Det är inte ofta man ser en så uppspelt detroniserad favorit som vad Marcus Hellner var efter målgången på Dundret i lördags.
Inte heller ofta man ser en så besviken fyra i världscupen som Charlotte Kalla.
Bådas reaktioner var förklarliga.
Hellner hade dels besegrat Northug - som han ännu aldrig fått stryk av i Gällivare - dels övervunnit de tvivel han hade inför tävlingen; "är verkligen min form så bra att jag kan konkurrera i toppen". Nu vet han att han är det.
Kalla hade i sin tur stått på rumpan i en utförslöpa, vilket hon förlorade sin pallplats på. Ambitionen var att utmana Marit Björgen om segern - det hade hon möjligen kunnat göra, åtminstone konkurrera med Johaug om andraplatsen - och ilskan verkade framförallt rikta sig inåt: mot sig själv, för att hon är alltför feg när det lutar utför. Och är det någonstans man inte får fega som skidåkare så är det just i utförskörningarna. Då tappar man självförtroende och ibland balansen. Men även utan fall går det värdefulla sekunder mellan en duktig och en mindre skicklig utförsåkare.
Intressant att jämföra Charlotte Kallas utförsåkning med helgens riktigt positiva svenska åkare, Lisa Larsen. I stafetten, där det visades TV-bilder från praktiskt taget varje utförslöpa, såg man hur Charlotte om inte plogade så dock sladdade sig igenom kurvorna, medan Lisa stod rakt på. Bara där skilde säkert mer mellan dem än det avstånd Charlotte hade till Björgen i sträcktid, fem sekunder.
En annan skicklig utförsåkare på damsidan är Kikkan Randall, som anför det talangfulla amerikanska laget. Hon vann världscupen i sprint i fjol och är det någon gren där man måste kunna gena i kurvorna och stå rätt på skidor är det just i sprint. Och av vad Randall visade i Gällivare talar det mesta för att hon ska kunna vara med i sprinttäten även i vinter.
Det är möjligt att Charlotte står på öronen fler gånger i vinter. Men nu vet hon, precis som Hellner, att hon trots sina brister där är konkurrenskraftig inför fortsättningen.
I Kuusamos 3-dagarstour kommande veckoslut, det börjar redan på fredag, blir det upp till bevis igen.
Och då handlar det till att börja med om sprint i klassisk teknik. Normalt inte våra två världsstjärnors favoritdistans. Men faktum är att Kalla i fjol gjorde sina överlägset bästa sprintlopp just med klassisk teknik. Hon var till och med tvåa i Kuusamo! Däremot blev Hellner inte bättre än 53:a där.
Även om det inte blev någon vinst i Gällivare i år, måste den svenska insatsen ändå få pluspoäng. Mot den röda armadan med segrar i samtliga lopp och överraskande styrka på herrsidan har dock vårt landslag mycket att ta igen. Visst var det några som inte kom upp till den standard inte minst de själva hade hoppats, Richardsson, Johan Olsson och Anna Haag framförallt, men bakom Kalla och Hellner stack Lisa Larsen upp som vinterns främsta utropstecken hittills.
Lisa har länge tillhört kategorin talanger - hon var lika lovande som 18-åring som vad Sofia Henriksson är nu - men efter det hon tog steget över till seniorklassen har det gått trögt. Fram till nu. Hon kommer att vara bofast i landslaget lång tid framöver.
Detsamma borde gälla sensationen från Bruksvallarna, Emma Wikén. Hon gjorde visserligen ett halvdant lopp i lördags, även om hon plockade poäng i världscupen, men fram till dess hon på söndagen blev omkullåkt av en fransyska i stafetten, visade Emma att loppet i Bruksvallarna inte var någon tillfällighet. Fortsätter formen att hålla i sig, vill hon säkert ta upp striden med Ida Ingemarsdotter och Sofia Bleckur om att åka någon av de klassiska distanserna inför fortsatta stafetter. Exempelvis vid VM i februari.
Bortsett från Charlotte Kalla hade ingen av Piteå Elits deltagare någon av sina bättre dagar. Det bör dock noteras att Mia Eriksson blev 6:a på den sista stafettsträckan; den styrkan blir bra att ha i grunden när Mia åker sprintlopp längre fram i vinter. e
Frille Eriksson
sporten@piteatidningen.se
0911-645 40