Piteå IF må ha blivit svenska mästare 2018.
Men det är tur att det är långt mellan Norrbotten och Skåne. För i Skånemästerskapen hade varit tungt.
Visst, dubbla segrar mot bottenlaget LB07. Men i övrigt sex förluster av lika många spelade mot Kristianstad, Rosengård och Vittsjö.
Det kunde och kanske borde ha kostat guldet. Så blev det inte.
När det nu blivit fyra poäng på tre matcher i rad mot samma motstånd lyfter Stellan Carlsson fram det som ett steg framåt.
I rena poäng har han visserligen rätt.
Men den formstatus som flera spelare visar nu räcker inte till samma poängskörd i serien som ifjol.
En mästare kommer alltid att jämföras med sin senaste säsong. Så ser förväntningarna och fotbollslogiken ut. Det får Piteå leva med åtminstone hela 2019. Ett bra lag ska kunna hantera det.
Faktum är att en jämförelse inte landar väl på alla fötter.
Det finns helt enkelt spelare som för tillfället inte presterar lika bra som tidigare.
Två saker har varit återkommande från försäsongen och in i serien, även om avsteg gjorts ibland: Piteå vinner generellt sett för lite dueller och anfallsspelet är inte tillräckligt bra för ett lag som ska placera sig topp tre.
Som exempel kan vi titta på två spelare som hade sina bästa säsonger ifjol.
Julia Karlernäs gjorde en lysande säsong. Hon vann dueller i underläge mot två, tre och faktiskt även fyra motståndare. Hon var urstark i huvudspelet, tajmande andravågslöpningarna rätt och gjorde därmed elva mål. Utsedd till årets MVP. Hon var inte mitt val till det, men jag kan se logiken.
Efter landslagspetningen i vintras har hon inte hittat tillbaka. Målkolumnen står på noll spelmål efter sex matcher. Det kan hända. Men skillnaden syns mest i duellerna som hon inte vinner lika många av, varken på backen eller i luften. Steget och reaktionsförmågan är något långsammare, det hänger väl ihop.
Nina Jakobsson har blixtrat till ibland, men har inte haft samma tyngd i straffområdet, luftspelet eller drivet med boll som tidigare.
Känslan är inte att det sitter i kroppen utan i det mentala.
De här två spelade ifjol sitt livs hittills bästa fotboll och får därför tjäna otacksamma exempel. Men de är inte ensamma. Mot Vittsjö var det halva startelvan som inte presterade tillräckligt för att Piteå skulle vinna. Visst var defensiven bra, men offensiven ytterst uddlös.
Piteå ser sig inte som starkt närkampslag. Desto viktigare att den fysik och kompromisslöshet i duellspelet som Emelie Lövgren och Ellen Löfqvist besitter kommer in snart.
Nu gjorde Josefin Johansson en mycket bra match i det avseende. Hon är redan tillbaka på en hög nivå och vinner sina dueller. Det behöver fler medspelare göra. Annars kommer Piteå få svårt att hänga med i toppen. En match till. Sedan uppehåll. Då har massor hänt förut. Piteås möjlighet att få igång alla sina spelare under de två månaderna är goda.