Kritik mot andra utan självinsikt om sina egna fel är inte mycket värt. Så jag ska börja med att lägga mig platt. Mitt tips inför säsongen var riktigt svagt. Inför seriestarten skrev jag att Piteå IF mycket väl kan spela i superettan om något år. Inte så att det skulle ske en uppgång i år, det trodde jag inte. Men jag förde fram att årets lag var mycket spännande och intressant. Starka värvningar hade kompletterats med att Bendik Brevik, fjolårets främste spelare, oväntat vände tillbaka. Det fanns all anledning till att vara positiv och tro på en topplacering.
Jag hade tokfel.
Någonstans har det brustit rejält för Piteå IF. Det som pappret har varit ett lag för topp fem har på planen varit ett vilset gäng utan vinnande strukturer och linjer.
Piteå gör minst mål i norra ettan. Släpper in tredje flest och ligger rättvist näst sist i tabellen.
I omgången innan uppehållet blev det 0–6 mot IF Karlstad. I omstarten när PIF skulle komma ut med nytt självförtroende slutade det 0–6 hemma mot samma lag.
Alla varningslampor lyser rött.
Piteå har inte någon tradition av att sparka tränare. Så lär det förbli, men jag ser inte någon självklar övertygelse från spelare eller tränare om att man tror på en vändning. Visst, de har alla under många omgångar pratat om att den kommer att komma och att hösten är lagets tid. Då ska man vända läget, precis som ifjol.
Men i omstarten mot Karlstad fanns inga som helst signaler om att så ska bli fallet. Att förlora mot ett vasst lag kan hända, men 0–6 två matcher i rad är uselt.
Hittills under spelåret har frågorna bara blivit fler, svaren lyser med sin frånvaro.
Efter att ha sett alla seriematcher vet jag fortfarande inte vad som är det här laget styrka.
Under hela serien har laget haft problem med bolltapp på fel ställen, vilket gett omställningar och mål i baken. Ett välkänt problem som PIF kunnat jobba med att lösa under lång tid. Ändå skedde det gång på gång senast mot Karlstad.
Anfallsspelet ser trögt ut och verkar mest bestå i att Kalebo Wimbabazi eller Michael Kargbo ska dribbla sig fram till ett inspel som någon gång når fram, men då ska avslutet också lyckas.
Knappt någon av lagets spelare har lyckats nå upp i samma nivå som förra säsongen. Inget av mest profilerade nyförvärven har lyckats nå upp till vad som borde vara möjligt.
Dessutom är bäste målskytten; Marcus Fahlgren-Hällström borta säsongen ut och främste mittfältaren; Joshua Chatee, förmodligen också.
Att släppa Joel Carlsson var helt rätt med tanke på att han behöver få må bra. Att värva Fredrik Johansson är också rätt, men av första matchen att döma och med tanke på tiden i Täby så är han ingen som omedelbart höjer laget.
Piteås problem är genomgående att det kollektiva och individuella spelet inte har varit på den nivå som kan förväntas.
Visst har det funnits undantag i vissa matcher, men överlag har kollektivet underpresterat och ansiktsuttrycken och kroppsspråken i senaste matchen gav inte på något sätt känslan att det här är ett lag som tror på en vändning.
Sportchefen Johan Norberg drämde näven i bordet så det dånade vid varje mål fram till 0–5 senaste. Sedan gav också han upp.
Det var nog bara tillfälligt. Norberg och Jens Hedström i den sportliga ledningen har en hel del att tänka på.
PIF har små resurser och utifrån det är det svårt att överleva i ettan på sikt. I år har man byggt ett på pappret ovanligt starkt lag, men inte fått ut något.
Knappt halva serien återstår. PIF har en bättre trupp än flera av lagen i närheten i tabellen och ska möta samtliga. Piteå kan fixa kontraktet, avståndet uppåt är litet, men utifrån hur det ser ut just nu känns division 2 mer troligt nästa säsong. Enda möjliga räddningen är att gruppen sluter samman för att täppa till truten på mig och alla andra som uttrycker tvivel. Varsågoda – fältet är fritt.
Till sist. Roger Sandberg har stort PIF-hjärta och har hjälpt laget vid tidigare kriser. Nu är han ledig efter att ha hoppat av jobbet på SVFF. Det är läge att slå en signal för råd och vägledning.