Döda mobiler och tårar – sju OS-minnen från Peking

1. Mardrömmen: Pinne i halsen 23 dagar i rad

Att få en pinne nerstucken i halsen vid PCR-test – det är ungefär det värsta jag kan tänka mig i livet. Pinne i näsan är rena himmelriket jämförelsevis.

Under OS har det varit pinne i halsen 23 dagar i rad. En av testarna på hotellet i Peking njuter av att framkalla kräkreflexer hos känsliga personer som jag och passar då på att plåga oss lite extra mycket.

Vi har fått en, minst sagt, frostig relation.

En morgon grävde hon så ihärdigt att jag avbröt och gick. Bara för att en stund senare få ett mejlhot, via min chef, att jag skulle bli inlåst nästa dag om jag inte genast återvände för ännu lite mera plåga.

Härom morgonen var min favorit i farten igen. Jag var rekordkänslig och fick de där trevliga reflexerna nästan direkt – hennes reaktion? Ja, det var inte det där vanliga fantastiska rådet om att "slappna av". Hon utbrister helt enkelt i ett sällsynt elakt hånskratt, skakar lite på huvudet, och upprepar gnäggandet.

Vi kommer nog inte att fira jul tillsammans i år.

Göran Sundberg

2. Paniken när mobilen frös ihjäl mitt under intervjun

Ordern från chefen: Skriv runt tusen tecken om ditt bästa OS-minne, något som sticker ut, något som gjort starkt intryck.

Med tillägget "alla kan inte skriva om kylan". Då gör jag inte det. Inte en rad om hur det var att stampa minus 25 ur kängorna när Walter Wallberg visade vägen till Sveriges främsta vinterspel. Nämner heller inte att mobilen, trots att den var kopplad till en powerbank, frös ihjäl mitt under intervjun. Ni förstår paniken. Och lättnaden när en hygglig kollega räddade kvällen och mejlade över sin inspelning.

Men vi släpper den mot betalning utförda överlevnadskursen i de iskalla, blåsiga mixade zonerna där vi mötte stelfrusna idrottare.

Trots pandemin, de dagliga testerna, oron för att smittas och hamna i isolering, livet i den så kallade loopen, nudelsopporna och den usla logistiken kring transporterna så är det här stolleprovet till OS ett minne för livet. Helheten snarare än enskilda händelser.

Dock och till sist:

Niklas Edins curlingguld. Det var så fint att han fick det till slut.

Henrik Skiöld

3. Hyllningen – en trist avslutning på Johaugs karriär

– Ordförande Bach, vilken kinesisk idrottare har imponerat mest på dig?

Thomas Bach skockade åt frågan, ställd av en kinesisk journalist under IOK-ordförandens sista presskonferens i Peking.

Den kinesiska propagandamaskinen har inte haft det lätt under OS.

Kritiken har handlat om det misstänkta folkmordet i Xinjiangprovinsen, om situationen i Hongkong och Taiwan, om turerna kring den försvunna tennisstjärnan Peng Shuai, om stenhårda coronarestriktioner.

Men jobbet ska göras. Desinformationen ska spridas.

Och få saker är bättre än om en känd västerlänning hyllar Kina.

Bach är medskyldig till att OS hamnade i världens största diktatur – för andra gången på 14 år. Men han gick inte i fällan på den där presskonferensen.

Det gjorde däremot den norska skiddrottningen Therese Johaug efter sitt OS-guld på tremilen. På en fråga vad hon tyckte om OS-volontärernas jobb berättade Johaug hur bra allt varit i Kina och hur tacksam hon är för att ha fått komma hit.

Ett trist avslut på en fin olympisk karriär.

Petter Nilsson

4. Tårar av glädje och besvikelse – tjusningen med OS

För mig är tjusningen med att bevaka ett OS de extrema kontrasterna.

Kontrasten mellan glada meddelanden hemifrån om en restriktionsfri vardag och munskyddstvånget, handspriten och den dagliga pinnen i halsen här.

Kontrasten mellan bussar som kommer i tid och går dit de ska och bussar som i 20 minusgrader klockan 04 på morgonen helt enkelt inte dyker upp.

Men också på det idrottsliga planet.

Efter sin urkörning i slalomen – två dagar efter urkörningen i storslalom – stod Mikaela Shiffrin kvar hos oss i intervjuområdet i 20 minuter, trots att hon flera gånger tvingades pausa för att torka tårarna.

