PITEÅ
– Jag har alltid varit den som gjort udda val.
June Pedersen spricker upp i ett leende och slår ut med händerna.
Norskan har många egenskaper som fotbollsspelare.
Tillslaget. Vinnarinstinkten.
Klokheten.
Men vore det inte för den karaktärsegenskap hon själv lyfter fram; förmågan att välja sina egna vägar, hade det aldrig blivit cirka 200 matcher och tio säsonger i Piteås IF:s tröja.
Faktum är att det inte hade blivit en enda.
– Folk har alltid undrat varför jag har gjort mina val, men det är sådan jag är. Det är någon sorts magkänsla, säger hon.
Vi sitter nersjunkna i ett par fåtöljer på ett café i centrala Piteå. Hon har kommit några minuter sent till intervjun och direkt ursäktat sig med att det var ett par tv-kanaler som ville snacka efter träningen. Uppmärksamhet har hon alltid fått. Men den här hösten är är speciell. Fotbollstemperaturen i Piteå är rekordhög.
– Som det är nu har det aldrig varit. Det finns inget att jämföra med och då har jag ändå spelat länge. Så fort man handlar på Coop är det folk i alla åldrar som vill prata och är jätteglada, det är verkligen kul, säger Pedersen.
Hennes tio säsonger i Piteå IF är lika mycket en resa i bilder som i matcher.
Jag plockar fram den första på henne i PT:s arkiv. Datumet är 26 mars 2009. Hon sitter på huk bland flera flyttkartonger.
– Min frisyr har ändrats genom åren, men där var den ganska bra, haha. Jag känner igen att det är min första lägenhet i Piteå.
Piteå IF var nykomling i allsvenskan och hade presenterat ett ytterst välmeriterat nyförvärv som flyttade in på Djupviksgatan 36.
June Pedersen hade vunnit SM-guld med Umeå IK tre år i rad. Dessutom varit med och tagit två silver i Champions League med samma klubb.
Ändå valde hon bort Europas dominanter för Piteå IF. En nederlagstippad nykomling utan meriter.
Varför?
– Jag hade en jättebra tränare i André Jeglertz i Umeå. Han tipsade tidigt om Piteå och sa att deras spelsätt skulle passa mig. I Umeå var jag ytterforward och konkurrerade med Marta som var bäst i världen. Jag behövde speltid för att utvecklas. Det var ett jättestort steg att gå från Umeå där alla var proffs och vi hade massor sjukgymnaster och andra funktioner och komma till Piteå. Rent krasst bytte jag ner mig. Skillnaden var så stor på flera plan, men också vad jag behövde. Jag har aldrig behövt ångra mitt val. Har du viljan så kommer du att lyckas.
Att ta den förväntade vägen har aldrig varit henne stil. Så var det redan som ung spelare hemma i norra Norge.
– När jag var 16-18 år spelade jag division 2 och hade varje år en massa erbjudanden från högsta serien, men jag nobbade. Jag var inte bra i skolan men lovade mamma att gå klart gymnasiet först. Det gjorde jag och fast erbjudanden högre upp fanns valde jag ändå division 1 och Grand Bodö. Trots spel där blev jag uttagen till landslaget. Efter det trodde folk att jag skulle välja högsta serien, då hoppade jag istället till Umeå som var bästa laget i Europa. Det var ett stort steg som överraskade många.
Jag lägger fram ett till foto på kaffébordet. Det visar ett av Piteå IF:s mest klassiska ögonblick.
Nummer 23 sträcker armarna i vädret vänd mot anstormande lagkompisarna Mari Lundqvist och Brittany Timko.
– Det är många matcher den där säsongen jag inte kommer ihåg. Men den här premiären mot Kristianstad minns jag verkligen. Starten var helt sjuk. Jag gjorde mål efter 23 sekunder, samma som mitt tröjnummer. Vet du förresten varför jag spelar med nummer 23?
Nej, berätta.
– Jag tyckte att David Beckham var så snygg. Han hade samma tröjnummer och så var jag 23 år. Då blev det så.
Piteå vann den historiska premiärmatchen mot Kristianstad 30 mars 2009 med 3–0.
June Pedersen gjorde inte bara mål efter 23 sekunder. Hon satte även en frispark.
– Jag kommer ihåg båda målen mycket väl, jag hade en assist också.
Redan i sitt första framträdande vann hon pitepublikens hjärta.
Resten av säsongen blev inte lika kul.
Piteå slog svensk rekord i måltorka i högsta serien.
– Var det så? Jag minns inte det.
Piteå åkte ur allsvenskan och för June Pedersen fanns alla möjligheter att flytta. De flesta räknade också med det. Men än en gång föll valet på det oväntade. Hon stannade kvar.
– Det var väldigt nära att jag lämnade. Det fanns jättemycket erbjudanden från andra klubbar, men jag har ju alltid gjort udda val i min karriär. Fast jag vill inte påstå att mitt beslut var självklart. Jag kommer så väl ihåg en situation när jag tänkte "Ska jag verkligen vara kvar och spela i division 1". På något sätt kände jag ändå att jag vill vara det. Jag är glad att jag också gjorde det, men du ska veta att det tog på stoltheten att gå ner till division 1. Jag hade vunnit SM-guld och kände mig ganska märkvärdig. Men att spela i division 1 var rätt, det gör en snabbt ödmjuk.
Istället för spel mot Europas bästa lag som hon mött bara två säsonger innan blev det istället matcher likt mot Gustafs på Morbyvallen.
Så var det inte länge. Resan uppåt tog bara en säsong.
