. Jag tänkte aldrig på jobb och sådant. Men när åren gick kände jag att jag blev tryggare i min egen roll. Jag hittade mig själv och då kände jag mig inte så orolig, utan ganska säker på vad jag kunde prestera.
Det känns som att du alltid har haft ett driv och en kämpaglöd, var kommer det ifrån?
– Jag tänker att det lite grand beror på var man kommer ifrån och vad man har för inställning generellt. Om man som jag har hållit på med idrott är man van att förlora. Jag har ju inte slutat varje gång en match har gått dåligt, utan i stället funderat på vad ska jag göra bättre nästa gång. Att vara lösningsfokuserad är nog den bästa egenskapen jag har och något jag har haft nytta av, säger Frida och tillägger:
– Om du skadar dig och redan lever i en utsatthet, har det svårt ekonomiskt, har ett dåligt nätverk och kanske inte är van motgångar så kan det bli tuffare. Då har du nog en liten uppförsbacke.
Frida gick samhällsprogrammet på gymnasiet i Norsjö och tog studenten 2001. Då väntade närmast ett sabbatsår, men sedan tog hon upp studierna igen.
Efter gymnasiet flyttade Frida från Norsjö och började läsa några strökurser på universitetet i Umeå.
Först tänkte hon bli journalist, men de planerna lade hon på hyllan när hon insåg hur bökigt det skulle bli att fara och flänga på olika uppdrag.
I stället utbildade hon sig till socionom.
När Frida tog sin examen 2010 var planen att jobba med unga missbrukare. Men så blev det inte, i stället började hon arbeta som kundansvarig inom LSS.
Frida vårdades vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå efter olyckan, samma inrättning som i dag är hennes arbetsplats.
Efter att ha gjort det i sex år väcktes idén att börja som kurator.
– Det hade jag aldrig gjort innan. Men jag tänkte att det borde passa mig jättebra, berättar Frida.
Så blev det också. Särskilt med tanke på vilket jobb hon fick.
Sedan 2018 är nämligen Frida hälso- och sjukvårdskurator vid hjärn- och ryggmärgsskaderehab på sjukhuset i Umeå – samma avdelning som hon själv låg på 1997.
Mamma Carina fixar till håret på Frida under ett besök på sjukhuset i december 1997. I bakgrunden ses Anette Lidén och klasskompisarna Anneli Nygren, Erika Landin och Caroline Eklund.
– Jag brukar säga att jag är tillbaka på brottsplatsen. Nu har de börjat gå i pension, men en del av mina kollegor är de som tog hand om mig när jag var 15. Det är lite roligt, säger Frida och skrattar.
Att få jobb på den avdelning där hon en gång vårdades var förstås en stor dag för Frida.
En ännu större milstolpe var när hon och pojkvännen Simon Wretell i september i fjol blev föräldrar till lille Albert.
När Frida Salomonsson och Simon Wretell fick veta att de väntade barn trodde de nästan att det tåget hade gått. Men i september i fjol kom Albert till världen, till deras stora lycka.
– Det har varit en omvälvande resa på alla sätt. Och det tar fortfarande tid att landa i situationen. Det händer alltid något nytt.
Frida berättar att hon alltid har sett sig själv med barn i framtiden. Och ryggmärgsskadan i sig är inte heller något som påverkar hennes möjligheter att bli gravid.
Däremot innebär den extra utmaningar rent fysiskt, både under graviditeten och som nybliven mamma.
Till exempel kan hon inte lyfta upp Albert. Och när han blev rörligare fick Frida problem att ge honom mat, då hon inte längre kunde balansera flaskan på handen.
Fridas ryggmärgsskada innebär att hon är förlamad från axlarna och nedåt, och även i armarna. Händerna kan hon bara vinkla på vissa sätt, men att hålla i lille Albert är förstås inget hon vill gå miste om
Frida konstaterar att det ibland kan vara mentalt jobbigt att inte kunna göra allt hon vill. En sorts känsla av otillräcklighet, som hon också kan känna att hon behöver kompensera.
