Solen skiner in genom det öppna fönstret i källaren på Hiftons träningsanläggning.
Ett par träningscyklar av äldre modell, en trampmaskin, skivstänger och hantlar trängs om utrymmet. Med huvudet böjt nedåt på en matta ligger en VM- och OS-medaljör och lyfter upp ryggen. Först rakt, sedan åt ena sidan, därefter åt andra. En gång, två gånger, oräkneligt antal gånger. Upprepningarna fortsätter. En dag, en till och ytterligare en.
De många tusen åskådarna i Ruhpolding. Glädjeyran på prispallarna i OS och VM. Det mesta känns långt borta en solig sömnig sommardag i Hemmingsmark.
Men det är härifrån vägen tillbaka går för Anna Magnusson.
– Jag har all utrustning jag behöver här. Styrkemässigt kör jag två pass per dag. I förmiddags körde jag cykeln, nu styrka och sedan ska jag springa i lugnt tempo 1,5 timmar, säger hon.
Den 24-åriga skidskytten har tagit medalj i två stora mästerskap i rad. Nu jobbar hon för att kunna göra det även i vinter. VM avgörs igen. Men utmaningen är helt annorlunda.
Dagarna inför VM i Östersund i mars imponerade Anna Magnusson stort i det svenska testloppet. Men allt var inte positivt.
– Det var då jag fick mer ont och kände att något inte stod rätt till. Sedan dröjde det innan jag gjorde en magnetröntgen, det var först i början av maj.
Beskedet var nedslående. En sena i vänsterarmen var av.
– Jag vet inte när det har hänt, för någon olycka har jag inte varit med om. Men jag ställdes inför två val. Att inte göra någonting, det är trots allt en ganska vanlig skada, eller att operera.
Valet blev det senare.
– Jag grubblade lite och beslutet var mitt. Till slut kändes det inte som något val. Skadan kan inte lösas av sig själv. På vintern när vi kör i snön är det skonsammare och skadan hämmade mig inte under tävlingarna. Samtidigt är det svårt då vi under sommarträningen belastar så mycket hårdare. Det behöver jag kunna ta. Jag var rädd för risken att få andra problem om jag inte opererade.
Nu har det gått fem veckor sedan senan syddes på plats. Gipset är kastat, handskyddet får hon ta av fyra gånger per dag för rörelseövningar. Men någon styrketräning för vänsterhanden är inte aktuell.
– Jag får hitta andra övningar som fungerar. Jag har också en sorts upphängning som gör att jag kan träna muskler ovanför senan, säger Magnusson medan hon pustar ut på träningsbänken i den trånga träningslokalen.
Gång på löpband med maxlutning, crosstrainerpass och löpning utgör konditionsträningen.
– Det sägs att det ska ta sex månader att komma tillbaka, men vad det innebär vet jag inte riktigt. Går det väldigt bra då kan jag förhoppningsvis köra första loppet i världscupen.
Säsongen 2017/2018 var tung. Analysen efteråt löd överträning.
Den förra blandade högt och lågt. En del svaga lopp, men också en lysande insats på stafetten i VM och jätteklättringar i masstart.
– Jag upplever själv att jag var väldigt ojämn. Inför VM var jag bra på träning men inte fick ut det i spåret vilket var frustrerande. Sedan betyder det jättemycket att det släppte till VM och att jag fick se att ”det finns där”.
En anledning till den ojämna säsongen kan vara överträningen året innan.
– Jag hade vilat och det kändes som att jag låg långt efter när vi körde igång i maj. Det fanns också en osäkerhet. ”Hur bra är jag och kan jag bli”? Det blev att jaga en VM-plats och känslan ”jag måste ta en plats”, det är jag inte van. Samtidigt kanske jag tänkte för mycket på saker kopplade till året före ”är jag för sliten nu?”.
Inför den här säsongen känner Magnusson ett större lugn. VM avgörs, men inte i Sverige.
– Det är ganska skönt nu. Jag vill åka VM, men det är inte hemma-VM eller OS som var det största möjliga i karriären. De har redan varit. Nu kan jag vara lite lugnare. Sedan vet jag inte hur det kommer gå. Vissa har blivit bättre av att ändra upplägg, även om du kanske bara hör om alla lyckade exempel. Vi får se, säger Anna Magnusson innan hon sätter på sig löparskorna, kliver ut ur källaren på Hifton och joggar iväg. En och en halvtimmes ytterligare jobb väntar innan träningsdagen är över.