Den här tiden ifjol hade Luleå Hockey skrapat ihop samma poängantal som i dagsläget. Tabellplaceringen var densamma och hela hockey-Sverige talade om jättefiasko. Då hade ett uppblåst och ganska stjärnspäckat gäng startat oväntat svagt. Innan säsongen var över var ändå Luleå det lag som pressade blivande mästarna hårdast i slutspelet.
Förra säsongen förfogade Luleå över ett material som rätt sammansatt blev ett stabilt bygge även om det tog tid. Krisstämpeln suddades ut ju längre säsongen gick. Den här gången kommer den inte att blekna lika lätt. Om det nu ens är möjligt.
Jag tror i alla fall inte det. Luleå har helt enkelt inte nog vass spets för att ens ta sig till slutspel. Fem raka förluster och 0–9 i de två senaste matcherna säger en hel del.
Målvakterna och backarna är bra med SHL-mått mätt. Linan med Johan Forsberg, Mastomäki och Karl Fabricius arbetar alltid hårt. Den tilltänka tredjekedjan med Anton Hedman, Andreas Falk och Petter Emanuelsson har levererat bäst framåt, men de tilltänkta spetslinorna har mestadels åkt omkring på tomgång. Förvärv som Tim Kennedy och Karl Mouillerat har inte visat något som duger i SHL så här långt in i serien.
Tränartrion förfogar inte över offensiva äss som Jacob Micflikier eller Lucas Wallmark i den här säsongens trupp. Inte heller över en krigare som Jonathan Granström. Och vad värre är. Det verkar inte finnas spelare på marknaden som kan lyfta laget. Ordet kris är flera resor mer befogat idag än för ett år sedan när det gäller Luleå Hockey.