Men det har ändå gått lösa, mycket tack vare att Simon tidigt tog ett stort ansvar, att båda två var hemma från början och att de tillsammans har hittat olika speciallösningar som funkar.
Överväldigande känsla
Och rent känslomässigt är det ingen skillnad mellan Frida och andra nyblivna mammor:
– Det är lite sjukt att man har burit den här ungen i nio månader. Och så kommer han ut, och så är det en människa som har hjärta och lungor precis som jag, men är väldigt liten. Sedan ska han lära sig saker och jag ska visa honom.
Kanske förstärks den där lite overkliga känslan av att Albert var så efterlängtad.
Vi trodde nog att tåget hade gått. Men han väntade bara på rätt tillfälle
Frida Salomonsson
Frida berättar att hon och Simon träffades så sent som 2021 och flyttade ihop i villan i Ersmark, Umeå, 2023. Senare samma år förlovade de sig och året därpå kom alltså Albert.
Raskt marscherat, kan tyckas, men också nödvändigt. Frida, som fyller 43 i höst, berättar att de så smått hade börjat ställa in sig på att de kanske inte skulle bli föräldrar.
– Vi trodde nog att tåget hade gått. Men han väntade bara på rätt tillfälle. Och det var jätteroligt, säger hon.
I dag jobbar Frida som kurator på samma avdelning vid sjukhuset i Umeå som hon låg på 1997. Där delar hon med sig av sina erfarenheter. ”Jag brukar säga till patienterna att det är något som händer medan kaffevattnet står och kokar. Det är inget man planerar. Du rycks ur ett sammanhang, vaknar på sjukhus och så är livet helt annorlunda. Det är inte lätt.”
Överhuvudtaget känns Frida tillfreds med livet. Att gå omkring och älta och fundera på hur livet hade varit om inte olyckan hade inträffat ligger inte för henne:
– Kanske att jag i början funderade på varför. Och det måste man nog få göra. Men jag har inte ältat. Jag brukar se det lite som ekonomi, man får den här budgeten och då gör man det bästa man kan av det.
Trots den allvarliga ryggmärgsskadan klarar Frida av det mesta. Bland annat har hon körkort och kör en specialanpassad bil.
Hon konstaterar att livet förmodligen hade varit lättare utan det som hände. Men kanske inte bättre.
Det går inte att veta, och det är också lätt att glömma att livet förändras för alla, resonerar Frida:
– Vem vet, jag hade kanske drabbats av depression och psykisk ohälsa som tonåring? För mig känns det mer skrämmande än att inte kunna gå.
Det var många i Norsjö som slöt upp för Frida och grattade henne när hon tog studenten 2001. Moa Karlsson, den lilla flickan på bilden, är för övrigt Fridas svägerska i dag.
Hon konstaterar att hon egentligen har gjort allt hon har velat – levt studentliv, gått på krogen, tagit körkort, köpt lägenhet och hus, gått på nitar och bytt jobb.
– När jag tänker tillbaka finns det inget jag har avstått ifrån. Det skulle i så fall vara att hoppa fallskärm, det ville jag göra länge, men så började jag inse att jag skulle bryta benen av att landa. Då beslutade jag att det nog inte var så rimligt ändå, säger Frida med ett leende och tillägger:
– Man önskar att man hade vetat att det skulle bli så här bra när man var tonåring och hela livet var förändrat. Om jag hade vetat det hade jag gjort samma uppoffring igen.
Frida Salomonsson
Ålder: 42.
Bor: Ersmark, Umeå.
Familj: Pojkvännen Simon Wretell, 41, och sonen Albert Wretell, 8 månader.
På fritiden: Tycker om det mesta. Ofta är det något kreativt, och familj och vänner. Pyssla på hemma och greja på med saker och ting. Tycker också att det är roligt att jobba och att ha det sammanhanget. Lever på det stora hela ett väldigt vanligt liv.