Den 11 oktober kunde Piteå IF och June Pedersen jubla. Precis som 2008 var det i Västerås den allsvenska biljetten säkrades. För Pedersen hade säsongen varit perfekt. Hon slutade tvåa i seriens skytteliga och fick Ebbapriset som ligans främsta spelare.
– Som forward vill du göra mål och det var verkligen kul att göra många den säsongen. Fast snacka om att jag jag tjafsade med domarna det året, jag vet inte vad det var, säger June och böjer sig fram för att studera bilden på spelarnas firande efter slutsignalen.
– Förutom jag var Emelie (Lövgren) och Lena (Blomkvist) med redan då också. Det är en kul resa vi tre har fått göra tillsammans genom de här åren.
Säsongen efter klarade sig Piteå kvar i högsta serien, men avslutningen på säsongen innebar början på June Pedersens tyngsta tid som fotbollsspelare.
Sista matcherna kände hon att något var fel, men bet ihop. När säsongen var över kom beskedet.
– Det visade sig att jag hade en bristning på sidan av en magmuskel. Det blev en inflammation som spred sig ner till bäckenet. Det gjorde sjukt ont.
Medan PIF under ledning av nye tränaren Stellan Carlsson började bygga på något nytt stod lagets mest meriterade spelare vid sidan av och mådde skit.
– Jag var deppig och ärligt talat riktigt nere och tyckte mycket synd om mig själv. Jag mådde inte alls bra. Jag kunde inte spela och hade en hund som jag gick ut med varje dag, följden blev att jag rasade i vikt. Folk brukar säga att "Du har väl aldrig haft någon svår skada och vet inte hur det känns", men tro mig jag vet allt om det där. Det halvåret var riktigt tufft.
Efter att ha missat några matcher i inledningen av säsongen gav behandlingen effekt. Pedersen kunde spela igen.
– Problemet är inte helt borta, men jag kan hålla det i shack.
Jag plockar fram en bild på June som skjuter en boll på LF Arena. Det är ju trots allt det hon förknippas med. Tillslaget.
– Så är det, men hade jag varit högerfotad skulle det inte synas lika mycket. Jag har lite tur där.
Säsongen 2017 tillkom nästan hälften av Piteås mål efter fasta situationer. Ingen slog flera sådana sparkar än Pedersen.
– Vi pratade tidigare om premiären mot Kristianstad. Det målet jag gjorde på frispark är en av första frisparkarna jag fått ta. I Umeå lade jag aldrig frisparkar så det är först i Piteå jag har gjort det.
Succén efter det första frisparksmålet har aldrig avtagit.
– Ju närmare mål desto svårare är det för mig, när det är längre ifrån har jag större chans.
Sant.
Mot Göteborg har hon genom åren satt tre frisparkar från halva planen. Ett i år och så den galna hemmamatchen 2015.
Då satte hon två mål från drygt halva planen.
– De målen var verkligen sköna, det var speciellt.
Men hon vore inte sig själv om det inte följdes av ytterligare en kommentar.
– Jag kan inte ta åt mig äran för allt. Det är ett lagarbete där mina medspelare vet exakt vad de ska göra för att öka chanserna. Det handlar om att agera på lite olika sätt vid frisparkar och hörnor beroende på motståndet.
Hur har du fått ett sådant bra tillslag?
– Jag har jobbat mycket med det. När jag var lite fanns det en lada 200 meter bort som jag försökte nå. Jag nådde den aldrig men nötte på det hela tiden. Sedan hade farfar en garagedörr där jag stod och sköt själv i i timme efter timme. Helt ärligt tror jag att det har gett resultat. Det fanns tre dörrar och eftersom bollen föll död ner om jag träffade själva dörren siktade jag på listerna för att få en studs tillbaka.
Nyligen blev det klart att June Pedersen gör sin elfte säsong i PIF 2019.
– Jag tar som alltid ett år i taget. Så länge jag utvecklas och vi har bra tränare vill jag fortsätta. Jag hade kunnat tjäna mycket mer pengar genom att spela någon annanstans men att stanna har varit rätt för mig.
Förmodligen aldrig mer än nu heller. Seger mot Rosengård måndag kväll och Piteå IF blir svenska mästare.
– Vi är ett lag bättre än de enskilda spelarna. Vi är ett homogent lag där vi tar löpmeter för vandra för att vi gillar varandra. Vår kultur och få spelarbyten varje år gör att de som kommer in i gruppen snabbt lär sig. Det här är vi jobbat och utvecklat väldigt mycket. Men det är inte bara vi spelare. När Stellan (Carlsson) kom in började det hända saker, men hann har också själv lärt sig väldigt mycket. Det kan jag lova. Det tog tid för honom också att hitta rätt.
Piteå IF har aldrig mått bättre som lag och kanske inte June Pedersen som spelare heller.
– Det är nu jag trivs som bäst. Hösten är "my time of the year", jag känner ingenting fysiskt, det här ska bli jätteskoj.
Det är omöjligt att inte fråga. Hur skulle det vara att vinna guld med Piteå?
– Det är en dröm jag inte kunnat ha eller fundera på, men nu finns chansen till det. Fatta vilken stor fest det skulle bli, hela jäkla stan är med oss, så många skulle bli berörda.
Guld eller inte. Piteå IF tänker ta ytterligare steg kommande åren.
– Hur det än går så bygger vi vidare. Vi är som ett tiovåningshus. Nu kan vi nå våning fem. Övriga Sverige kan bara föreställa sig när vi når våning tio.
Då vinner ni Champions League?
– Ja, det måste vara så, säger June Pedersen och ler.