Andra halvan av säsongen har varit en enda sorlig historia för Piteå IF i damallsvenskan. Enda undantaget är segern mot AIK med 3-0. Då trodde jag att Piteå skulle ha kontraktet klart med några omgångar kvar. Det trodde nog laget också och ledningen var inne på att man kallt räknade med spel i högsta serien även nästa år. Men nu är läget helt annorlunda. Matchen mot AIK innebar inget trendbrott, förlusterna återkom direkt och nu är Piteå faktiskt lite illa ute. Sju förluster på åtta senaste matcherna eller tre poäng av 24 möjligt är uselt.
Bakom har övriga lag jagat bra och tagit in poäng för poäng. Det finns anledning till oro i PIF-läget och de tre avslutande matcherna kommer att bli en mental kamp. Jag hoppas att Stellan Carlsson och övriga i ledarstaben inser det och satsar på kort som kan hantera det och växa. Emelie Lövgren och Victoria Forsmark platsar normalt inte i min startelva men det är två tuffa tjejer som gillar att smälla på. De kan få viktigare roller nu under slutspurten när mycket sitter i skallarna.
Mest oroande är Piteås svaga målfacit. Bara åtta mål på åtta senaste matcherna. Laget är väldigt beroende av Jennifer Nobis och en Nobis på planen i riktigt bra form kontra en vid sidan av påverkar den offensiva slagstyrkan kraftigt.
I övrigt gäller det att Piteås mittfält med June Pedersen, Sofie Persson, Anna Westerlund och Josefin Johansson tar tag och äger sina ytor precis som de gjort mot bland annat Örebro hemma.
Det finns också positiva saker att peka på inför matchen på söndag. Örebro är det allsvenska lag som Piteå har bäst statistik mot. I allsvenskan har Piteå raden 2-2-1 i egen favör. Dessutom blev det seger med 3-2 i en cup i våras.
Anfallaren Hanna Pettersson fostrades i Örebro. Av hennes tre bästa matcher i Piteå IF:s tröja har två kommit mot Örebro. Enda undantaget är när hon gjorde fem mål mot Sunnanå i vintras. Annars låg hon bakom allt och gjorde tre mål i träningsmatchen i våras och satte två mål och hade en assist i seriematchen på LF Arena. Mot Örebro har hon varit glödhet. Piteå behöver en repris i morgon.
Fotboll handlar om poäng och Sverige har sex av sex möjliga i VM-kvalet. Det är också det enda positiva så här långt. Det fanns en tid för tio år sedan när Sverige hade stora problem att avgöra matcher mot B-nationer men ändå gjorde det till slut.
Den tiden är tillbaka. Matcherna mot Kazakstan och Färöarna har lämnat massor i övrigt att önska. Den positiva fartfyllda anfallsfotboll som Erik Hamrén vill leda sitt lag till har vi inte fått se mycket av. Vi har däremot sett ett lag som haft svårt mot ett motstånd som backar hem och täcker ytor. Planen på Färöarna såg liten ut som Lillpite Kraft Arena och läktarna påminde om Boden Arena. Matcher mot sådant här motstånd handlar inte så mycket om kunskap som om mentala faktorer.
Kanske avskräckte omgivningen en del. För position för position, spelare för spelare, är Sverigie överlägset ö-nationen. Ändå var det inte så på planen. Försvaret darrade betänkligt i eget straffområde. Kommunikationen stämde inte, alldeles för ofta gick flera svenskar på samma motståndare och glömde kille nummer två.
I dag drar jag till Tyskland - förbättras inte det svenska spelet åker jag och de hem med nedböjt huvud och skam.
En fördel finns: mot tyskarna kommer Sverige att gå in kraftigt nederlagstippat och utan press. Då har Sverige ofta presterat bra. Räcker det till en poäng är det riktigt bra.