Norra Latin 9 april 2018. Klubbarna var där. Nationell media också. Men att Piteå IF tillhörde skaran gjorde inget större intryck på någon. Noll procent såg laget som en vinnare av den högsta serie där de varit bäst sista tio omgångarna några månader tidigare.
Faktum är att klubbens utsända inte fick en enda fråga från någon medierepresentant på plats den där upptaktsträffen. Besviken vände tränaren Fredrik Söderholm hem. Han berättade för laget vad som hänt. Frustrationen vändes snabbt till positiv energi. Budskapet inom gruppen var tydligt. "Vi ska visa dom jävlarna i övriga Sverige hur bra vi är". Ett halvår senare höjde Ellen Löfqvist Kronprinsessans Viktorias pokal i skyn och PIF visade långfingret åt hela övriga Sverige.
För ett lag som alltid vänt nackdelar till fördelar. Fördomar till motivation. Utanförskap och geografisk avstånd till framgångsfaktorer, var det som hände på upptakten bara en förstärkning av det laget redan visste. "Det är vi mot världen".
PIF behöver inte söka länge efter nya sådana motivationsfaktorer säsongen 2019.
Svenska Fotbollförbundet har just gett dem ett genom ett oförklarligt agerande som egentligen bara är för sorligt. För Piteå visst, men framförallt för damfotbollen och det egna förbundets syn på den.
Ut med 2019 in med 1989.
Bra jobbat.
Så vad vet vi.
SAS piloter strejkar. Att så kunde ske har varit känt i flera veckor.
Piteå-LB07 ska spela lördag. En dag efter strejken eventuellt inletts.
Avståndet mellan Piteå och Malmö är i runda slängar 150 mil.
Vad gör en elitorganisation då? Väntar till att inga flyg går, rycker på axlarna och tänker "hoppsan det som troligt kunde hända hände också". Eller tänker organisationen till någon vecka i förväg och har en plan B?
LB07 hoppades uppenbarligen få förbundet på sin sida och komma undan om strejken inträffade.
Det var en ovanligt skarpsynt och korrekt analys.
Där finns det mest sorgliga kapitlet i den här pinsamma historien.
Svenska Fotbollförbundet säger sig kämpa för jämställdhet. Det har visat sig svaja vissa gånger. Det här är bland det mest pinsamma i den aspekten sedan Therese Sjögran fick... ingenting och Anders Svensson en bil.
Agerandet är direkt kontraproduktivt.
Svenska Fotbollförbundet fattar inledningsvis ett beslut om att ställa in matchen i helgen utan att ens prata med Piteå IF. Beskedet dimper ner som ett mejl.
Proffsigt. Rättvist. Rättssäkert. I Nordkorea.
Piteå IF gör sedan LB07:s jobb och hittar en resväg som fungerar så att matchen åtminstone kan spelas söndag.
Men nu har LB07 bestämt sig som en trotsig femåring. De vill inte komma. Varför? Det är ju långt.
Jag trodde man spelade i en serie för att spela matcher.
Förbundet håller med LB07. Skåningarna behöver inte det.
Ursäkta. Vad är det här för pajasfasoner.
I en av världens bästa ligor, i planetens största sport tillåter det förbund, som säger sig kämpa hårt för professionaliseringen, att en match ställs in efter ett lags självförvållande inkompetens. Det trots att möjligheten till spel finns två dagar senare.
Om det hade hänt på herrsidan?
Njaeeee....
Vad skedde när vulkanen på Island spydde ut aska 2010? Barcelonas superstjärnor fick sätta sig på bussen och åka 100 mil genom ett par länder för att spela i Milano mot Inter i Champions League.
Förbundet visar att det tydligen inte är viktigt att matchen spelas. I alla fall inte norr om huvudkontoret i Stockholm.
De nervärderar det arbete, den själ, det - faktiskt - liv som många fotbollsmänniskor, inom Piteå IF i det här fallet, lägger ner för att förbereda sig optimalt på en match som nu aldrig blir av. De trampar på sin egen fotbollsrörelse hela vägen från damallsvenskan ner till drömmande tjejer i flickor åtta. Budskapet: fotboll för tjejer är inte viktigt.
Inte nog med att spelare och ledare, med vanliga arbeten vid sidan av, försöker driva fotboll av världsklass så långt bort från den övriga fotbollsvärlden det går att komma.
Som tack motarbetas de av förbundet.
Det finns ett uttryck för sådant här.
Självmål.