Billigaste färdsättet gäller, fick Therese Dahlberg veta när hon ringde Nex resebyrå för att ordna med vårdgarantiresan.
Vårvintersolen lyser över Storforsen och byn Bredsel, strax intill. Therese Dahlberg öppnar ytterdörren stödd på en krycka. Det är svårt att ställa fram fika med två.
– Man vill alltid bjuda på något om någon kommer, skrattar 49-åringen, som till vardags arbetar inom hemtjänsten i Vidselsområdet.
Jobbet har slitit hårt på höfterna. För fyra år sedan opererades höger sida, via vårdgarantin, på Aleris ortopedi i Nacka. Under förra året tilltog besvären i andra höften och det stod klart att också den skulle behöva bytas ut.
– Jag fick beskedet att det var lång väntetid till ortopeden. När tre månader hade gått föreslog min sjukgymnast att jag skulle åberopa vårdgarantin, berättar Therese Dahlberg.
Hon kontaktade Region Norrbottens vårdgarantienhet och fick snabbt en operationstid.
– Jag var jätteglad över att ha fått en tid och ringde Nex resebyrå för att beställa sjukresa.
Samtalet gick bra, tills det blev tal om hemresan.
– Hon sa att regionen dragit ner på det ekonomiska, att man bara fick åka de billigaste alternativen. Det innebar att jag, efter operationen, måste åka lokaltrafik från sjukhuset till Arlanda. Det går ju inte, sa jag. Men de var ganska bestämda och sa att jag behövde ett intyg ifall jag skulle åka taxi, säger Therese Dahlberg.
Hon vände sig till Aleris i Nacka, som hänvisade till vårdgarantienheten, som hänvisade vidare till ortopedin i Sunderbyn.
– Men jag hör ju till ortopeden i Piteå, så jag skrev dit på 1177 att jag behöver ett intyg för sjukresa för höftbyte. Jag fick till svar att de inte skriver några sådana intyg.
Therese Dahlberg vände sig till vårdgarantienheten igen.
– Det här var tisdagen, veckan innan operationen på måndagen. Jag började känna lite stress men de sa: ta det lugnt vi ska försöka reda ut det här så hör vi av oss på torsdag. Jag hörde ingenting från dem förrän sent på fredagen. Då hade inget blivit löst, säger Therese Dahlberg.
Väntande flygresenärer, Luleå Airport.
Vid lunchtid på söndagen startade resan mot flygplatsen i Luleå, tio mil bort. Flygresan gick bra. Therese Dahlberg hittade till flygbussen och vid halv sex befann hon sig på T-centralen i Stockholm.
– Då kände jag att jag måste sätta mig och äta något, vila och ta en värktablett innan jag fortsätter. Jag behövde också fundera på var jag skulle gå någonstans. Jag känner ju till T-centralen litegrann men inte de olika avgångarna, det finns så många.
En hjälpsam person visade norrbottningen till rätt tunnelbana. Hon åkte och steg av vid Slussen.
T-centralen i Stockholm.
– Jag frågade i biljettkassan var bussarna går ifrån, han sa: gå ut genom dörrarna och ta till höger så finns det anslutningsbussar där. Detta jag gjorde. Jag kom till en busshållplats men insåg att här går ingen buss dit jag ska, minns Therese Dahlberg.
Hon frågade sig fram och fick rådet att gå tillbaka och ta till höger.
– Jag gick och gick och gick, alltså på kryckorna, happandes fram. Till slut hamnade jag i ett bostadsområde. Jag insåg att här går det inga bussar, så då fick jag ju gå tillbaka.
Jag är ju tjurig och envis så jag gick tillbaka och började titta mig omkring
Therese Dahlberg
Höftopererad
Smärtan gjorde sig ordentligt påmind.
– Jag ville bara sätta mig ner och vila men är ju tjurig och envis så jag gick tillbaka och började titta mig omkring på allt folk som kom och gick. Jag frågade en person som sa att “du ska gå mot Fotografiska museet”. Jag bara: var ligger det, jag har ingen aning!
Skrattet klingar över köksbordet i det ljusa köket. Kokkaffet är serverat. En smäcker, brunsvart kattdam har smugit fram och stirrar lystet på en del av PT:s kamerautrustning som hänger ner från ett stativ. Lugnet råder. Pulsen är en annan än den i huvudstaden för några veckor sedan. Då var det långt till skratt.
Hiss fanns men den var ur funktion.
Therese Dahlberg minns hur hon kom till en trappnedgång.
