Måns Lindgren, 20 år, är hemma i Piteå igen.
Han kan både stå, gå och röra sig tillsynes utan problem. För bara månad sedan föreföll det osannolikt.
Då låg han i en ambulans i Australien, stirrade upp i taket och hörde sjukvårdarnas första preliminära besked.
Men den här historien börjar tio månader tidigare.
Förra vintern flyttade Måns familj till Australien och staden Adelaide. Kul – men inte alltid.
– Jag blev jätteuttråkad efter ett tag och började jobba lite men funderade också på om det gick att spela hockey.
Lindgren tog kontakt med Adelaide Adrenaline och bad om ett provspel. Han fick det och imponerade. Säsongen började i mars och forwarden som tidigare spelat i Piteå Hockeys J20-lag var med på isen.
Laget åkte över hela Australien för att möta övriga klubbar i högsta serien.
– Klassen var lite sämre än i J20-serien här hemma. Jag tillhörde de bättre i laget även om det inte blev så många poäng.
Han skrapade ihop två mål och två assist på fyra matcher.
Hockeyn i laget var annorlunda.
– Det var helt sjukt. Nittio procent av alla var högerfattade, vilket gjorde det ovant för dem att spela med mig som inte var det. Men tydligen så härmar de varandra och barnen vill ha högerhanden längst ner på klubban för att stötta sig när de lär sig åka.
– Sedan är australiensarna bra på att dribbla och pass men dåliga skridskoåkare. Vi som spelade i högsta serien fick exempelvis bara en träningstid i veckan.
Ytterligare en udda sak.
– Vår sponsor var ett ölföretag så tränaren kom in med en back i omklädningsrummet efter matcherna. Det var helt galet. Dricker man öl i Sverige efter match får du sparken.
Fyra matcher in i säsongen var oturen framme första gången. Måns Lindgren åkte på en tackling.
– Jag bröt handleden och typiskt nog var det en kille från Finland som tacklade mig.
Det blev sex veckor utan någon hockey.
Sedan var Piteåkillen tillbaka på isen igen och kunde spela sex matcher till. Men det blev ingen sjunde ...
Adelaide Adrenaline flög till Sydney för vidare färd mot Canberra. Sent på natten färdades laget i två minibussar på väg mot staden.
De var ute på motorvägen och körde 110 kilometer i timmen. Tre hade bilbälte, Måns och övriga inte.
– Alla låg och sov, men vaknade då vi sladdade ut på sidan av vägen. Jag fattade inte riktigt vad som hände, sedan blev allt bara svart, berättar Måns Lindgren.
Han och alla andra i bussen vaknade upp strax senare. Då hade fordonet hunnit träffa en vägskylt, åkt ut i gräset, voltat tre varv och stannat innan den kom över på andra körbanan.
– En buske räddade oss, annars hade vi frontalkrockat. Då hade det varit helt kört, berättar Lindgren med inlevelse och fortsätter:
– Själv kommer jag inte ihåg någonting av kraschen.
När han återfick medvetandet lyckades Måns Lindgren och lagkamraterna ta sig ur fordonet.
– Min första reaktion var "Oj, vad fan har hänt". Jag gick ut och satte mig ner. Jag hade ont i axeln men började att hjälpa till andra som var mer skadade. Jag lyfte grejer och höll på. Efter ett tag kom en från ambulansen och tryckte på min nacke och rygg. Det gjorde rejält ont.
Lindgrens kläder klipptes upp. Han lades på en bår med fixerad nacke och rygg och lyftes in i ambulansen.
Där och då fick han beskedet.
– De trodde att min nacke och rygg var bruten. Då blev jag riktigt orolig.
Sju personer fick föras till sjukhus. Läget var värst för Måns Lindgren. Han röntgades men det dröjde en dag innan han fick det preliminära beskedet att inget var brutet.
– Det var en lång väntan.
Först efter två dagar fick han klartecken att nacken och ryggen klarat sig och dag tre skrevs han ut. Axeln var skadad, han hade en whiplashskada i ryggen men hade klarat sig oförskämt bra.
– Jag hade änglavakt.
Nu är han tillbaka i Piteå igen.
– Jag kände att jag bara ville hem.
Kommande två månaderna får han inte spela hockey.
– Jag ska träna med Piteås J20-lag.
Australien?
– Adelaide Adrenaline vill att jag ska komma tillbaka, men vi får se ...