Det sägs att man ska vila och dricka mycket i god tid inför ett maratonlopp. Sagt och gjort. Jag gick in stenhårt för det. Men någonstans måste det ha blivit fel. För under mina två EM-veckor i Kiev blev det mycket vila och få löppass, men inte tusan blev konditionen bättre för det. Och drack ja det gjorde jag, men inte mådde kroppen bättre för det.
Väl hemma från Kiev var det bara tre veckor kvar till dagen D och kroppen kändes seg. Konditionen var sämre än på månader. Men jag hade ju ett maraton att kämpa för. Det blev två veckors hård träning på gatorna runt om i Piteå. Så var det dags. Stockholms stadion i lördags. Startskottet gick... och det kändes hur lätt som helst. Första två milen flög jag fram. Benen var superlätta, jag kryssade mig förbi löpare efter löpare, fnös åt alla som stannade för att dricka vid varenda vätskekontroll och svor tyst för mig själv åt alla som gick i backarna och blockerade min väg.
Självförtroendet och lyckokänslan steg allt mer. Det här med att springa maraton var ju ingen match och att banan skulle vara mycket tuffare än den på Stockholm Maraton måste vara en överdrift. "Du ser pigg ut" skrek en åskådare åt mig efter 25 kilometer. Jag sträckte ryggen, tog ut det lätta steget ytterligare och fortsatte springa helnöjd över mig själv och min egen förträfflighet.
Men vid 28 kilometer kom den. Tröttheten. Det var som att någon dragit upp en linje på asfalten och när man väl passerat den fanns ingen återvändo. Plötsligt var det som att springa i sirap. Benen blev tyngre, flåset allt kraftigare och i huvudet fanns bara tankar om att överleva. Första delen av loppet hade gått mer utför än uppför. Nu var det tillbakavägen och uppförsbackarna var både fysiska och mentala. Varje vätskekontroll blev en oas som ett delmål på vägen. Nu var det jag som saktade ner farten och drack vid varenda en och jag lovar, jag fnös inte åt någon.
Mitt sinnestillstånd blev allt tyngre, efter varje kurva hoppades jag se en ny kilometerskylt som visade att målet var nära. Men de kom sällan, backarna desto oftare. Farten gick ner, vaderna och låren brände. Då kom den. Jag hade läst om den, men i mitt uttröttade tillstånd hade jag glömt bort den helt. Backen efter 39 kilometer var loppets längsta och brantaste. Slutet gick inte att se. Grisbergets små kullar kan slänga sig i väggen. Jag tog sats och började springa uppför, framför mig utbrast en man i ett primalskrik, stannade och ställde sig med händerna om höfterna och ansiktet nedåt redo att kräkas.
Jag sprang förbi i sakta takt upp för backen. Låren sved allt mer, det började flimra för ögonen och jag kände hur kroppen ville svimma. Jag saktade ner, gick några steg och plötsligt var jag högst upp på backen. Det gav den lilla extra energi jag behövde. Några hundra meter senare var jag framme vid Stockholms stadion. De som ville springa 40,1 kilometer sprang till höger, de som skulle springa 42,2 till vänster. Kroppen skrek spring till höger, hjärtat ville annorlunda och tog vänster.
Första kilometern gick mestadels utför, ändå hade jag klara problem. Efter vändningen bar det uppför och det var inte bättre. Backen var inte alls brant och bara 100 meter lång. I vanliga fall var det världens enklaste sak att bestiga för mig. Nu var det bara en lång plåga. Kroppen skrek stanna och efter fyra mil på asfalt var benen stelare än någonsin. Varje rörelse var en prövning. Höger vad krampade rejält och jag blev orolig att allt skulle ta slut här, bara några hundra meter ifrån mål. Men krampen blev inte värre och jag kom in på stadion. Det var där jag skulle njuta och springa in triumferande - hade jag tänkt. Men jag sprang bara av en anledning - att få vila. När jag korsade mållinjen bar benen inte längre. Jag satte mig ner, och kände krampen ta över hela kroppen.
Jag fick hjälp av en funktionär att komma upp, men var tvungen att sätta mig och vila två gånger på väg från arenan.
Men jag hade klarat det, jag hade överlevt ett maraton och det är precis vad loppet handlar om; att pressa sig själv till det yttersta och se vad du förmår. Därför är alla maratonlöpare vinnare oavsett tid eller placering.