Den amerikanska alpinstjärnan talade om saknaden efter sin pappa som gick bort för två år sedan, om hur hon kände att hon svikit alla – och själv blivit sviken av det enda hon alltid kunnat lita på, sin skidåkning.

Kontrasten mot Sara Hectors glädjetårar efter storslalomguldet kunde inte ha varit större.

– Jag kunde verkligen njuta av det, det var rätt coolt, sade svenskan om sitt andraåk.

Och så är det. OS var rätt coolt. Men det ska bli skönt att komma hem.

Jens Bornemann

5. Den svenska skidstjärnan: Jag mår inte bra

Festen är slut och alla gästerna har gått hem – utom en person.

Det är mörkt, minus 22 grader och stark blåst. Där står vi några journalister i en mixad zon och väntar på Frida Karlsson efter damernas första skidlopp.

Hon kom till OS som den store utmanaren till Therese Johaug. Dagarna innan stod hon i solskenet med stort självförtroende.

Det inledande skiathlonloppet slutade med en femteplats på dåligt vallade skidor. Samtidigt som medaljörerna hyllades på stadion låg Frida Karlsson omtöcknad i en värmebod bakom målområdet. Hon vaknade av att någon hällde fruktjuice i hennes mun.

Detta var ett okänt drama för oss, där vi stod i blåsten och väntade på att få en kommentar. Därför var det omskakande att se henne, nästan stapplande, komma upp till oss. Hennes ledare ville att hon skulle åka hem till OS-byn. Hon ville träffa oss journalister, men orkade bara säga:

– Jag mår inte bra!

Detta var den första av tre kollapser som Frida Karlsson drabbades av under OS. Hon lyckades aldrig återhämta sig utan fick åka hem till Sverige med en kropp tom på energi, med krossade drömmar och utan en individuell medalj.

Anders Hansson

6. Frågan: "Kan du åka till Peking?"

Utbränt kärnbränsle är farligt i ungefär 100 000 år och ska förvaras 500 meter ned i urberget i kopparkapslar som försluts med bentonitlera, för att tunnlarna där kapslarna ligger sedan ska stoppas igen om cirka 80 år när Sverige avvecklat alla kärnkraftverk.

Om detta satt jag och skrev när samtalet kom. ”Kan du åka till Peking?”.

Varför älskar jag det här jobbet? Jo, alla fantastiska som absurda situationer man hamnar i. Inte hade jag väl kunnat tänka mig att OS i Peking skulle bli som OS i Peking blev. Inte hade jag väl kunnat tänka mig att jag skulle ha panik inför det första coronatestet på flygplatsen i Peking. Blotta tanken på att sättas i isolering skrämde mig. En stilla bön när pinnen fördes ned i näsan, vreds om.

Jag tror alla här i ”bubblan” mått sådär. Men vi har tagit hand om varandra. Tillsammans har vi upplevt något som vi aldrig hade upplevt utan jobbet vi älskar.

Niklas Svahn

7. Segern och guldet – det glömmer jag aldrig

Maten, kylan, långa arbetstimmar och pinnar i halsen – Peking glömmer jag inte i första taget. Minnesvärt och tufft – så som ett OS med TT ska vara.

Curlinghallen har varit en liten lisa för själen, med bästa fikahörnan, roliga kollegor och så klart de svenska lagens framgångar.

För allt kan hända i curling, det har jag lärt mig efter att ha följt otaliga matcher det senaste halvåret. Jag har fått nöjet att via en rad intervjuer lära känna Lag Edin lite närmare – framförallt Niklas Edin – och blev tidigt införstådd med att allt annat än en guldmedalj i princip var otänkbart för svenskarna i Peking.

I curlinghallen har jag dagligen följt (mestadels) framgång efter framgång i grundomgångarna. Till slut kom den – en otrolig nagelbitare till finalmatch mot Storbritannien. Jag klarade faktiskt inte av att titta på slutet av matchen. (Men jag hörde hela tiden DN-Jens kommentarer, så jag missade verkligen ingenting).

Så kom segern och guldet. De ansiktsuttrycken och glädjen som laget brast ut i nere på golvet – det glömmer jag nog aldrig. Sådan otrolig glädje och guld till ett lag som verkligen har jobbat för det. Det är den typen av glädjefyllt ögonblick som man sällan får uppleva som "vanlig" nyhetsreporter. (Eftersom det mesta vi rapporterar är elände…).

Anna Karolina Eriksson