För några dagar sedan skrev jag i denna spalt att Sverige inte gör något bra VM i Val di Fiemme. Det är läge att ta tillbaka det påståendet.
Visserligen avsåg jag antalet guldmedaljer - vid OS 2010 blev det tre och vid VM året därpå två svenska guldmedaljer - men nu har anhopningen av silvermedaljer blivit så stor att den svenska insatsen trots avsaknad av guld måste få med beröm godkänd. VM:et är ju dessutom inte klart ännu.
Vid fyra av silverprestationerna har Norge åkt före i mål, vid de andra två (sprintstafett) är det Rysslands herrar respektive USA:s damer.
Guld överglänser visserligen allt annat. Men det är inte fy skam att vara näst bäst i världen heller.
Det blev ingen katt- och råttalek i gårdagens stafett. Däremot ett räv- och rackarspel som det brukar bli ibland, när ett par nationer (som nu Norge och Sverige) anser sig vara så överlägsna sina konkurrenter att de kan tillåta sig att i vissa skeden av loppet släppa upp dem.
Det var inte förrän på sista kilometern som Calle Halfvarsson satte fart med Petter Northug i hasorna. Och då blev motståndarna helt plötsligt statister.
Visst slutade det som det brukar trots att Calle åkte sista sträckan i stället för Hellner. Men det ska sägas att Calle verkligen bjöd upp norrmannen till dans. Dennes acceleration på upploppet visade sig dock vara alltför snabb även för den nye avslutaren.
Ska Sverige eller någon annan nation få stopp på denne tidernas starkaste slutman på längdskidor, alltså Northug, måste det ske innan sista sträckan börjar. Och det hade varken Daniel Richardssson eller Johan Olsson kraft (eller kanske tillräckligt bra skidor) för att orka den här gången.
Marcus Hellner gjorde ett försök på sin tredje sträcka, men hans ryck sattes in för sent för att det skulle få någon effekt inför avslutningen.
Sverige har bra landslag, framförallt på herrsidan men även bland damerna. Hos de senare verkar det dessutom, med tanke på framtida mästerskap, finnas något bättre återväxt. Våra damjuniorer, som åker JSM i Örnsköldsvik nästa vecka, vann junior-VM i just stafett för några veckor sedan. I det laget ingick bland annat Sofia Henriksson från Strömnäs och Stina Nilsson, som i år både vunnit JVM och blivit 5:a på stora VM i sprint.
Stina är alltså flygfärdig redan nu, Sofia och de övriga får i första hand sikta in sig på VM i Falun om två år - plus många, många framtida mästerskap. I dagens internationella elit är italienaren Giorgio Di Centa, 41 år, den outtröttligaste; han har tävlat i nio världsmästerskap och fyra olympiska spel - och fortfarande nämns hans namn med respekt när favoriterna inför söndagens femmil ska plockas ut.
Med all säkerhet gör Di Centa sitt femte OS i Sotji nästa år. Kanske räcker han till och med över Falu-VM 2015.
Kan det bli någon fler svensk silvermedalj under helgen?
Tveksamt när det gäller damerna. Björgen/Johaug från Norge och Kowalczyk torde ta hand om medaljplatserna. Men det ska bli intressant att se både vad Charlotte Kalla och Emma Wikén förmår. Charlotte var 6:a på 30 klassiskt vid OS 2010, medan Wikén är oprövad internationellt på distansen. Båda var alerta i stafetten och visade att formen finns där.
Betydligt större tro på medalj vågar man nog sätta till Johan Olsson i femmilsloppet. Han var OS-trea just med den klassiska tekniken och hans form verkar det inte vara något fel på. Dessutom har han till skillnad från många andra tävlat sparsamt i Val di Fiemme.
Att det blir mycket norskt i mästerskapets avslutande prislista kan man utgå ifrån. Skulle det vara så att Martin Johnsrud Sundby tillfrisknat, sätter jag min slant på honom. I varje fall om det blir hyfsad fart i loppet. Petter Northug vill förstås också ha ett ord med i laget, och dessutom borde det vara läge för Ryssland att efter ett till stora delar misslyckat VM skicka fram någon av sina tidigare i vinter så slagkraftiga herrar i främsta ledet.