Ologiska beslut får logiska följder. Det hör till sakens natur. Därför är det inte konstigt att Sverige släppt in tre mål mot Argentina, två mot England, fyra mot Tyskland och tre mot Brasilien sedan i höstas. Mycket kan man kalla Erik Hamrén, men feg är han inte. Oavsett motstånd har han stått fast vid sin tro. Sin övertygelse om att Sverige ska spela ett offensivt spel som inneburit förbättrad anfallskraft men också stora ytor att operera på för motståndarna.
Det fanns en tid för lite drygt tio år sedan när Sverige hade ett av landslagsfotbollens absolut bästa försvar. Patrik Andersson, Olof Mellberg, Johan Mjälllby, Michael Svensson, Andreas Jakobsson - listan på innerbackar var lång och bra. Lars Lagerbäck höll rodret och ledordet var riskminimering. Motståndarna skulle hållas i schack genom ett kollektivt lagarbete där alla ytor skulle täppas till. Magnus "Turbo" Svensson, Håkan Mild och Daniel Andersson stod högt i kurs - för de var ju så bra utan boll. Herregud, Johan Mjällby var ju till och med offensiv spets på mittfältet ett tag - Johan Mjällby!
Lagerbäck kallades tråkig, men han blev också mannen som tog Sverige till fem raka mästerskap - rekord. I mina ögon var inte Lagerbäck tråkig. Han var en pragmatiker som gjorde det som han kände var nödvändigt för att Sverige skulle ha en chans på internationella scenen. I många avsnitt har historien gett honom rätt. Sverige tog sig till mästerskapen och 2002 och 2004 var det bara oturliga stolp- och ribbträffar som hindrade succén.
Men även Lagerbäck gick för långt i sin riskminimering och tro på de gamla trotjänarna. Något nytt fräscht behövdes och det fick vi. Däremot är jag inte lika säker på att det blev rätt svar i form av Erik Hamrén.
Han har fört Sverige åt rätt håll med uttryck som shining och blicken framåt - men han har bara inte insett att han har gjort det i alldeles för stor utsträckning. Tro mig - jag har upplevt konsekvenserna gång på gång på nära håll och det har gett ångest och besvikelse.
Framåtanda, optimism, offensiva idéer och vilja är bra. Men när det går för långt och blir naivt, är det inte lika lyckat. Då får ologiska beslut logiska följder.
Det finns sätt att beskriva det här i siffror från tävlingslandskamper: Holland-Sverige 4-1, Ukraina-Sverige 2-1, Tyskland-Sverige 4-4. Eller för att ta träningsmatcherna efter EM: Sverige-Brasilien 0-3, Sverige-England 4-2, Sverige-Argentina 1-3.
För Hamrén spelar motståndet inte någon roll. Hans lag går ut med samma taktik oavsett. Det fungerar bra mot mindre nationer. Mot bollskickliga, kontringssnabba lag blir följden enorma ytor för motståndarna och gigantiska problem för Sverige.
Jag var på plats i Holland 2010. Istället för att krympa alla ytor mot nyblivna VM-tvåan gjorde Sverige tvärtom mot ett av världens bollskickligaste lag på bortaplan. Det var fruktansvärt att se. Året efter vann Sverige hemma, men då hade Holland inget att spela för - Sverige allt.
Ukraina borta i EM-premiären ifjol. Hamrén väljer bort rutinerade kort, satsar offensivt mot hemmanationen som laddat för matchen i många år och malplacerar Ola Tovionen på en kant med för stort defensivt ansvar. Sådant kallas coachförlust.
Tyskland i höstas. Jag var på Olympiastadion i Berlin och har aldrig sett Sverige så fullständigt utspelat. Att 0-4 blev 4-4 kan ingen förklara. Matchen kan spelas om tio tusen gånger, det kommer inte att ske igen. En fantastisk kväll som tyvärr håller kvar Hamrén i naiviteten.
Träningsmatchen mot Englands B-lag slutade med seger. Det ska den göra när en ny arena invigs. Men oj vad vi bjöd på chanser för att inta tala om 1-3 mot Argentina i januari. Sverige anföll huvudlöst, vilket gav enorma ytor för motståndarna och tre bortamål var i underkant. Jämfört med för tio år sedan är försvarsspelet klasser sämre. Men det ska sägas också. Offensivt gör vi fler mål också.
Jag gillar förbundskaptenens framåtanda, offensiva idéer och tankar. Han är inne på rätt spår. Men när han lever i en tro att Sverige kan spela likadant mot Färöarna som mot Tyskland är han fel ut. När Lars Lagerbäck var pragmatikern är Erik Hamrén den naive.
Mot Irland i dag är det läge för en offensiv attityd. Men tar den delen över helt kan Sveriges försvarare få problem att täcka alla farliga ytor och jag vill inte se Robbie Keane jubla efter matchen på Friends Arena.