Alla bra historier har ett slut. Så även den här. Jag sitter här på stranden med datorn i knäet, solen gassar, temperaturen är 30 grader och runt omkring mig ligger lättklädda svenskar på en handduk eller badar i floden.
Det kunde ha varit Pite havsbad men platsen är stranden på campingen och floden är Dnepr mitt i Kiev. I morgon kommer här att vara alldeles öde. Svenskarna har åkt hem och festen är över. Som att den inte redan var det. Egentligen dog den redan efter förlusten mot England. Stämningen sjönk som en sten till botten. I går hörde jag inte en enda Sverigeramsa, i dag har jag hittills inte gjort det heller. Ändå återstår matchen mot Frankrike, men den är av ringa betydelse vilket märks tydligt på atmosfären. Fotbollssnacket har nästan helt upphört, det kommer först igång på kvällarna när det är dags för avspark.
Det här EM-slutspelet kommer inte att gå till historien som något bra för oss svenskar. Det kommer att bli en parantes i vår stolta fotbollshistoria som innehåller flera OS-, VM- och EM-medaljer.
Jämfört med mina tidigare fotbollsupplevelser med landslaget så hamnar den här ganska långt ner. Det jag tar med mig är det blågula marschtågen till arenan med tusentals svenskar och stämningen på läktaren så länge Sverige varit med i matcherna. Spelmässigt är det hittills ingenting som kommer att ge mig rysningar när jag längre fram tittar på tv-bilderna från mästerskapet. Förluster är liksom sällan roliga att titta tillbaka på. Däremot kommer jag att minnas de här två veckorna med stor glädje och det är dagar som bjudit på ett par oförglömliga upplevelser.
Den öppenhet, värme, glädje och lättsamhet som präglat människorna här - svenskar som Kievbor - är något jag kommer bära med mig lång fram över. Det är långt ifrån den sociala kontrollen, revirtänkande och vaksamhet som ofta präglar sociala kontakter i mindre städer likt Piteå. Faktum är att det aldrig är så lätt att hitta nya vänner som vid mästerskapsturneringar utomlands. Det goa grabbgänget från Göteborg, tältgrannarna som spelat handboll mot Strömnäs i vintras, gubbarna som bjudit oss ner oss på kräftfiske i augusti, det partyglada pappagänget, värmlänningarna som alltid högljutt kom hem sex på morgonen, alla andra svenskar och för att inte tala om alla nya ukrainska vänner som hostelpersonalen vi träffade första dagen eller gänget från discobåten som vi också träffat flera gånger. Alla har varit vänliga, sociala, öppna. Det här är inte EM i fotboll - det här är EM i vänskap. Fotbollen har hjälpt till att bygga broar mellan svenskar och mellan svenskar och ukrainare. På så sätt har sporten en betydelse som även överstiger det som händer på planen. Fotbollen förbrödrar och bygger förståelse mellan folk och inom folk. Det sker aldrig på det här öppna lättsamma sättet hemma i vardagslivet, det sker bara här på plats och det är jag oerhört tacksam för att ha fått uppleva.
Det är med viss sorg och vemod jag lämnar Kiev imorgon, men också med glädje och med många nya vänner. Vissa kommer jag säkert aldrig träffa igen, men förhoppningsvis kommer jag att träffa några. Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka hit igen, eller att mina nya ukrainska vänner reser flera hundra mil upp till Piteå. Så mycket gott kan fotbollen skapa, även om Sverige gör en riktigt dålig turnering och är utslaget med två matcher kvar. Fotbollen har skapat konflikter och till och med krig i världen, men dess faktor som gemensam nämnare och relationsskapare för folk från olika delar av världen under ett mästerskap likt EM ska aldrig underskattas.
Till sist...
...vore det ändå skönt att få besegra Frankrike så att Sverige har ett positivt minne från planen med sig hem.
...sätter jag nu här punkt för mina berättelser från EM. Spana gärna in min blogg på PT:s hemsida. Där finns även bilder från tiden här i Ukraina.
...sex hemmamatcher utan seger för PIF i division II-fotbollen är i det närmaste en sensationellt dålig siffra. Och det värsta ur PIF-synpunkt är att spelet blir bara sämre och sämre. Rapporterna efter hemmamatchen mot Teg var inte roliga att höra. Nu måste det hända något drastiskt under sommaruppehållet. Byte av spelsystem, nya röster i omklädningsrummet, comeback av Victor Brännström eller förändringar i spelartruppen. Vad som helst, men något som ger en knuff åt rätt håll. Annars lever PIF farligt nära degradering till division 3.