Trots att många skidälskare anser att VM i Oslo för två år sedan blev ett svenskt misslyckande (med vallafiaskot de inledande dagarna på näthinnan) så har Sverige faktiskt två guldmedaljer att försvara när det nu drar ihop sig till VM i Val di Fiemme.
Jag inbillar mig att den svenska landslagsledningen så här inför starten skulle anse att två segrar vore mer än guld värt när årets VM sammanfattas om ett par veckor. Om det nu inte vore så att vinsterna i Holmenkollen hade tagits i de två discipliner som ligger lägst i rangordning av längdgrenarna, individuell sprint och lagsprint.
Det är ju inte riktigt detsamma att vinna framförallt lagsprinten som en femmil eller en stafett. Även om det i förteckningen över nationernas sammanlagda medaljskörd är lika mycket värt.
Målet inför denna månads samlade mästerskap är lite olika beroende på vilken sida av Kölen vi befinner oss. Vi i Sverige skulle alltså tacksamt ta emot ett par guldmedaljer. Även om det endast gäller sprintgrenarna.
I Norge har man utan att tveka satt upp sitt mål till ytterligare ett dussin (totalt 14) - och då gäller det inte sammanlagda antalet medaljer utan endast den ädlaste varan.
Men så har ju också Norge segerkandidater inte bara i längd och backhoppning utan också i skidskytte och alpint.
Apropå femmil är det tio år sedan 50 km avgjordes utan masstart i ett internationellt mästerskap. Det skedde just i Val di Fiemme. Den gången blev Anders Södergren tvåa, Jörgen Brink trea och Mathias Fredriksson fyra. Dessförinnan tog Niklas Jonsson, nu invald i Internationella Skidförbundets längdkommitté, silver vid det minnesvärda OS-loppet i Nagano 1998, då han endast var åtta sekunder från vinst.
Just femmilen är Sveriges bästa distans i internationella mästerskap under årens lopp - fram till dess att gemensam start infördes. Totalt har Sverige vunnit 13 guld-, 9 silver- och 7 bronsmedaljer. Men under de sex mästerskap som hållits efter 2003 (samtliga femmilar med masstart) har Sveriges endast tagit en bronsmedalj, Johan Olssons vid OS 2010.
Så sett ur det perspektivet är det förståeligt ifall svenska aktiva och ledare vill ha tillbaka det gamla hederliga sättet att åka femmil.
Publikt är det inte heller någon höjdare med åkare som svischar förbi på några sekunder. Och för TV-tittare blir det oftast ett enda långt följa-John-suckande fram till 2-3 km före mål. Då har spurtkanonerna avvaktat och sätter in sin stöt.
Niklas Jonsson önskas lycka till när han nu i samband med VM ska försöka övertala sina kompisar i kommittén - flertalet av dem tidigare aktiva med ordföranden Vegard Ulvang i spetsen - om att femmilen bör gå med individuell start när VM arrangeras i Falun 2015.
Flertalet av dagens längdåkare, både svenskar och andra nationers, sägs vara för en återgång till individuell start. Det gäller till och med Petter Northug, som med sin spurt ändå gynnats kanske mest med sina tre raka guld på distansen. Men liksom Björn Dählie på dennes tid som världsetta har Northug aldrig vunnit en klassisk femmil i Holmenkollen.
Tyvärr har jag ingen större tro på att Niklas kommer att lyckas. Det gjorde inte heller Gunde Svan och Per Elofsson när de satt i samma FIS-kommitté. Men till skillnad från dem har Niklas officiellt gått ut och sagt att han ämnar uppvakta de bestämmande i frågan. Möjligen försökte Gunde och Per agera med tyst diplomati - eller också gjorde de ingenting alls.
Niklas har deklarerat att hans enda propåer om ändring gäller femmilen. Allt det övriga, exempelvis dubbla jaktstarten med skidbyte, har hittat sin form och fungerar i princip bra. Skulle Niklas lyckas med sin föresats, kommer han att applåderas av en stor majoritet skidälskare runt om i världen.
Lycka till!