Det sägs att den kortaste tidsrymd som existerar i universum är den så kallade New York-sekunden. Den definieras som den tid som – knappt – hinner passera mellan att trafikljuset framför dig slår om till grönt och taxiföraren bakom dig lägger sig på signalhornet och kräver att du ska röra dig framåt.
Om det var mer tid än så kvar på klockan när Marcus Hardegård gjorde 2-0 för Luleå i slutet av första perioden så var det inte mycket.
I stort sett 20 minuter tidigare hade Brian O´Neill vispat in Luleås ledningsmål vid bortre stolpen. De sammanlagt 24 sekundernas spel skapade en mjuk madrass som Luleå behövde för att kunna landa matchen.
Den räckte.
Det går att nämna hjältar. O´Neills båda mål och stora lilla centerspel, Isak Hedqvists flipperkuleforecheck, Markus Nurmis distinkta avslut när han dödade matchen – men störst av alla var en 23-åring från Nyköping.
Matteus Ward kom till Luleå från Mora för några år sedan, och det var väl ingen speciell värvning. Han var ingen supertalang, han var ingen omslagspojke som bara skulle ta ett sista avstamp hos en erkänt duktig målvaktsorganisation innan NHL-karriären började. Istället har han nött på bakom och bredvid Joel Lassinantti, konsekvent tagit kliv på kliv i sin kompetenskurva.
Nu är han här. Sveriges bästa målvakt. Överlägset.
De räddningar som Ward gjorde i första och andra – tredje också, men då lyckades Brynässpelarna ändå få hål på honom – var monstruösa, som hämtade från skräckförfattaren H P Lovecrafts allra mest opiumstinna feberdrömmar. De var inte bara högkvalitativa, de såg dessutom enkla ut, som att Ward skulle ha kunnat humpa ut pucken ur plockhandsken till närmsta Brynässpelare och säga åt honom att skjuta en till, lite hårdare den här gången. Ward har varit så fantastisk att han till och med konkurrerat ut Joel Lassinantti – och Lassinantti har varit förstavalet i samtliga slutspel som Luleå gjort sedan brontosaurusarna lekte tafatt i Persöfjärden.
Han var, är, den enskilt största anledningen till att Luleå skaffat sig två möjligheter att ta föreningens andra SM-guld på herrsidan. Och tänk er om det blir seger på torsdag. 1 maj, klämdag fredag, en tre dagar lång (inledande) fest för att kröna den mest udda, osannolika och underbara säsong som jag någonsin sett Luleå Hockey göra.
Så: Omark, Andreasson, O´Neill, Allard, Ward, Gustafsson och alla andra – vill ni bli ihågkomna så länge ni lever? Längre än så? För alltid? Nu är det dags.
Det här är en tid när hjältar skapas.
Den talar för er.