Demokratin är kärnan i svensk idrott. Knappt något land har det på ett lika omfattande sätt.
Här är det medlemmarna som äger klubbarna och därmed fattar besluten. Det är kravet på 51 procents medlemsägande som gör att shejker, utländska företag eller stater inte kan ta över idrottsföreningarna.
Föreningarna ingår i sin tur i förbund och intresseorganisationer. De styrs också av demokrati och på senare tid allt mer den starkes demokrati.
Utgångsläget är enkelt. Majoriteten styr. Norrländska klubbar kommer alltid vara i minoritet. Vad det betyder för de norrbottniska klubbarnas möjligheter att konkurrera, verka och må bra ser vi allt tydligare.
Piteå IF vet inte om de kan delta i F19-allsvenskan när serien nu blir rikstäckande och resebidraget nästan helt försvinner. Det damallsvenska laget blöder pengar till resor istället för till drägliga löner och bättre förutsättningar för spelarna. Piteå Hockey (jo jag vet att övriga norrbottniska lag är mer positiva) signalerar nu att man inte vet om man kan vara med i hockeyettan som väntas gå från fyra till två serier.
Klubbar som har fostrat svenska mästare och landslagsspelare hänger tröttkört med armarna på repet och ser sig existentiellt hotade.
Tredjedivisionen i fotboll för damer har krympt och sträcker sig numera potentiellt från Treriksröset till Stockholm.
Innebandyallsvenskan för herrar – dit Öjebyn siktar – gick precis från två serier till en helt rikstäckande. Ungefär fyra gånger så dyr som Öjebyns ettanserie i dag.
Svensk idrott förtätar och skapar utveckling och bättre möjligheter för elitverksamheter – som det alltid heter i motiveringen.
Det här är den struktur som svensk idrott har byggt och präglas av.
Klubbarna utgår rimligt nog från deras medlemmars intresse och vilja. Den handlar föga förvånande nästan uteslutande om att gynna den egna klubben. Konsekvensen blir beslut som attraherar den geografisk majoriteten, men missgynnar klubbarna längst norrut.
Ingen zoomar ut och ser helhetsbilden när beslut tas utifrån den egna klubbens bästa.
Det som är bra för din plånbok och din förenings utveckling styr. Längre än så går sällan tankarna. Det är förståeligt, men inte bra för ett idrottsland som kan vara helt och inte på väg mot halvt.
Att se till hela rikets idrottsutveckling är det ingen som känner ansvar för och därmed inte heller tar ansvar för. Att även norrländska klubbar fostrar bred och elit bland spelare och ledare är i sammanhanget ointressant.
Klubbarna i Piteå och Norrbotten har en skyldighet att driva sina egna verksamheter både sett till utveckling och kostnader. Men själva vitsen med intresseorganisationer och förbund är att kunna blicka ut och se helheten.
Klubbarna tänker på sitt och så länge varken förbund eller intresseorganisationer backar ett par steg och ser det större värdet av att hela idrottslandet lever – och norra Norrland inte bara försöker överleva – kommer det att se ut så här.
Det är lätt att tro det – men det är faktiskt inget måste. I norsk damfotboll har de högsta klubbarna på elitnivå resebidrag utifrån placeringsort. Det finns en annan väg att välja i Sverige också. Den handlar bara om vilja – eller just nu endast ovilja.