Det lokala idrottsåret 2018 slår alla rekord.
Det är utan tvekan det bästa någonsin sedan priset instiftades 1956.
Kandidaterna har varit så många och av sådan hög klass att det saknar motstycke.
En titt på vilka som inte får medaljen säger något om den oerhörda nivå som varit.
När Hanna Öberg tilldelades utmärkelsen 2016 var det för sina två JVM-guld. Bäst i svensk skidskyttehistoria.
I år blev hon slagen av lillasyster Elvira Öberg – som tog tre guld. Ändå var Elvira chanslös i diskussionen det här året.
Luleå/MSSK vann SM-guld i ishockey för andra gången. Men räckte inte till i juryns diskussion.
Charlotte Kalla upplevde ett OS som ingen annan representant för en Piteåklubb någonsin gjort. Ett guld, tre silver, totalt fyra medaljer.
Ändå.
Det räcker inte för PT-medaljen.
Det är egentligen fullständigt sanslöst.
För att förstå varför måste vi gå till det som styr – kriterierna:
”PT-medaljen går till den utövare, eller lag med stark anknytning till Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur eller Arjeplog som stått för den största idrottsliga prestation under året. Bragmomentet vägs in som en viktig del i bedömningen av pristagare”.
I det här fall var det bragdmomentet som sorterade bort Kalla. Hon har helt enkelt presterat på sådan hög nivå i så många mästerskap att hon i fråga om bragd inte når upp till samma nivå som vinnarna.
I hennes fall har det som tidigare var en bragd blivit det normala. Skidåkaren har tilldelats priset två gånger tidigare. Den tredje får vänta.
Det var helt enkelt två andra kandidater som gjorde extrema insatser.
Hanna Öberg stod för den största bragden en individuell svensk idrottare utförde 2018. En av de största i den svenska OS-historien.
Den dag på fyra år när alla världens skidskyttar vill vara bäst var det bara hon som var det. I sitt första OS och det i mest utsatta läget, med ena handen på guldet, visade hon enorm mental styrka och sänkte sitt 20:e skott utan darr på handen. I en idrott som kombinerar uthållighet, teknik och mental styrka som ingen annan besegrade hon hela världseliten och åkte in i den svenska idrottshistorien.
Några dagar senare följde hon upp det med en enorm slutsträcka i stafetten och förde upp Sverige från åttonde till andra plats. Att bortse från Hanna Öbergs prestationer 2018 hade varit totalt omöjligt.
Samma sak gäller den andra vinnaren av PT-medaljen.
När Öberg stod för den största individuella insatsen 2018 – var det Piteå IF:s signum bakom den största laginsatsen på nationell nivå.
Individ mot lag.
Internationell kontra nationell nivå.
En mindre sport mot den största.
Avvägningen har inte varit enkel.
Men Piteå IF:s bragd gick inte heller att bortse ifrån. I en av världens absolut bästa ligor, i världens största sport, tillhörandes en klubb med små resurser 85 mil norr om närmsta konkurrent gjorde de något unikt. Norrbottens fotbollshistoria har alltid varit kantad av misslyckanden och fiaskon. PIF har skrivit om den för evigt. Ställt våra föreställningar om vad som är möjligt och inte på ända. Sprängt en barriär som setts som omöjlig att rubba. Där ligger bragden. Inte i att PIF som tagit medaljer tre år i rad, eller varit seriens bästa lag hösten före, nu vann SM-guld. Det i sig var faktisk ingen skräll. Men att ha byggt upp sig till en sådan position är en stor bragd.
I slutändan gick det varken att tilldela PT-medaljen till en vinnare eller dela på den.
Istället är det två separata vinnare det extrema idrottsåret 2018.
Om de kommande 365 dagarna bara bjuder på något hälften så bra kommer 2019 att bli alldeles fantastiskt.