I få sporter har ett sämre lag så stor chans att ta poäng mot ett bättre som i fotboll. Det finns det stora internationella undersökningar som visar. Men ofta är fotbollen enkel den med: det bästa laget på pappret är också bäst på planen och vinner. Så var det i går.
Aldrig någonsin tidigare har ett sådant stjärnspäckat damfotbollslag visat upp sig på LF Arena. Det värsta var inte att Piteå inte hade chansen mot Tyresö - det värsta var att Piteå hade chansen men inte tog den.
Tre gånger i första halvlek släppte giganten garden, Piteå såg lägena men fick inte in mer än ett slag och ett par jabbar. Någon knock var aldrig nära, då hade Piteå behövt sätta alla sina jättelägen för att skaka jätten rejält. Nu blev det bara ett mål.
Men det är ingen slump. En av de stora skillnaderna mellan Piteå och Tyresö är just effektiviteten. När Hanna Pettersson frispelad försökte passa istället för att skjuta och när Ann-Mari Dovland bommade mål vid sitt friläge samtidigt som Tyresö gör fem klassmål handlar det inte om tur och otur.
Det handlar om skicklighet och i det avseendet var Tyresö som väntat mycket bättre än Piteå.
Marta är det stora affischnamnet i Tyresö och världen. Visst hade hon några riktigt fina tekniska nummer och framspelningar. Men min favorit är Veronica Boquete. Hon kan vara världsfotbollens mest underskattade spelare. Hon var bäst igår och visade en briljant teknik och spelsinne. Så låg hon också bakom några av målen och var lysande i första halvlek. Men då Marta (Brasilien), Homare Sawa (Japan) och Alex Morgan (USA), tillsammans med övriga i världstoppen får glänsa i OS och VM så har inte Boquete den möjligheten som spanjorska. Därför är hon mer okänd, men faktum är att hon blev vald till bästa spelare i den amerikanska proffsligan innan den lades ner.
Piteå föll med 1-5 och det är inget att varken skämmas eller hurra för. Tyresö har vunnit med det tre matcher i rad i damallsvenskan.
Offensivt gjorde Piteå en bra match. Laget skapade förvånansvärt många målchanser mot Tyresö. Jennifer Nobis och Hanna Petterssons djupledslöpningar skapade oreda, Sofie Persson hade ett par fina bollar i djupet och norskan Ann-Mari Dovland gjorde sin hittills bästa insats i PIF-tröjan.
Defensivt var det mer problematiskt. Kanterna var som många gånger förut ett svaghetstecken och Piteå fick slita hårt när Tyresö kom i anfallsvåg på anfallsvåg i första halvlek.
Det här var inte någon match Piteå skulle vinna. Men faktum är att PIF nu står på tre raka förluster i serien och det kan mycket väl bli en fjärde mot Göteborg borta i nästa omgång. Piteå kommer inte att springa in som favorit i det mötet. Men kan Piteå behålla offensiven och stabilisera sig bakåt så finns helt klart möjligheten till tre poäng.
Upp som en sol och ner som en pannkaka. Piteå IF:s division 2 herrar kan verkligen det här med att blanda och ge. En bra insats har under senaste säsongerna ofta följts av en dålig i matchen efter. Så följdes också den strålande insatsen mot Skellefteå med ett bottennapp mot Sollefteå. Just skillnaden mellan högsta och lägsta nivån inom matcherna och från match till match har varit Piteås akilleshäl under ett par år. Kapaciteten inom laget finns, men som för alla individuella idrottare och lag gäller det att komma så nära max som möjligt gång på gång. Där har Piteås herrar en hel del att lära.
Poängen mot Sollefteå var nödvändig. PIF har inte alls säkrat kontraktet, men en förlust kunde ha blivit avgörande i långa loppet. Nu är trots allt skillnaden till jagande Sollefteå oförändrad. Med Victor Brännström, Alexander Rönnqvist och Erik Sundström tillbaka i laget framöver ökar Piteås slagstyrka några snäpp. Men det gäller att få ut potentialen också...