Ska vi hoppas på svenska framgångar eller bakslag inför längdlöparnas genrep i Davos i helgen? Det genrep som traditionellt brukar arrangeras en vecka inför de senaste årens internationella mästerskap.
Visserligen håller man som vanligt tummarna för våra landslagsmän och kvinnor - men kanske vore det bättre med lite måttliga framgångar.
Spåren från tidigare genrep förskräcker nämligen.
Allra mest gäller detta om det senaste mästerskapet, det som hölls i Holmenkollen för två år sedan. Då hade Daniel Richardsson och Emil Jönsson haft uppvisning på 15 km respektive sprint i Drammens världscup en vecka före VM-invigningen.
Men när det väl gällde hamnade de på 42:a respektive 3:e plats.
I Drammen startade Richardsson halvminuten bakom Petter Northug. Han åkte ifatt norrmannen, som sen hade världens sjå att hänga med och efter loppet frankt påstod att svensken var världens bäste klassiske åkare.
Och det kanske han också var just då - men den minnesgode kommer ihåg hur dimman och vattenångorna från Oslofjorden gav vallarna huvudbry, speciellt de svenska, när det väl kom till mästerskap.
Emil Jönsson skulle egentligen också defilera hem sin gren, sprintloppet, så för honom var det en besvikelse att inte få stå överst på prispallen. Där hamnade i stället Marcus Hellner och fick det tunga motlutet i mitten av banan uppkallat efter sig. Det var där han knäckte Petter Northug...
Emil hade ytterligare två år tidigare, vid OS i Vancouver, gjort nästan samma sak; vunnit genrepet i sprint i Canmore för att sen få nöja sig med sjundeplatsen.
Nu blev ju OS 2010 ändå en stor framgång för Sverige med individuella guld till både Charlotte Kalla och Marcus Hellner och stafettvinst för herrarna.
En annan vändning till det sämre gjorde Anders Södergren inför VM i Liberec 2009. Han vann veckan före, i italienska Valdidentro, 15 km med Johan Olsson på tredje plats. Veckan därpå blev de 18:e respektive 8:a.
Att vara bäst när det gäller, dvs att pricka in formen till rätt dag, är få förunnat. Men eftersom det endast skiljer en vecka mellan helgens tävlingar i Davos och VM-loppen i Val di Fiemme borde det inte, trots det jag nyss skrivit, bli några stora skillnader mellan genrep och kommande mästerskap. I varje fall inte för de riktigt stora kanonerna.
Det finns dock massor av faktorer som måste klaffa; att uppladdningen för landslaget på hög höjd har gett de extra röda blodkroppar som får syret i blodet att transporteras lättare - både Davos och Val di Fiemme ligger på ungefär samma nivå, omkring 1 500 meter över havet - att materialet och den alltid omdiskuterade vallningen till skillnad från Oslo funkar. Plus en massa andra saker, bland annat sjukdomsläget.
Dit hör också att kanske att inte lägga alltför stort fokus på genrepet, trots att det bjuder på officiella lopp i världscupen med skapliga prispengar och dito renommé för den som placerar sig på prispallen.
Att vinna i Davos har alltid varit stort och kan självfallet påverka satsningen, oavsett kommande mästerskap.
I Davos är dessutom söndagens distanser och åksätt det både Charlotte Kalla och Marcus Hellner (som dock varit förkyld) gillar bäst: 10 respektive 15 km med fri åkteknik. Föregånget på lördagen av en klassisk sprint, där förhoppningsvis Magdalena Pajala är frisk nog för att kunna delta. Kalla har tidigare redan deklarerat att hon vill åka VM-sprinten, liksom för övrigt allt under hela VM-perioden. Och eftersom hon inte tävlat i sprint sedan nyårsdagen i Tour de Ski, är det nog läge att ge kroppen ett riktigt snabbhetstest.
Nu vet jag förstås att vare sig Hellner eller Kalla tror på gammalt skrock och det där med genrep kontra mästerskap. Ingen av dem kommer att hålla igen ifall de känner att det är deras dag och att det kanske finns både pallplats eller till och med seger inom räckhåll.