Tolv år.
Det är så länge sedan jag som fjunig 22-åring åkte till Tyskland för att följa Sverige i VM.
Det känns som att ett halvt liv har passerat sedan dess. Så är det väl också. Universitetsexamen, tusentals sedda och spelade fotbollsmatcher, jobbsök här – vikariat där, fastanställning, husköp, giftermål och föräldraskap. De senaste tolv åren har varit och kommer förmodligen alltid vara den mest händelserika och betydelsefulla perioden i mitt liv.
Ändå har jag ändå alltid längtat efter den här dagen.
Den då ett fotbolls-VM för herrar med Sverige inleds.
Utifrån min högst personliga känslomässigt styrda idrottsliga världsbild blir det inte större.
Under de här tolv åren har jag fått vara med om fantastiska händelser på nära håll. Sådant som mitt 22-åriga jag inte kunde föreställa sig: Piteå IF:s uppgång och just nu enorma framgång i damallsvenskan. Hanna Öbergs historiska guldknock i OS. Charlotte Kallas enastående karriär. De har skapat oförglömliga upplevelser.
Men den förväntan och det pirr i magen jag nu känner kan bara ett fotbolls-VM med Sveriges herrar framkalla.
Svaret finns väl som vanligt i barndomen.
Mina första nyfikna minnen är från VM 1990. Det exploderade senare i total förälskelse och hängivenhet 1994. Den sommaren har präglat hela mitt idrottsnördiga liv och ja – jag måste erkänna det – hela mitt liv i stort.
Jag har varit med om alla idrottens spektrum. Från dödsfall till glädjetårar. Det ger en viss avtrubbning med tiden.
Där står VM i fotboll som en motvikt. Minnena och framförallt känslorna från 1994 kommer jag alltid att bära med mig. Jag var tio år. Rätt ålder, rätt sommar, rätt mästerskap. De sena matcherna på kvällar och nätterna med värmen som stadigt sällskap. Idolbilderna som klistrades in i samlaralbumet. Affischerna på Alexi Lalas och Martin Dahlin i pojkrummet. Försöken att härma Brolins frisparksvariant på bakgården.
Där och då skapades ett beroende. Jag är inte kvitt än och kommer förhoppningsvis aldrig bli. Fotbollen har skänkt mitt liv så mycket extra innehåll och mening. Det har varit kartan och kompassen som lett mig rätt, både i val av yrke och privat. Jag träffade till och med min fru under EM i fotboll 2012.
När Sverige kvalade in till detta VM bjöd det på en svettfylld cocktail av adrenalin, nervositet, spänning och innerlig glädje som bara livets stora ögonblick ger en som vandrat från yngling till man.
4357 dagar har passerat sedan den senaste VM-turneringen med Sverige avslutades. Det kan dröja lika länge till nästa gång. Nu går jag på pappaledighet och ska njuta så mycket jag kan.
VM kommer bli underbart oavsett hur det går för Sverige. Den mätta dagen är trots allt aldrig störst.