Det finns minnen, dagar, timmar, minuter och sekunder som för alltid etsar sig fast i våra själar. Sådana där stunder som vi alla vill uppleva i livet. Sådana där det bara fanns just här och just nu. Då adrenalinet pumpar, pupillerna förstoras, händerna blir svettiga, munnen torr och hjärtat vill hoppa ur kroppen och göra frivolter av glädje. I efterhand ger blotta tanken på det som varit rysningar av välbehag när håret reser sig på armarna och en varm känsla sätter sig i bröstet. Det är väl sånt som kallas kärlek. Men det behöver inte bara var till en person. Det kan vara till knutet till en händelse, en sekund som för evigt är inristat i ens DNA.
Den 15 juni 2006 vid klockan 22.45 hade jag en sådan upplevelse. Platsen var exakt den samma som jag i dag för första gången återvänder till. Olympiastadion i Berlin är inte den vackraste av arenor i världen, men den bär det vackraste av minnen för mig och tiotusentals andra svenskar.
När Fredrik Ljungberg nickade in 1-0 till Sverige mot Paraguay i minut 89 fick jag uppleva något nytt. Det har förändrat min syn på fotboll för alltid. Den explosion av eufori som skedde då tillsammans med 50 000 svenskar är det mest häftiga jag någonsin har upplevt. All gemenskap, förbrödring och kärlek briserade på en sekund. Det var en fantastisk upplevelse. Det finns inget som kan ena det svenska folket så mycket som ett herrlandslaget i fotboll. Det finns inga händelser som kan få Sverige att stå still och sluta upp bakom samma gemensamma sak på det sättet. Det visade sig VM-turneringarna 1958, 1994 och 2006. De stora mästerskapen spelas vart fjärde år, just då måste spelarna var som bäst. Just då måste de prestera och den långa tiden gör allt så svårt och alla segrar så sköna. När alla inbyggda förväntningar och förhoppningar som funnits i åratal sedan briserar på en sekund i vi mot världen då är livet så där underbart som man alltid vill att det ska vara.
Den bästa fotbollen spelas många gånger i Champions League. Det är ingen tvekan om det. Men klassen, spänningen, dramatiken finns i allra högsta grad i EM och VM också. I en värld där idrotten allt mer kommersialiseras där marknaden, pengar och den som har mest pengar styr så är landslaget något annat. Visst har de rika länderna och fotbollsförbunden större chans att lyckas. Men du föds in eller invandrar till ett land och landslag. Du köps inte över från en nationalitet till en annan och byter vart annat år. Det skapar en långsiktighet och gemenskap. Zlatan har spelat i massor av klubbar, men bara för ett land - Sverige - och det är här han kommer att vara störst när karriären är över.
Självklart ska spelare byta klubbar och rika investerare satsa mycket pengar. Det höjer intresset kring fotbollen, det gör Silly Season väldigt intressant varje år. Det här medför att saker förändras och fotbollen får extra dimension när vi kan se några av planetens största stjärnor i samma lag. Det höjer kvalitén och ökar intresset. Jag är inte emot klubbfotbollen på något sätt. Det är bara en annan värld än landslagens och av två goda ting gillar jag den senare bättre.
Oavsett vilket klubblag det är i Sverige så finns det inget som för ett helt folk kan skapa den gemenskap och sammanhållning som landslaget. Jag har varit på många vanliga utlandsresor i mitt liv. Jag har också varit på EM och VM i fotboll. Den stämning, vänskap och prestigelöshet mellan främlingar där alla verkligen är kompisar med alla finns inte någon annanstans i samhället. Det är fotbollens goda kraft. Det är landslagets goda kraft.
Ikväll intar jag min plats på Olympiastadion i Berlin, får jag uppleva något som bara till liten del är detsamma som den magiska kvällen i juni för sex år sedan är jag mer än nöjd.
Heja Sverige!