Om man så här, efter den sista stora skidhelgen inför julen och det nya året, får tillåta sig att önska något speciellt av våra lokala och nationella skidhjältar, så är det framförallt att de får vara friska.
Därmed vet vi även att de är konkurrenskraftiga.
Det gäller inte minst Charlotte Kalla och Marcus Hellner inför Tour de Ski vid årsskiftet och VM i mitten av februari. Samt, inte att förglömma, de SM-titlar som står på spel. Först i Falun i slutet av januari, sen i Boden i början av april.
Lyckas båda pricka in sina formtoppar när det verkligen gäller, kan det bli glitter i gyllene format under de närmaste månaderna.
Men det handlar också om våra stjärnor av kanske något mindre lyskraft i Piteå Elit. Jag är helt övertygad om att kvartetten Mia Eriksson, Jesper Modin, Magdalena Pajala och Jennie Öberg har kapacitet att slå sig in i de landslagstrupper som är på väg att nomineras. Men första förutsättningen är förstås att hälsan står pall för alla yttre påfrestningar som vinteridrottare alltid testas med.
Det är alltid en hårfin gräns som konditionsidrottare, framförallt vintertid, ska försöka hålla sig på rätt sida om. Med kroppen ansträngd till det yttersta av tuff träning/tävling, behövs det inte mycket för att någon elak bacill ska slinka igenom nätet och ställa till med problem.
Det var si och så hur Piteå Elits aktiva klarade av den saken i fjol. Och den här säsongen har inte börjat mycket bättre.
Framförallt är jag orolig över att läkarna inte hittar orsaken till Jesper Modins problem. Till skillnad från VM-vintern 2010 lyckades inte Jesper ta sig till en enda individuell sprintfinal i världscupen förra säsongen. Och nu har det startat så illa att han tvingats ta timeout från både tävlingar och hård träning.
Desto roligare då att Magdalena Pajala verkar ha hittat tillbaka till det vi vet att hon kan. Hennes lopp i Quebec förra helgen gav klara besked i den vägen. När hon stod på öronen i lagsprinten hade hon hunnit visa både snabbhet och styrka att ta igen förlorad mark som det ofta kan bli när två åkare bildar par.
I den individuella tävlingen dagen därpå var skillnaden hårfin från en finalplacering. Det är evigheter bättre än förra vintern, då Magda hade placeringarna 28-31-43 i sina tre starter i världscupen.
Lite sämre gick det i Canmore, men hon avancerade från kvalet och knep några poäng i världscupen.
En annan sak att glädjas över så här långt in på vintern är att hela Sverige lyser vitt både inför julen och inför skidsäsongen. För skididrotten betyder det ofantligt mycket; barnen ges chansen att även i de sydligaste landskapen känna på denna roliga och fostrande sport, handlarna får möjlighet att sälja det de inte lyckades med för ett år sedan och - inte minst viktigt - tävlingsverksamheten hos klubbar och distrikt kan genomföras utan inställda evenemang.
Låt oss hoppas att vi får några sammanhängande vintrar med god snötillgång. Då kanske distrikten även långt söderut, som på 60- och 70-talet, producerar talanger som slår sig in i landslagen. Thomas Wassberg (Värmland), Mathias och Thobias Fredriksson samt Jan Ottoson (Dalsland), Lars Håland och bröderna Blomqvist (Stockholm), Björn Lind (Uppland), Thomas Magnuson och Anna Frithioff (Östergötland), Torgny Mogren (Närke), Jenny Olsson (Västmanland) och Emelie Öhrstig (Västergötland) tillhör de mest ända.
Våra bästa distansåkare föredrog att ladda upp på hög höjd inför julen i stället för att göra resan över Atlanten.
Det betydde att Emil Jönsson med två vinster i sprint - han är nu uppe i dussinet fullt i världscupen - övertog ledningen i den totala världscupen. Sprintsegrar har han därmed vunnit mer än någon annan i världen. Men för att få kallas världens bäste genom tiderna måste Emil komplettera sin suveränitet i världscupen med guldmedaljer även i VM och OS.
Varför inte börja i Val di Fiemme om ett par månader?