Helena pluggar sin sista termin på Umeås universitet och vi befinner oss på Ålidhem. Ett av Umeås alla studentområden. I fem år har Helena bott och studerat i Umeå.
I helgen flyttar hon hem till Piteå. Pojkvännen bor i Örnsköldsvik, men där finns ingen inomhushall. Dessutom bor hennes tränare och pappa, Kurt, i Piteå. Så träningsmöjligheterna får styra.
- De är bättre i Piteå.
Tränar på Kvarnvallen
Från och med nu väntar mycket träning i Noliahallen och Kvarnvallen.- Jag får söka mig till något gym också. Det finns inte lika mycket träningsredskap i friidrottshallen i Piteå som här i Umeå.
Snart är studietiden ett minne blott. Till sommaren tar hon sin examen som idrotts- och geografilärare. I dagarna inleder hon sitt examensarbete. Det handlar om att hitta sätt att motivera ungdomar som inte vill något med skolgymnastiken.
- Jag vill göra något som jag verkligen har nytta av som lärare.
Arbetet sker på distans, därför kan hon flytta.
Med examen i hand och stor inspiration kommer hon ta sig an utomhussäsongen.
- Det blir riktigt roligt och inspirerande.
Det har varit ett omtumlande år för Helena. Den ena framgången har avlöpt den andra. Men allt började med en motgång. En magmuskelbristning förstörde stora delar av förra vintern och vårens träning. Läget såg tungt ut.
- Men sedan kunde jag träna teknik hela sommaren och få kontinutet i det.
Drabbad av skador
Helena nötte på och lyckades till slut stöta 16.55 - över kvalgränsen till EM i Göteborg. Men mästerskapet blev en besvikelse.Bästa stöten mätte 15.77. Sämsta resultatet på hela året.
- Det gick dåligt.
Helena hade under en lång tid drabbats av flera olika skador. Men under sommaren var hon skadefri i flera månader och kunde fortsätta nöta på tekniken. Hon gick också ner i vikt och blev då snabbare i ringen. Men resultaten var ojämna, tekniken satt inte riktigt - den riktiga fullträffen saknades. Utomhussäsongen gick mot sitt slut.
Var osäker
Det var dags för Finnkampen på Olympiastadion i Helsingfors den 25 augusti.- Jag var väldigt osäker på tekniken och hade inga speciella resultat på träningarna före. Instötningen var inte speciellt bra. Jag bestämde mig i sista stund för att göra en extra stöt.
Den uppmättes till 16.80. Helena brydde sig inte så mycket om det. Hon skakade på huvudet och tog för givet att arrangörerna mätt fel. Det föreföll inte särskilt troligt att hon stött längre än sitt personliga rekord.
Rekordstöt
Tävlingen började. Första stöten blev kort, den andra mättes till 16.40. "Hur kan jag stöta 16.40. Det var ju en jättedålig stöt" tänkte Helena som blev förvirrad.Tredje stöten landade på 17.51 - personligt rekord med 76 centimeter.
- Äntligen fick jag till en perfekt stöt, som jag hade kämpat. Det var en otrolig känsla.
Teknikträningen, frånvaron av skador och snabbheten gav resultat.
- Så lätt som det var då fanns inga fysiska begränsningar, bara tekniska.
Med åldern kommer klokheten, sägs det. I Helenas fall har det fört henne till en helt ny nivå.
- Jag har lärt mig vila ibland. Det är lätt att höja kilona på skivstången efter en bra vecka, nu sänker jag istället för att undvika förslitningar. Jag vet nu vad jag ska göra för att hålla mig skadefri. Dessutom noterar jag numera träningen noggrannare på papper.
Tre nya rekord
Det har gett resultat.- Efter att ha hittat rätt kunde jag jobba vidare på det. Tidigare har det alltid varit skador som stört träningen.
I 2007 års första tävling blev det svenskt inomhusrekord - 17.10. Den 21 januari förbättrade hon rekordet till 17.21 i tyska Nordhausen. Lycklig och inspirerad av framgångarna kom Helena till Sverige och tränade hårt direkt. Då small det till i ena lårets baksida.
- Jag kände mig sliten och trött, men istället för att ta det lugnt körde jag lite för hårt. Annars hade jag sluppit skadan.
Som sagt - vilan är viktig för att hon ska lyckas.
I fyra veckor blev det varken någon stöt eller explosiv träning. Sedan väntade inomhus-SM.
Det blev guld och svenskt rekord igen - 17.46.
- Jag tänkte "jaha ska det här verkligen hålla".
"Har höjt nivån"
Det gjorde det - ett tag. I EM helgen efter kvalificerade sig Helena till final.- Det var mitt mål. Sen var det svårt att orka i finalen. Jag hade så få träningar sista veckorna på grund av skadan.
Helena kom sist - men var den första svenska kulstöterskan i en internationell final sedan 1946.
Helena ser nu med stor tillförsikt fram emot utomhussäsongen.
- Jag har höjt min nivå med en halv meter från i somras. Kan jag höja den en meter till vore det jättekul. Det är ingen omöjlighet och då är jag verkligen med...
Helena Engman har aldrig varit någon jättetalang, först vid 30 års ålder blommade hon upp ordentligt.
- Det skönt att jag äntligen är på gång. Jag har större potential än jag fått ut, kanske för att jag alltid varit lite sen och skyndat långsamt.
Nu känner hon själv att hon utvecklas.
- Jag blir starkare hela tiden.
Mot VM
Tidigare var 17 meter en drömgräns. Nu är den passerad och nästa mål uppsatt.- Det är inga övermänniskor som gör 18-19 meter så varför skulle inte jag kunna vara där?
Hon tänker numera annorlunda på fler sätt.
- Jag har tidigare knappt sett det som en möjlighet att vara med i ett internationellt mästerskap utan nöjt mig med vara i toppen i Sverige.
I sommar avgörs VM i japanska Osaka.
- Mitt mål är att gå till VM-final, säger Helena Engman och ler, som att hon knappt själv vant sig vid att säga det.
Så mycket har hänt på ett knappt år.