För två månader sedan var Piteå IF Sveriges just då sannolikt bästa fotbollslag.
För tre veckor sedan gick PIF starkare än någonsin in i ett nytt år.
Sedan dess har mycket hänt – alldeles för mycket.
Piteå avslutade damallsvenskan som seriens formstarkaste lag. Sista matchen, 5–1 borta mot Djurgården var en kraftig styrkedemonstration och tecken på att PIF skulle bli att räkna med. I takt med kontraktsförlängningarna och intressanta förvärvet Andrea Norheim, stärktes bilden.
Sen kom ett nytt år. Stellan Carlsson, time out, Elin Bragnum, vadbensbrott, Faith Ikidi, armbrott.
Goda ting är tre.
Onda får inte vara fler – för det pallar inte laget. Tre aktörer med stora nyckelroller är borta.
Carlssons uppehåll är helt rätt, men hans betydelse för Piteå IF likväl enorm. Hans sätt att styra laget på och utanför planen och skicklighet i utbildning och utveckling av spelare är stor. I ett ytterst väloljat maskineri är Carlsson huvudfiguren.
Bragnum hade en jättehöst och med en bra försäsong hade hon konkurrerat om en landslagsplats i vår.
Faith Ikidi kommer sannolikt att spela premiären i april, men visst tappar hon viktig försäsongsträning. Hon kommer att ligga efter i vår.
Piteå har ett mycket bra lag och kommer klara det här, men som guldaspirant har chanserna kraftigt minskats på bara ett par veckor.