Man brukar många gånger säga att silver är guld värt när det gäller idrottsliga prestationer på så hög nivå som världsmästerskap. Men det lyste ingen guldglädje ur de fyra svenska VM-medaljörernas ögon när de intervjuades efteråt. De hade satsat på guld för både herrar och damer - och dessutom gjorde de i princip allt rätt under de två finalernas gång.
Det var bara det att de lag som besegrade dem också gjorde allt rätt - och lite till.
Den svenska taktiken i båda loppen var att våra två norrbottniska distansåkare, Charlotte Kalla och Marcus Hellner, skulle ge allt på sina sträckor för att om möjligt skapa försprång åt de två avslutarna Ida Ingemarsdotter och Emil Jönsson.
Tyvärr förstördes möjligheterna något av det snöfall på natten och morgonen som gjorde banorna mjuka. Det blev därmed inte lika lätt att få till den perfekta teknik som hade kunnat ge Marcus och Charlotte övertag på sina respektive sträckor. Men de löste ändå sina uppgifter på så bra sätt att det till slut blev silver.
I herrloppet kunde det med lite stolpe-in blivit guld, medan damerna var chanslösa när inte Ingemarsdotter inför sista sträckan fick något försprång till den fria sprintteknikens nu krönta drottning, amerikanskan Kikkan Randall. Men det var Kikkans lagkamrat Jessica Diggins som stod för tävlingens stordåd genom att trots en tappade stav hålla undan på sin slutsträcka och skapa guldläge för Randall.
Tävlingens magplask stod de båda norska lagen för. Pål Golberg heter den olycklige som i semifinalen på femte sträckan drabbades av totalstopp och därmed gjorde det omöjligt för Petter Northug att åka ikapp och greja en finalplats.
Men inför fortsättningen av detta VM ska alla veta att Northugs tappra men hopplösa försök gjorde att han vann slutsträckan med åtta sekunders marginal.
Norge har två längdguld hittills, och det är väl ingen tvekan om hur loppet i går skulle ha slutat i fall inte Marit Björgen föredragit att vila, precis som hon gjort tidigare i VM och OS. Den norska uppvisningen i lördagens skiathlon var magnifik med de fyra främsta placeringarna, en prestation som inte inträffar särskilt ofta i mästerskap. Sverige har gjort det två gånger, båda på femmilen och så långt tillbaka som OS 1928 och OS 1936.
Nu är det en respektive två vilodagar fram till vad som i förväg utpekats som de bästa svenska möjligheterna till guld tillsammans med sprintstafetterna. 10 respektive 15 km med fri åkteknik står på programmet och det är nu vi släpper fram trion Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Johan Olsson uppbackade av främst Emma Wikén och Daniel Richardsson.
Charlotte blev olympisk mästarinna på denna sin favoritdistans 2010 efter ett magnifikt lopp. Därefter har hon aldrig missat prispallen i världscupen på denna sträcka.
Men hon ställs förstås mot en koloss till motståndare, en utvilad Marit Björgen. Efter 2010 har Björgen ofta besegrat Kalla, och vem som är favorit är det ju inget att snacka om. Men sviktar Björgren det allra minsta och Kalla har sin kropp och utrustning i form, kanske det skulle kunna bli lite match i alla fall.
Piteå Elits stjärnskott gjorde för övrigt en bra insats i skiathlon med sin sjätteplacering. Men det händer något med hennes benmuskler när den fria tekniken tar över. De verkar drabbas av chock av den annorlunda belastningen. Visserligen ganska kortvarig, men dyrköpt när de röda armadan var ovänlig nog att sätta högsta möjliga fart efter skidbytet.
I herrarnas läger andas det otvivelaktigt optimism inför onsdagens 15 km. Marcus Hellner är i bra form, och Johan Olsson visade i Davos för en vecka sedan hur fort han kan åka. Fast det är klart... det finns inga lättköpta medaljer när Dario Cologna, Petter Northug och ytterligare ett par norrmän, fransmannen Manificat och hela det ryska laget står på samma startlinje.
Men - och det är viktigt: det är inte samma startlinje vid samma tidpunkt, något som framför allt kanske kan gynna Johan Olsson till en slutlig medaljposition.