När Sporten når Nils Lundkvist är det onsdag kväll och Luleå Hockey har precis torskat match 3 mot Frölunda.
Tidsskillnaden är sju timmar, så matcherna som spelas i Sverige streamar han vid lunchtid i Dallas där han bor.
– Jag försöker titta live men ibland krockar det med min träning och rehab och en del andra aktiviteter, men brukar se stora delar av matcherna i alla fall och speciellt nu när det är slutspel, säger han.
Den 24-årige NHL-backen har ju själv ett förflutet i Luleå Hockey både som junior och senior. Han gjorde tre säsonger i A-laget mellan 2018 och 2021 och sista året prisades han med Salming Trophy som SHL:s bäste back.
Fyra år senare har mycket förändrats i Luleå, men några gamla lagkompisar lirar där fortfarande.
– Det är inte jättemånga kvar. Vi var många unga spelare som kom upp samtidigt och som sedan blev utspridda i Sverige och i världen, men några i det äldre gardet är kvar som "Lassi" (Joel Lassinantti) och Erik (Gustafsson), konstaterar Lundkvist och fortsätter:
– Einar (Emanuelsson) och Pontus Själin är också kvar och Sellgren (Jesper) har hunnit hem också. Sen tränade jag med dem (Luleå) i augusti och känner många i laget, men någon kontakt nu under slutspelet har vi inte.
Så om du får hälsa någonting nu via tidningen, när Luleå ligger under med 1–2 i matcher, vad skulle du säga då?
– Jag tycker att det är en spännande och oviss serie. Det har varit tajta matcher som har kunnat gå lite hur som helst, men det känns som att Luleå har en växel till och jag tror säkert att de kommer att hitta en nivå ytterligare och se till att spöa Frölunda. Jag har full tro på dem.
Själv opererades Nils Lundkvist för en axelskada i slutet av januari, ganska prick halvvägs in i NHL:s grundserie, och har varit borta från spel sedan dess. Prognosen var direkt att hans säsong är slut.
Finns det ändå någon chans att du kan spela om Dallas går till final och laget spelar långt in i juni?
– Jag vet inte riktigt. Det finns inget exakt datum, men det är så pass lång rehab att det kommer att bli tajt i så fall. Hoppet är väl det sista som överger en, men jag försöker att inte blicka alltför långt fram, säger Lundkvist.
Det viktigaste är förstås att axeln blir bra.
– Jag tar det dag för dag och blir bättre för varje vecka. Jag får ha tålamod, men det går sakta men säkert framåt.