Från halvkänd elitidrottare till en av Sveriges mest omskrivna, beundrade och hyllade. 2018 är året som för alltid kommer att var en brytpunkt i Hanna Öbergs liv.
Både det i och utanför spåren.
– Skillnaden är klar. Folk känner igen mig på ett helt annat sätt, det är större intresse från alla håll; vanligt folk, media och sponsorer, berättar Hanna Öberg.
Därför har hon gått från att sköta allt själv till att skaffa två rådgivare. Olle Håkansson som sköter affärerna och Torbjörn Nordvall får sortera bland alla förfrågningar som kommer.
Från februari blev hon guld-Hanna med hela riket.
– Nu har jag proffs som hjälper mig och det har fungerat väldigt bra. Jag försöker att ta nästa steg i karriären vid sidan av idrotten också. Det hör till som elitidrottare i dag.
– Visst är läget annorlunda för mig än tidigare. Men många tror att att företagen bara kastar pengar efter en så fort du vunnit OS-guld, men det fungerar inte så. Guldet har öppnat fler dörrar för mig, men det finns inga självklarheter.
Andra delar är som förut.
– I min vardag och med träningen är det i princip likadant. Vi kör på med Wolfgang som vanligt. Det är ganska skönt att ha det så.
Han är fortfarande boss?
– Ja, så är det, skrattar Öberg.
Dundersuccén i OS har skruvat upp tempot så mycket att Hanna Öberg själv inte hunnit tänka tillbaka.
– Det är så att jag själv måste sätta mig ner och tänka på hur allt har varit. Den möjligheten har inte funnits. Det har varit ett fantastiskt år, samtidigt som det började sådär med att jag blev sjuk.
Därmed missade hon den första världscuptävlingen.
När hon var tillbaka var det som en del i det svenska lag som oväntat tog en pallplats i ett stafettlopp.
– Just det betydde otroligt mycket. Efter det kunde jag med lugn fullt koncentrera mig på OS.
Då kom nästa smäll. Hanna Öberg tvingades vara hemma när resten av laget åkte.
– Jag blev förkyld igen och fick ett magvirus. Med tanke på smittorisken var det inte aktuellt att åka med övriga till OS-byn. Jag fick vänta några dagar, säger hon och fortsätter:
– Det var väldigt tufft att bli lämnad hemma. När jag väl kom till OS-byn blev känslan en helt annan. Jag hade fullt fokus och var i mitt livs form både fysiskt och mentalt.
Hur då?
– Det var en lugn känsla av att vara tillfreds med situationen. Jag kände att jag också var i bra slag. Det var bara positiva tankar. Jag kunde andas ut och slappna av över att vara på plats.
Två veckor senare hade ett av svensk idrotts riktigt stora genombrott på 2000-talet skett.
– OS var helt fantastiskt. Inget var omöjligt inom vårt lag. En magisk tid.
Hanna Öberg fick sitt kvitto direkt – en sjundeplats i sprinten. Det skulle hon bära med sig hela mästerskapet.
– Det var riktigt skönt. Jag var nöjd och hade haft ett skott som gick kant ut. Om det satt hade det blivit en pallplats. Därför kände jag att jag verkligen var med och att allt var upp till mig i fortsättningen. Därmed kunde jag åka utan press.
I jaktstarten blev det en femteplats.
– Ett väldigt bra resultat där jag klättrade trots fyra bommar vilket jag inte var nöjd med. Samma kväll tog Sebastian (Samuelsson) silver och det fick mig verkligen att känna att allt är möjligt inför distansen.
Hanna Öberg startade tidigt, men visste att hon hade något stort på gång inför sista skyttet.
– Vi får inte mycket information i spåret förrän efter sista skyttet. Den här gången var det omöjligt att missa stadions stora tv-skärm. Jag åkte förbi den och visste att jag låg bra till.
Hanna Öberg gled in på vallen för fjärde och sista gången.
– Jag tappade inte fokus utan tänkte att nu ska jag skjuta fyra nollar. Jag var inte rädd eller stressad, lite nervös, men bara på ett positivt sätt.
Efter totalt 29 skott i tävlingen stod hon inför det som alltid är svårast och viktigast.
Det sista skottet.
– Jag var ganska säker på att sätta det. Jag var mer rädd för det liggande skyttet än det stående. Jag tog ett skott åt gången och när jag sattr det sista visste jag att det kunde bli medalj, men trodde inte på guld.
Öberg öste sedan på in över mållinjen.
Där blev det väntan.
– Jag var väldigt glad och nöjd men hade dålig koll på övriga åkare så jag gick och bytte om. När jag kom tillbaka sa vår läkare att bara Laura Dahlmeier kunde hota mig. Jag såg snabbt att hon åkte långsammare än mig. Det var jättehäftigt när guldet var klart.
Några dagar senare åkte Hanna Öberg ut som åtta på den sista stafettsträckan för Sverige.
– Jag hade sett att det var många skiftningar så jag visste att chansen att göra något bra fanns. Jag satsade på ett offensivt skytte och det räckte långt.
Vid det sista hade ingen ännu lämnat vallen när Öberg gled in.
Hon sänkte snabbt skotten och kunde gå ut bakom Frankrike och Vitryssland.
– Jag fick höra att Norge jagade bakom så jag var orolig att bli ikappkörd. Jag kom ikapp Frankrike och sedan var det bara att ösa på. Jag var rädd att de bakifrån skulle komma ikapp.
Ingen gjorde det. Med ett nytt superlopp fixade hon silvret åt Sverige. Med i laget fanns också barndomskompisen Anna Magnusson.
– Det betyder väldigt mycket och var fint att vi fick göra det här tillsammans.
Ett sagolikt idrottsår är nu över för Hanna Öberg. Runt hörnet väntar 2019 och VM i Östersund.
– Det blir häftigt och spännande. Det är då jag ska prestera och vara som bäst.
Du får räkna med helt andra krav den här gången.
– Det blir en ny sak för mig. Men än så länge har jag kunnat klara sådana saker på ett bra sätt. Jag hoppas göra det igen.
Det är du inte ensam om Hanna Öberg.