Återkommer några sekunder till Seved Viklund. En man som verkligen vurmar för ortens idrott i allmänhet och ishockey och fotboll i synnerhet. Det kan än en gång vara värt att alla som tycker och tänker i ämnet att ta sig en funderare kring varför han fann det värt att kliva fram och lufta kritik.<br /><br />Han har inga egna grabbar kvar inom verksamheten. Sonen Alexander är en av elitlaget Luleås mest lovande juniorer. Det hade varit enkelt för Seved att hävda ortens suveränitet som plantskola eftersom grabben lyckats så väl. Istället valde han att berätta sin syn på en verksamhet där det fanns alldeles för stora brister.<br /><br /><br /><br />Det har varit mycket som handlat om ortens tidigare flaggskepp ishockeyn, men lika stora brister finns faktiskt också inom fotbollen.<br /><br />För drygt fem år sedan förfogade Piteå IF över ett pojklag som var ett av länets två, tre bästa. Några ledare tilläts köra ett eget race och plockade över någon enstaka 12-13 åring från Infjärden, någon från Svensbyn, ett par från Munksund och så vidare. Givetvis slog det draget sönder en del av verksamheten i byaklubbarna och målet var inte att Piteå skulle spela med ett lag i pojklagsserien. Nej, truppen räknades till 28 spelare och till grabbarna och föräldrarna meddelades att man skulle anmäla två lag till seriespel och egna turneringen Piteå Summer Games. Till lilla VM skulle de åtta (!) ledarna plocka ut en trupp på 16-17 grabbar.<br /><br /><br /><br />En 13-åring från Svartudden som varit med i laget säsongen innan, men slutat för att han bara gavs ströminuter här och där, berättade för mig i början av april det året i stort sett på pricken vilka som skulle få åka till lilla VM. Man garvade lite lätt åt pojkens påstående, men hickade till när det med något enstaka undantag stämde ett par månader senare.<br /><br />De åtta ledargrabbarna var förstås givna. Dessutom bästisarna och då fanns inte många platser kvar att på sunda idrottsliga grunder konkurrera. Den där 28-pojkartruppen var tämligen jämn förutom fem, sex som höjde sig över mängden. Ledarna hade mer eller mindre kunnat plocka med de sex givna och lotta ut övriga elva platser i truppen.<br /><br /><br /><br />Dagarna innan Piteå Summer Games skippades plötsligt den ursprungliga tanken att spela med två lag. 19 rödvittklädda grabbar låg i gräset och såg när elva spelade. Det där med två lag i seriespel var också rena skämtet. Eller som ett samtal utspelades mellan en ledare för ett annat av ortens pojklag och en från Lira.<br /><br />Ledaren från orten: "Var det Piteå 1 eller Piteå 2 ni mötte?"<br /><br />Ledaren från Lira: "Vet inte, men de brukar ju ändå spela med samma lag."<br /><br /><br /><br />Den säsongen blev fiasko för gruppen som rankades som en av länets bästa vid säsongstart. Om jag inte minns fel förlorade de till slut mot såväl Munksund som Storfors där de raggat spelare under tidig vår.<br /><br />En av de "värvade" spelarna "ruttnade" mitt under en match och undrade i högan sky varför tränarens grabb alltid fick spela så mycket mer än alla andra. Den talangen förklarades snabbt icke önskvärd längre.<br /><br />Tränarna, som knappast hoppat av sitt kall även om förre förbundskaptenen Tommy Söderberg flyttat upp till Piteå och anmält sig villig att ta över, tilläts fortsätta lära grabbarna noll och ingenting ytterligare någon säsong innan en utomstående kraft tog över och skickade upp gänget i länstopp igen.<br /><br /><br /><br />Piteorten har under 70, -80, -90 och 2000-talet med sex-sju års mellanrum plockat fram kullar i de stora bollsporterna som funnits med i norrlandstopp, en del till och med i svensk topp. I idrottens värld kallas dessa för gyllene årgångar. Tidigare fanns ledare som såg till att de gyllene årgångarna fick bra tränare i tonåren. Med något enstaka undantag har den biten inte alls fungerat senaste tioårsperioden. Detta har också på ett tydligt vis speglat av sig i seniortabellerna.