– Det fanns hiss men den var ur funktion, så jag var tvungen att gå ner tre våningar. Sedan kom jag till en lång tunnel och en bro. Jag gick och gick och gick, säkert 1,5 kilometer från det jag kom ner från trapporna tills jag kom till anslutningsbussarna. Då var jag mittemot Gröna Lund.
Gångtunnel till den tillfälliga bussterminalen vid Fotografiska museet, under tiden som Slussen byggs om.
Hur var läget i kroppen då?
– Jättestressad, slut och uppgiven. Jag ville bara sätta mig ner och gråta. Och så tanken att: Jag ska tillbaka den här vägen, det finns inte en chans att det kommer att gå.
Bytet från tunnelbana till buss innebär en promenad på, i normala fall, 7-9 minuter enligt Stockholms stad.
Therese Dahlberg satte sig på bussen som hon trodde gick till hotellet i Nacka.
– Men jag hamnade på ett helt annat ställe, Orminge. Det var slutstationen. Jag såg ju att vi åkte förbi Nacka forum men jag väntade på att de skulle säga Ektorp centrum, det var dit jag skulle.
Therese Dahlberg råkade åka för långt och hamnade på bussens slutstation i Orminge.
En hjälpsam busschaufför pekade Therese till rätt buss. Kvart i tio på kvällen stapplade hon utmattad in på hotellet.
– Jag var helt slut. Jag köpte mig något att dricka och äta, gick upp på rummet och gjorde en sådan där dusch som man måste göra kvällen innan operation. Då hade jag så ont.
Tio timmar efter avfärden från hemmet i Bredsel stapplade en utmattad Therese Dahlberg in på hotellet. "Då hade jag så ont".
Therese Dahlberg pratade med sin man och båda insåg det omöjliga i att åka lokaltrafik tillbaka.
Medan Therese låg sövd på måndagsförmiddagen, ringde maken till Älvsbyns hälsocentral. Där lovade Thereses sjukkoordinator att faxa ett intyg.
Älvsbyns hälsocentral.
– Det första jag tänkte på när jag vaknade var: Hur ska jag ta mig hem?
Lugnande besked från maken förbyttes snart till oro, när det visade sig att resebyrån inte fått något intyg.
"Det första jag tänkte på när jag vaknade var: Hur ska jag ta mig hem?", säger Therese Dahlberg. Via 1177 fick hon kontakt med sin sjukgymnast i Älvsbyn.
– Jag skulle inte få någon taxi förrän de hade intyget. Jag hade nyvaknat och var lite groggy. Men jag skrev till hälsocentralen via 1177 och fick kontakt med min sjukgymnast.
Det visade sig att intyget faxats fel.
– Så jag tog kontakt med hälsocentralen igen och sa att de måste faxa om det till Nex resebyrå.
Att mejla intyget gick inte på grund av GDPR, enligt Region Norrbotten. I stället skulle det faxas till resebyrån.
Flyget norrut skulle gå klockan tre på tisdagseftermiddagen. Klockan sex på morgonen började provtagningarna inför utskrivningen, sedan följde röntgen och fystester. Parallellt försökte Therese Dahlberg att ordna med hemresan, i kontakt med Nex resebyrå, vårdgarantienheten och hälsocentralen. Vid halv tolv fick hon besked att resebyrån fått ett intyg från hälsocentralen.
– Då var det inga problem att få taxi. Det var en enorm lättnad, säger Therese Dahlberg.
Jag kan förstå att det här är en kostnadsfråga, men det ska inte gå ut över patientsäkerheten
Therese Dahlberg
Höftopererad
Hon anlände till Arlanda och efter att hon väl hittat assistansen, flöt hemresan på bra.
Hur kändes det att komma hem till Bredsel?
– Det var en sån gudomlig lättnad att äntligen vara hemma och slippa tänka på den där hemska resan. För mig var det jättehemskt. Inte traumatiskt men otroligt stressigt.
Therese Dahlberg pustar ut i soffan hemma i Bredsel.
Vad krävs för att klara av en sån här resa?
– Att du kan gå och att du kan hitta i Stockholm.
Piteå-Tidningens granskning visar att Region Norrbottens kostnader för sjukresor har ökat kraftigt de senaste åren.
– Jag kan förstå att de måste spara in, för det är en enorm kostnad att skicka patienter utomläns för operationer. Samtidigt måste det finnas en patientsäkerhet. Har du opererat en höft, ett ben eller sådana saker, så kan du inte ta lokaltrafik, säger Therese Dahlberg.